Svarvar
När svetten runnit.
Jag svarvar av mig mitt skal.
Uppstånden på nytt.
Starkare.
Den jag vill vara.
När jag brutit igenom.
Jag svarvar av mig mitt skal.
Uppstånden på nytt.
Starkare.
Den jag vill vara.
När jag brutit igenom.
400 Slag
Bra gjort, Hannes.
This is more like it.
This is more like it.
Vilja
Jag kan skrika hur mycket jag vill.
Jag blir ändå aldrig nöjd.
Frustration för tillkortakommanden.
Tills det blir oudhärdligt.
När ilskan blir den enda utvägen.
Så vad gör jag?
Jag ger mig.
Jag har aldrig klarat av att stå emot mig själv.
Nu börjar jag bli trött.
Klaga på mig då.
Vad kan jag göra?
För när jag öppnar munnen har jag redan förlorat.
Besegrad av mig själv igen.
Och jag ser inget slut.
Nej.
För vad vill jag?
Inget?
Uppenbarligen inte detta.
Men ville jag inte göra fel...
Då hade jag aldrig slagit in på den banan från början.
Så istället njuter jag.
Något i mig.
Av mina fel.
Otillräckligheten.
Vanan.
Lättjan.
Och jag skriker åt mig att jag kan ta hand om det själv.
Ändra på det.
Men ärligt talat.
Hur långt har jag verkligen kommit?
Jag är inget barn längre, Hannes.
Så sluta då att bete dig som ett.
Ta inte den enklaste vägen ut.
Jag ska vara redo för allt.
Det handlar bara om att vilja.
Orkar och hinner jag tänka, känna, tycka.
Då vet jag vad jag vill.
Men när jag undviker.
Då vet jag bara vad jag inte vill.
Och precis så blir det.
Men nu när det är så här.
I slutändan handlar det nog inte om att bara vilja.
Det rör sig ytterst om att vilja vilja.
Att uppbåda motivation för något annat ter sig nu minst lika svårt.
Tröttheten, förutsägbarheten, olusten och äcklett gottar sig i passivt nedtryckande.
Ryck upp dig för fan.
Jag blir ändå aldrig nöjd.
Frustration för tillkortakommanden.
Tills det blir oudhärdligt.
När ilskan blir den enda utvägen.
Så vad gör jag?
Jag ger mig.
Jag har aldrig klarat av att stå emot mig själv.
Nu börjar jag bli trött.
Klaga på mig då.
Vad kan jag göra?
För när jag öppnar munnen har jag redan förlorat.
Besegrad av mig själv igen.
Och jag ser inget slut.
Nej.
För vad vill jag?
Inget?
Uppenbarligen inte detta.
Men ville jag inte göra fel...
Då hade jag aldrig slagit in på den banan från början.
Så istället njuter jag.
Något i mig.
Av mina fel.
Otillräckligheten.
Vanan.
Lättjan.
Och jag skriker åt mig att jag kan ta hand om det själv.
Ändra på det.
Men ärligt talat.
Hur långt har jag verkligen kommit?
Jag är inget barn längre, Hannes.
Så sluta då att bete dig som ett.
Ta inte den enklaste vägen ut.
Jag ska vara redo för allt.
Det handlar bara om att vilja.
Orkar och hinner jag tänka, känna, tycka.
Då vet jag vad jag vill.
Men när jag undviker.
Då vet jag bara vad jag inte vill.
Och precis så blir det.
Men nu när det är så här.
I slutändan handlar det nog inte om att bara vilja.
Det rör sig ytterst om att vilja vilja.
Att uppbåda motivation för något annat ter sig nu minst lika svårt.
Tröttheten, förutsägbarheten, olusten och äcklett gottar sig i passivt nedtryckande.
Ryck upp dig för fan.
Shaking The Tree
Fem veckor kvar nu.
Ja.
Jag längtar.
Trött
Trött.
Trött på fixa idéer.
Trött på att döda tid för att bli stressad.
Bara för att jag är van, lat, inget annat.
Släng dig i väggen.
Blue
Nej.
Jag varken vill eller kan rättfärdiga mig själv.
Inte i något avseende.
Så nu idag, när jag förnekat mig själv ännu en gång?
Hur tror jag fortfarande att jag kommer att lyckas?
Hur ska jag kunna övervinna samma problem jag ställer mig själv inför, gång på gång?
Två år har gått, och inte verkar jag ha lärt mig något.
Men själva klagandet är en återvändsgränd, som alltid.
Men nu till min plikt.
Det finns i alla fall en idag som jag inte tänker svika.
Nu förstod jag slutligen en döende sommars sista plågade ord.
Jag kände kylan och ovissheten.
Den barnsliga, naiva längtan.
Och det allra finaste, mystiska, som försvann för länge sen.
Jag varken vill eller kan rättfärdiga mig själv.
Inte i något avseende.
Så nu idag, när jag förnekat mig själv ännu en gång?
Hur tror jag fortfarande att jag kommer att lyckas?
Hur ska jag kunna övervinna samma problem jag ställer mig själv inför, gång på gång?
Två år har gått, och inte verkar jag ha lärt mig något.
Men själva klagandet är en återvändsgränd, som alltid.
Men nu till min plikt.
Det finns i alla fall en idag som jag inte tänker svika.
Nu förstod jag slutligen en döende sommars sista plågade ord.
Jag kände kylan och ovissheten.
Den barnsliga, naiva längtan.
Och det allra finaste, mystiska, som försvann för länge sen.
Abiria
Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Säg att du förstår mig
Nej, vad menar du?
Jag vill att du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?
Där inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?
När inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?
Socker
Nej, jag vet inte.
Det här med ånger är inget att fästa sig vid.
Lika lite som mitt humör verkar äga någon form av beständighet.
Men på något sätt blev jag ändå nöjd.
Nu får det räcka.
Idag gjorde jag det bra.
Alla dagar kan inte vara en ny början.
Men nu är jag åtminstonne uppe.
Det ska ingen behöva känna något dåligt inför.
Allra minst jag.
Tänk dig för, Hannes.
Allt är inte ordnat till det bästa.
Det är bara som det är.
Gör om och gör rätt, så länge du kan.
En dag till
Visst känns det fint att vara vid liv.
En dag till.
En dag till.
Lott
Fyra år.
Fyra år sedan allt började.
Då hela livet sattes i gungning.
Jag visste det redan innan det hände.
Trots det så vågade jag.
Inget skulle längre vara sig likt.
Jag är större nu.
Starkare.
Säkrare.
Och jag vet, igen.
Jag måste kunna ta tjuren vid hornen.
Gå vidare när det behövs.
För fullt så ensamt som jag hade antagit att det skulle bli.
Det är det inte.
Bara ibland, åtminstonne.
Jag gör vad du sa åt mig att göra, om än halvhjärtat.
Finner lycka på andra håll.
Men allvarligt talat.
Mest i väntan på att jag ska kunna ge dig något igen.
Och kanske på att du ska ge mig något tillbaka, om jag ska vara riktigt ärlig.
Men min vän.
Jag bara undrar.
Vad att vara arg på?
Hur lite var jag egentligen värd?
Fyra år sedan allt började.
Då hela livet sattes i gungning.
Jag visste det redan innan det hände.
Trots det så vågade jag.
Inget skulle längre vara sig likt.
Jag är större nu.
Starkare.
Säkrare.
Och jag vet, igen.
Jag måste kunna ta tjuren vid hornen.
Gå vidare när det behövs.
För fullt så ensamt som jag hade antagit att det skulle bli.
Det är det inte.
Bara ibland, åtminstonne.
Jag gör vad du sa åt mig att göra, om än halvhjärtat.
Finner lycka på andra håll.
Men allvarligt talat.
Mest i väntan på att jag ska kunna ge dig något igen.
Och kanske på att du ska ge mig något tillbaka, om jag ska vara riktigt ärlig.
Men min vän.
Jag bara undrar.
Vad att vara arg på?
Hur lite var jag egentligen värd?
Don't Give Up
Jag ska inte banka huvudet blodigt i väggen igen.
För jag hittar inte vad jag vill ha, där nere på botten.
Hur mycket jag än tror det.
Och en dag måste jag ju lära mig.
För trots allt som jag någonsin sagt om att ge mig.
Jag tänker fortsätta.
Fortsätta tills det blir bra.
Vilket i det värsta fallet blir så länge som jag lever.
Inte så mycket att förlora, med andra ord.
Bli inte övermodig nu, Hannes.
Nej, jag vet.
Förutsättningarna tycks ligga emot mig.
Men kom ihåg vad hon sa.
Om att ge sig ut för någon annans skull.
Jag kanske får vänta tills det verkligen gäller.
Till dess får jag väl hålla till godo...
För jag hittar inte vad jag vill ha, där nere på botten.
Hur mycket jag än tror det.
Och en dag måste jag ju lära mig.
För trots allt som jag någonsin sagt om att ge mig.
Jag tänker fortsätta.
Fortsätta tills det blir bra.
Vilket i det värsta fallet blir så länge som jag lever.
Inte så mycket att förlora, med andra ord.
Bli inte övermodig nu, Hannes.
Nej, jag vet.
Förutsättningarna tycks ligga emot mig.
Men kom ihåg vad hon sa.
Om att ge sig ut för någon annans skull.
Jag kanske får vänta tills det verkligen gäller.
Till dess får jag väl hålla till godo...
Hets
Vad är vila då varje minut slösad är en adderad till stressen?
.
Född ensamvarg.
Digging deeper
Tänk på barnen i Afrika.
Tänk på alkoholister som dricker metanol.
Tänk på torterade guantánamofångar.
Tänk på dövstumblindförlamade med avskura näsor och tungor.
För i helvete, Hannes.
Håll käften.
Tänk på alkoholister som dricker metanol.
Tänk på torterade guantánamofångar.
Tänk på dövstumblindförlamade med avskura näsor och tungor.
För i helvete, Hannes.
Håll käften.
.
Saknad kontra lättnad.
Ärligheten framför allt?
Står jag själv nu?
Vem ska vakta min rygg?
Vem ska jag luta mig emot?
Lyckan ligger inte i någon annans famn.
Inte nu, inte än.
Sviterna måste kännas först.
På egen hand, igen.
Men nej.
Jag ska inte tillbaka dit.
Inte i bitterhet.
Inte i självförakt.
Inte i självförnekande.
Inte i självplågande.
Inte i självgodhet.
Lid inte så.
Gotta dig inte i det, Hannes.
Sakna hur mycket du vill, men ångra inte.
Nu har jag levt.
Mer levande än någonsin tidigare.
Du var min handling.
Mitt största.
Vad är du nu?
Fortfarande den finaste.
Min älskade.
Min tryggaste.
Min svikare.
Min vän.
Ärligheten framför allt?
Står jag själv nu?
Vem ska vakta min rygg?
Vem ska jag luta mig emot?
Lyckan ligger inte i någon annans famn.
Inte nu, inte än.
Sviterna måste kännas först.
På egen hand, igen.
Men nej.
Jag ska inte tillbaka dit.
Inte i bitterhet.
Inte i självförakt.
Inte i självförnekande.
Inte i självplågande.
Inte i självgodhet.
Lid inte så.
Gotta dig inte i det, Hannes.
Sakna hur mycket du vill, men ångra inte.
Nu har jag levt.
Mer levande än någonsin tidigare.
Du var min handling.
Mitt största.
Vad är du nu?
Fortfarande den finaste.
Min älskade.
Min tryggaste.
Min svikare.
Min vän.
