Bittersweet Symphony
Igår fick jag uppleva lite vänskap på riktigt igen. När jag tänker på det så var det längesen. Det bästa var att jag inte behövde anstränga mig heller.
Idag föll allt. Eller...gjorde det verkligen det?
Polhemsolympiaden blev ett mindre fiasko för klassen som bara hålls samman av listan den är skriven på. Men jag ska inte klaga. Jag hat slutat att göra något åt det - ja, för längesen faktiskt.
Sen så kom chocken. Vi kom femma i stafetten. Kanske hade det till och med blivit ett bättre resultat ifall det inte blivit bråk och missförstånd inom laget.
Någon sorts triumf kände jag trots allt. Blandat med massor av ilska.
Jag vet inte varför, men jag tänkte mer på min tabbe än att det faktiskt gått bra.
Jag är väl en negativ jävel.
Situationen var inte den rätta och jag tror att jag ändå inte kunde tillföra något till någon, allra minst dig. Jag har lessnat på att vänta men jag var ur balans, som så ofta, arg. Ni andra ni gör inga fel, så döm mig inte - jag hade inget att säga idag heller.
Så hur ska vi någonsin kunna bryta isen?
Det gäller för alla, men jag tror att jag är längre ifrån att få dig än jag någonsin varit.
Mitt eget fel, förstås. Jag skulle kunna gjort det så mycket bättre. Kanske är det därför jag blir så arg.
Allt jag kunnat göra bättre.
Hem tog jag mig i alla fall, förföljd av mitt totala misslyckande. Sjönk ner framför datorn och drog igång kent. Säg vad ni vill, men ingen musik talar så mycket till mig som deras. Jag har dessutom haft ett avbrott från den, så det var skönt att komma tillbaka. Så får jag ur mig allt.
Istället för ljud. Sången som blivit helig, som jag tillägnade en annan flicka för längsesen, men som idag ändå fick gälla för dig.
Egentligen hade jag tänkt att vara kreativ. Fylld med den rättfärdiges ilska.
Ut och springa.
Spinga tills jag inte orkar med.
Trampa ut ilskan genom tårna.
Så länge fötterna bär. Så länge lungorna kan.
Älska smärtan. Smärtan som befriar genom segern.
Segern i det jag kan bestämma över själv, så länge jag har viljan.
Och det har jag.
