Avfärd
Det är någon typ av utbyte mellan Sverige, Lettland och Litauen. Jag hade tur som kom med eftersom jag egentligen anmälde mig för sent.
Jag tycker sånna här tillställningar, då ett begränsat antal personer tvingas stå ut med varandra, vare sig de vill det eller ej. Kontakten person till person blir mycket tydligare och starkare, och det är ju dit man vill komma...eller?
Chans
Därför skyller jag inte på någon. Mig själv då, möjligtvis.
Idétorka
Det gamla vanliga, med andra ord.
Ja, visst vill jag ha ur mig det jag skriver, men det är ändå bara en liten del.
Det känns som att jag aldrig kommer ända fram. Att jag aldrig riktigt skriver det som både betyder något och dessutom låter vettigt.
Men men...man kan aldrig tvinga sig fram till inspirationen. Den är som kärlek. Den kommer till en.
När den väl är där vet man hur det ska vara. Det är enkelt att känna.
En stund på jorden
Som jag en gång tidigare beskrivit på allas våran bilddagbok, så har jag mina små "heliga" stunder i natten då jag lyssnar på Cornelis. Alltid är det samma låtar. Det ger en form av enhet. Jag vet vad det rör sig om. Inte minst får det mig att förstå på allvar varför jag älskar det här språket så mycket. Svenska. Det språk som så många förbiser men som jag valt att göra till mitt eget.
Men det är så mycket mer än så. Man säger ju att känslor inte har något språk. Med den här musiken, i ensamheten efter midnatt, hittar jag punkten där det verkar flyta samman. Känslorna och språket. Litegrann som Peter Gabriels Mercy Street. En ljudbild som gränsar till det overkliga.
Nej, jag gör inte det här ofta. Högst en gång i månaden. Stora saker får inte missbrukas.
Jag lever kanske spartanskt, men jag vill aldrig gå till överdrift. Tillslut tröttnar man på det goda. Ändå finns det vissa känslor som jag aldrig kn få nog av. De är svåra att väcka så här långt efteråt, när allt redan gått på övertid.
Men det går.
Mitt på natten. Med en nattfjäril på skärmen, eller så.
Med en bild från en tid för längesen.
Jag hatar att glömma. Svaghet, att inte minnas den man var. Därför är jag också väldigt nostalgisk.
Allt jag är nu bygger ju på den jag var då. Att säga något annat skulle vara att förneka sig själv, sin skapare.
Därför lämnar jag inte saker. Kommer inte över dem. Det är att försöka fly undan, och så feg tänker jag aldrig tillåta mig själv att vara. Jag växer med dem istället.
Så jag fortsätter att drömma. Ta mig tillbaka hela vägen till ett liv som jag så ofta ansett vara mycket lyckligare och bättre. Mycket av det är bara lögnen som fyller i glömskans hål, men bitar av det hela, är som så gott som alltid, sant. Jag saknar det jag har lämnat, men jag skulle aldrig orka göra om allting igen.
...och om det gjordes på ett annat sätt, då skulle ju jag inte vara jag...
Cecilia Lind.
Om det är något jag hade ändrat om jag kunnat, så skulle det väl ändå vara det, den dagen, den elfte juni förra året. Istället för att säga att numret blivit inställt skulle jag ha ställt mig där och sjungit, mot Snabels vilja och med min.
Sjungit ut det gamla livet och gett det rättvisa.
