Återkomsten
Ja, det blev ju kanske inte så lyckat det här. Anledningen är väl troligen att jag aldrig skulle kunna tänka mig att skriva om någonting som jag inte tycker är viktigt. Jag har ju som bekant svårt att hålla mig borta från allvaret. En ganska händelselös sommar är således inget bra bloggmateriel.
Litauenresan kanske. Jag övervägde starkt att skriva då igen, men det skulle blivit för mycket.
Det sägs ju att orden inte räcker till ibland. I det här fallet var det nog sant. Jag hade blivit tvungen att utelämna alldeles för mycket, ja - man är nog tvungen att uppleva det. Fysisk närvaro.
Dock tror jag stenhårt på språket som mitt verktyg, något jag bemästrar för att göra mig hörd. Egentligen går det nog att förmedla de flesta känslor genom ord, bara man har tid och ork, samt att läsaren eller åhöraren har en vilja att förstå.
Men nog om det. Anledningen till att jag skriver är inte det ovannämnda. Inte bara det, i alla fall.
Efter tillräckligt lång tid av isolation och passivitet har man så mycket som måste ut. Jag vet oftast inte hur, men jag vet att jag förmodligen går till överdrift.
Mitt svammel. Något som är irrelevant i era liv.
Kanske finner jag det enklare att uttrycka mig här, där den som ger sig in i det bara har sig själv att skylla. Favorittypen av kontakt är dock den gamla hederliga en mot en, öga mot öga. Kom inte och säg att jag inte vet hur man gör. Är jag tvungen försöker jag dessutom alltid. En dag som denna var jag dock tom på ord.
Med skolstarten kom en punkt då jag kände att det var dags att agera igen. Nu ska jag försöka uppdatera någorlunda regelbundet, men jag kan inte lova något.
Med min eviga följeslagare, beslutsångesten, har aldrig löften varit min starkaste sida. Tolka det inte fel bara. Det har aldrig varit min avsikt att svika någons förtoende, även om det har hänt. Ömsesidig lojalitet värderar jag högt. Det är äkta tillit, något som allt vi har bygger på.
Själv tycker jag att hela den här bloggen är en aning depressiv. Det kan vara svårt att se saker utifrån ibland.
Målet är väl att bli lycklig. Ändå kan jag aldrig tänka mig att vara dum och glad. Inte så länge det finns problem.
Problem som jag inte vill eller kan blunda för.
Jag har hört att all den tunga litteraturen bygger på olycka. Olyckliga människor får tid att tänka och göra insikter. Till detta måste jag dock tillägga att jag inte mår särskilt dåligt. Inte nu.
Ju starkare sinnesnärvaron är, desto bättre mår jag. Allt blir så vridet när jag är arg.
Jag var hur som helst ute på Hällarna idag. Kanske på platsen det ska byggas på. Jag vet inte riktigt. Jag hoppas verkligen att det inte blir av, men min starka pessimistiska sida säger åt mig att inte ha några falska förhoppningar.
Jag klättrade upp på en kulle och satte mig där och tittade ut över havet, filosoferade, om man så vill. För övrigt vet jag inte var gränsen mellan filosofi och idioti går, men är man verkligen beredd att tro på något är det en ståndpunkt som andra får respektera.
En stund av ensamhet och lugn som jag verkligen behövde. Rannsaka mig själv och tänka över målen. Tvivla, som jag alltid gör. Varför vill jag ha det så? Varför inte? Allt jag vill ha och vara, som jag inte klarar av. Inte nu.
Kanske sen. Ett sen vi snackade om i åttan, men som aldrig kom...eller gjorde det?
Sen då allt blev bra.
Men det blev det ju inte. Ännu är jag ofullständig.
Alltid ska jag vara det. Ingen himmel på jorden för mig.
Jag läste en text där någon skrev att hon längtade tillbaka till tiden innan det blev fel. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt samma sak, nostalgisk som jag är.
Och lillgammal, av mitt sätt att döma.
Någonstans slutade dock min längtan till den bättre tiden tillbaka. Kanske när jag slutade tänka på den.
Insåg att jag inte hade det så mycket bättre då. Att samma problem har utvecklats och lever vidare.
Hur mycket mindre jag visste.
Hur liten jag faktiskt var.
Att komma tillbaka dit för att ändra det skulle ju betyda att jag skulle bli tvungen att göra om allt.
Det skulle jag aldrig orka.
Att jag är som jag är idag är trots allt bara ett resultat av hur det faktiskt blev. Ändrades saker skulle jag kanske ha helt andra referenser.
Därför blickar jag frammåt istället, även om det känns tungt med Matte C och allt det där.
Kanske blir det bättre, om jag själv tar mig dit...
...för vad kan jag annars göra?
Besegrad är jag bara när jag själv erkänner mig det.
Litauenresan kanske. Jag övervägde starkt att skriva då igen, men det skulle blivit för mycket.
Det sägs ju att orden inte räcker till ibland. I det här fallet var det nog sant. Jag hade blivit tvungen att utelämna alldeles för mycket, ja - man är nog tvungen att uppleva det. Fysisk närvaro.
Dock tror jag stenhårt på språket som mitt verktyg, något jag bemästrar för att göra mig hörd. Egentligen går det nog att förmedla de flesta känslor genom ord, bara man har tid och ork, samt att läsaren eller åhöraren har en vilja att förstå.
Men nog om det. Anledningen till att jag skriver är inte det ovannämnda. Inte bara det, i alla fall.
Efter tillräckligt lång tid av isolation och passivitet har man så mycket som måste ut. Jag vet oftast inte hur, men jag vet att jag förmodligen går till överdrift.
Mitt svammel. Något som är irrelevant i era liv.
Kanske finner jag det enklare att uttrycka mig här, där den som ger sig in i det bara har sig själv att skylla. Favorittypen av kontakt är dock den gamla hederliga en mot en, öga mot öga. Kom inte och säg att jag inte vet hur man gör. Är jag tvungen försöker jag dessutom alltid. En dag som denna var jag dock tom på ord.
Med skolstarten kom en punkt då jag kände att det var dags att agera igen. Nu ska jag försöka uppdatera någorlunda regelbundet, men jag kan inte lova något.
Med min eviga följeslagare, beslutsångesten, har aldrig löften varit min starkaste sida. Tolka det inte fel bara. Det har aldrig varit min avsikt att svika någons förtoende, även om det har hänt. Ömsesidig lojalitet värderar jag högt. Det är äkta tillit, något som allt vi har bygger på.
Själv tycker jag att hela den här bloggen är en aning depressiv. Det kan vara svårt att se saker utifrån ibland.
Målet är väl att bli lycklig. Ändå kan jag aldrig tänka mig att vara dum och glad. Inte så länge det finns problem.
Problem som jag inte vill eller kan blunda för.
Jag har hört att all den tunga litteraturen bygger på olycka. Olyckliga människor får tid att tänka och göra insikter. Till detta måste jag dock tillägga att jag inte mår särskilt dåligt. Inte nu.
Ju starkare sinnesnärvaron är, desto bättre mår jag. Allt blir så vridet när jag är arg.
Jag var hur som helst ute på Hällarna idag. Kanske på platsen det ska byggas på. Jag vet inte riktigt. Jag hoppas verkligen att det inte blir av, men min starka pessimistiska sida säger åt mig att inte ha några falska förhoppningar.
Jag klättrade upp på en kulle och satte mig där och tittade ut över havet, filosoferade, om man så vill. För övrigt vet jag inte var gränsen mellan filosofi och idioti går, men är man verkligen beredd att tro på något är det en ståndpunkt som andra får respektera.
En stund av ensamhet och lugn som jag verkligen behövde. Rannsaka mig själv och tänka över målen. Tvivla, som jag alltid gör. Varför vill jag ha det så? Varför inte? Allt jag vill ha och vara, som jag inte klarar av. Inte nu.
Kanske sen. Ett sen vi snackade om i åttan, men som aldrig kom...eller gjorde det?
Sen då allt blev bra.
Men det blev det ju inte. Ännu är jag ofullständig.
Alltid ska jag vara det. Ingen himmel på jorden för mig.
Jag läste en text där någon skrev att hon längtade tillbaka till tiden innan det blev fel. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt samma sak, nostalgisk som jag är.
Och lillgammal, av mitt sätt att döma.
Någonstans slutade dock min längtan till den bättre tiden tillbaka. Kanske när jag slutade tänka på den.
Insåg att jag inte hade det så mycket bättre då. Att samma problem har utvecklats och lever vidare.
Hur mycket mindre jag visste.
Hur liten jag faktiskt var.
Att komma tillbaka dit för att ändra det skulle ju betyda att jag skulle bli tvungen att göra om allt.
Det skulle jag aldrig orka.
Att jag är som jag är idag är trots allt bara ett resultat av hur det faktiskt blev. Ändrades saker skulle jag kanske ha helt andra referenser.
Därför blickar jag frammåt istället, även om det känns tungt med Matte C och allt det där.
Kanske blir det bättre, om jag själv tar mig dit...
...för vad kan jag annars göra?
Besegrad är jag bara när jag själv erkänner mig det.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är grym Hannes :)
Trackback