Svängar
Ingen ska få lägga någon press på mig.
Bara jag själv, i så fall.
Så är också fallet.
Det här har ni hört förut, jag vet.
Jag kan inte tvinga mig till kreativitet, den måste komma till mig av sig självt. Det sägs ju som sagt, att all lyrik och poesi grundar sig i skaparens olycka. Därför är det kanske inte mer än passande att allt som jag skriver här hänger ihop.
Mer eller mindre, sammanbundet av ensamhetens och bitterhetens röda tråd. En bitterljuv hämnd - som all hämnd, en chans att uttrycka sig, men också ett avslöjande av mina svagheter, de hatade och många, som ni kan utnyttja till er fördel.
Men som jag sa, ingen press. Jag vill inte motarbeta någon och därför vill jag heller inte bli motarbetad tillbaka.
Bara jag försöker, bara jag sträcker ut handen.
Jag är så nära nu.
Kan vara så nära nu.
Är så nära nu.
Kanske närmre än jag kan komma med mina ord, tomma ord utan en insikt.
Mina lingvistiska medgångar börjar bli alltmer sällsynta. Jag har språket och språket är jag. Någonstans hittar jag orden, men tiden börjar bli knapp.
Så mycket tid jag har ödslat på ingenting.
Nej, jag är inte rädd. Rädslan den går över men oron stannar kvar, var det så det var?
Ja, mycket oro, obefogad och tryckande, men för vad?
Vem att vara bitter gentemot?
Jag behöver inte leda mig längre ner i den onda spiralen, även om det skulle vara att följa mina ideal.
Förresten sa jag ju faktiskt aldrig att det var menat att gå dåligt.
Målet grundar sig i något bra, något stort.
Hannes ultimata triumf.
Nej, den skedde aldrig, utifrån den värdegrund den först formulerades.
Kanske har jag chansen att komma nära delar av den i nuläget.
Uppbåda viljestyrka och självförtroende.
Jag har fått någ av viljestyrkan, jag blir inte starkare utan bara nedbruten.
Det är för att du är svag, Hannes.
Jag tror snart inte på att bli härdad längre. Jag är härdad så det räcker, hellre behåller jag lite av det fina.
Svag. Liten och ynklig.
Döm mig inte.
Bara jag själv, i så fall.
Så är också fallet.
Det här har ni hört förut, jag vet.
Jag kan inte tvinga mig till kreativitet, den måste komma till mig av sig självt. Det sägs ju som sagt, att all lyrik och poesi grundar sig i skaparens olycka. Därför är det kanske inte mer än passande att allt som jag skriver här hänger ihop.
Mer eller mindre, sammanbundet av ensamhetens och bitterhetens röda tråd. En bitterljuv hämnd - som all hämnd, en chans att uttrycka sig, men också ett avslöjande av mina svagheter, de hatade och många, som ni kan utnyttja till er fördel.
Men som jag sa, ingen press. Jag vill inte motarbeta någon och därför vill jag heller inte bli motarbetad tillbaka.
Bara jag försöker, bara jag sträcker ut handen.
Jag är så nära nu.
Kan vara så nära nu.
Är så nära nu.
Kanske närmre än jag kan komma med mina ord, tomma ord utan en insikt.
Mina lingvistiska medgångar börjar bli alltmer sällsynta. Jag har språket och språket är jag. Någonstans hittar jag orden, men tiden börjar bli knapp.
Så mycket tid jag har ödslat på ingenting.
Nej, jag är inte rädd. Rädslan den går över men oron stannar kvar, var det så det var?
Ja, mycket oro, obefogad och tryckande, men för vad?
Vem att vara bitter gentemot?
Jag behöver inte leda mig längre ner i den onda spiralen, även om det skulle vara att följa mina ideal.
Förresten sa jag ju faktiskt aldrig att det var menat att gå dåligt.
Målet grundar sig i något bra, något stort.
Hannes ultimata triumf.
Nej, den skedde aldrig, utifrån den värdegrund den först formulerades.
Kanske har jag chansen att komma nära delar av den i nuläget.
Uppbåda viljestyrka och självförtroende.
Jag har fått någ av viljestyrkan, jag blir inte starkare utan bara nedbruten.
Det är för att du är svag, Hannes.
Jag tror snart inte på att bli härdad längre. Jag är härdad så det räcker, hellre behåller jag lite av det fina.
Svag. Liten och ynklig.
Döm mig inte.
Kommentarer
Trackback
