Seger
Jag är helt slut.
Nu har jag sprungit.
Snacket om att älska smärtan gäller tror jag bara på när jag är arg. Ren vilja är det som egentligen tar en igenom.
Ilskan hade dock till stor del redan försvunnit genom musiken.
Men jag sprang. Jag visste att jag bara kunde vinna eller förlora, och att det helt och hållet var jag som bestämde över utgången.
Jag visste att jag skulle vinna.
Jag vann.
Förresten upptäckte jag en anonym kommentar som löd "Du är grym Hannes".
En sån liten sak gör mig glad.
Glad vill jag ju trots allt vara, fastän det känns fel att ge upp något när man väl har börjat.
Att ge upp ilskan är svårt, men egentligen förlorar jag inget på det, det måste jag intala mig när jag är där.
Den ger ju faktiskt inget, jag tror bara det för att allt blir så svart och vitt.
