Behov
Jag säger åt mig att jag måste vara ifred. Att jag inte orkar något annat. Någonstans ligger det något i det. Ensamheten är en sorts behov.
Motpolen är väl ganska uppenbar. Det skriker inne i mig. Jag vill ut. Jag vill att det ska hända något. Huvudet blir tyngre och tyngre för varje minut av mitt liv som beslutsångesten äter upp.
Ja tyck synd om dig bara. Stjäl av min tid.
Tankarna är döda. Bara stressen och ilskan finns kvar. Ilska över att jag inte klarar av att fatta beslut. Något som ska vara enkelt, som jag vet att jag kan, men det blir bara inget av det. Jag slavar till datorn istället.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tankarna lever. Nu har första gnistan tänts. Så där, när man rycker upp sig och inser att man gör fel och försöker ställa det till rätta, även om det nästan är för sent. Nästan bara. Annars skulle man aldrig ha gjort det. Litegrann som att säga: "Imorgon kommer jag att vara en ny människa", fast mindre löjligt. Det är ju trots allt inte lika extremt som det sistnämnda, och ja...jag har hört det där citatet sägas på allvar...
Bara man tvingar sig igång så blir det så mycket bättre. Därför värderar jag viljesyrkan så högt. Ett strakt sinne håller ut långt efter att kroppen börjat vägra. Det går aldrig att kämpa för något om man inte har viljan att göra det.
Allt som allt kändes det väldigt befriande att skriva det här inlägget. Mina mentala kugghjul har börjar snurra igen. Behovet av att tänka har uppfyllts.
