Slutpläderingen
Tiden är väl aldrig på min sida, men nu när det bara återstår några ynka timmar av året ska jag försöka stanna den.
Ja, det gick för fort. Allt rann iväg nu på slutet, men jag får finna mig i det.
Ännu har jag inte avgett några löften, men planerat det har jag gjort.
Mycket.
Det är ju trots allt bara ett mänskligt påhitt, det här med år, (och löften för den delen), så precis som förra året tänker jag inte bry mig om det jag lovar formuleras klart någon timme för sent eller för tidigt.
Men nog har jag något att lova alltid.
Jag tycker mest att det känns löjligt med personer som säger "nu ska jag ändra mig", men i det här fallet är det nog oudvikligt för mig. Annars leder det bara till mer idioti.
Det går inte bara så där, över en dag, men som jag sagt är det rätt logiskt att se den här tiden som en vändpunkt.
Och om det är något jag tycker om, så är det logik och rationallitet.
Det jag tvingat mig själv att inse är att jag hållt mig kvar i den onda cirkeln eftersom jag har tyckt att det var för sent att backa ur. Jag vågade inte bryta mot det, tog inga initiativ, eftersom det då hade inneburit att allt tid jag hade varit fast också varit bortslösad.
Men det var den ju, i alla fall.
Och jag tjänar ingenting på att bli martyr för mig själv.
Ingen kommer ju tt bry sig.
Kanske inte ens jag, när jag bara vill ha andra människor.
"Gott nytt år tillbaka! Hoppas det blir ett toppenår!!"
Så började 2009 för mig, och jag var lycklig för en dag åtminstånne, innan jag själv spårade ur - men det är en helt annan historia.
Jag hade uppfyllt ett löfte och jag var fast besluten att ta de här orden med mig, för som de kom, i det läget, kändes de väldigt ärliga och de betydde.
Mycket.
Jag ljuger om jag säger att det dåliga började först sen. Det hade redan varit på gång ett tag. Hösten innan kanske.
Eller kanske efter balen i nian. Jag kan tänka mig att det vände där.
Matten, kemin, isolationen och den jävla alkoholen knäckte mig nästan, under en lång tid dessutom.
Men jag tog mig igenom det.
Jag klarar allt det där nu. Jag är äldre.
Januari såg lovande ut, och jag glömde nästan flickan som jag kört ner mig i månaderna innan.
Februari var skit.
Livet vände i Tyskland i mars.
April försvann i lathet.
Maj förde tyskarna hit. Underbart, innan bara väntan.
I juni besegrade jag tillslut Matte B.
I juli var jag i Litauen och upplevde äkta vänskap på nytt.
Augusti var nog mest ett ensamt jävla helvete.
September såg aningen ljusare ut.
Oktober var en formtopp, sen stukningen och Italien.
November var kent, kärlek och uppåt.
December var den bästa tiden på länge, om så bara för att vi ger lite extra när vi vet att vi ska skiljas åt.
Så mycket mer finnas det att säga förstås. Så mycket som bara jag någonsin kommer att bry mig om.
Så mycket som jag håller inne, för farligt att yttra här.
Så mycket som är irrelevant för er andra, men som har hjälpt till att bygga mig.
Farsan sa igår att jag söker mig till problemen, uppfinner nya om de inte redan finns.
Ja, nog är det så alltid.
Men nu, nu ska jag sluta.
Det blir ju snart nytt att tänka på istället för gammalt.
Den här gången ska jag vara redo.
