Istället för ljud

Planer byggs upp och krossas, bara sådär. På en dag. På en timme eller så. På en minut.

En timme, en minut. Jag gör som jag vill.
 
Någon annan gör också som hen vill.

Nu är vi tillbaka på ruta ett.


Man skulle kunna påstå att jag är konflikträdd. Jag säger att jag är pragmatisk. Sen så har jag mina stunder då jag verkligen säger ifrån. Då är jag nog mer dogmatisk.

Klart att alla ska få säga ifrån. Klart att man har rätt att få nog. Samtidigt finns det tillfällen då jag verkligen inte förstår hur vissa orkar käfta emot. Kan man inte bara låta den andra få sin vilja igenom någon gång?

"Shut up and suck", som Jonas Gardell så fint uttryckte det. (Ingen homofobi tack - som komiker och författare är han lysande.) 

Bit ihop bara. Inse dig besegrad. Kanske är det en dygd, hur man nu ser på saken...

...och så kommer jag tillbaka dit igen. Den egna svagheten. Det jag hatar mest av allt.

Kanske det enda som jag verkligen hatar. Perfektionisten i mitt hjärta.

Konflikter är bara tröttsamma. Även de som pågår inuti.

Ändå bättre det, än att pracka på skiten på någon annan. Men ändå inte. Inte alltid. Omväxling är nog nyckelen.

För vad gör det att man kämpar om man inte får något gensvar?

Men ett nej är ett nej.

Det borde jag förstå väldigt bra vid det här laget...