Istället för ljud

Rastlöshet och jag tänker att spelet är slut. Egentligen har allting gått på övertid i flera år, efter den största och vackraste förlusten som fick forma mig eftersom jag inte kunde släppa taget. Antagligen var jag inte redo.

Nu är jag det definitivt. Jag har hunnit hitta många på vägen, sparat tankarna om det som blev av och det som inte blev av som minnen. Sådana kan jag aldrig få nog av.

Kanske inte ens de dåliga faktiskt. 

Hur har jag legitimerat det jag känner? Hur kan jag?

Tvivel.

Förut sa jag åt mig så många gånger att sluta tvivla. Jag gav mig löften efter att ha fått härligheten i flickan bevisad att aldrig göra det igen. Så många gånger jag gjorde det.

Sen gav jag upp.

Någonstans, ja ganska snabbt, gav jag upp. För idioten och fanatikern i mig så svårt att förstå, för den tänkande, befriade, geniale så enkelt.

Kanske ville jag försöka tro på det så länge jag kunde. Jag ville tro att det jag gjorde var rätt. För mig i alla fall, i en värld där moralen är högst relativ. Att jag valt rätt, bland alla möjliga personer. 

Eller var mitt val kanske givet från första början?

Men jag gav mig, i alla fall.

Gav upp, ställd inför sanningen om att aldrig mer tvivla är ungefär lika omöjligt som att dela med noll.





Men det stunder då jag vågar tro, tro på tankar om människan, en människa.

En utvald.

Är det som dyrkan av en förebild? Jag vill inte dyrka någon. 

Vad får mig att se en person stå ut från mängden? Någon jag faller för.

Jag borde väl ha förstått det vid det här laget. Erfarenheten sträcker ju sig tillbaka till tiden då jag var åtta år gammal, om inte ännu längre, även om jag först förstod det när jag var elva och gav mig in på allvar, den riktiga första kärleken, då jag var tolv.

Tänker jag efter så inser jag det. Ena delen av mig ställer frågan och den andra ger mig svaret. Svaret som jag egentligen vet innan jag ställer frågan. 

Jag vill ha det jag inte har, jag vill bli kompletterad, utfylld. 

Mjukt och varmt, då jag är kall och hård.

Hård mot mig själv, den enda jag har rätten att straffa. 

Att kunna se utåt, se på riktigt, då jag inte behöver vara rädd.

Då hon vaktar min rygg. 

Som "Nu kan jag gå ut och möta världen" av Mikael Wiehe.

Beskyddad.  



Men vem är jag att begära något sådant om jag inte kan ge något tillbaka?

Snälla, beskydda mig.

Villkorslöst.

Nej. Jag tror inte det va?

Men i mitt bästa, när jag är uppe på topp, då vet jag att jag har något. Jag kan inte ignorera hur ofta jag har lyckats när jag verkligen försökt, när jag gjorde precis det som skulle göras. När en bedrift har följts upp av en annan.

När allt är så enkelt.

Just så vänder jag, som så ofta. Slår om till positiv när jag fått säga det jag ville, hur jobbigt det än kunde vara.

Så.
 
Nu är jag klar. Jag tar en titt på mästarinnans blogg för att få lite inspiration.

Ja, du kan sannerligen leka med ord.