Svarta Linjer
Ja, visst måste det vara någon form av insikt.
Eller kanske bara en påminnelse, en omgjord, bättre formulering av något som jag redan visste.
När jag kom hem från kylan var jag nöjd.
Jag hade nått precis så långt som det behövdes.
Något om att slitas mellan två alternativ...eller kanske ännu fler till och med.
Att vad jag än skulle gjorde så skulle det bli fel.
Hur min bitterhet, präglad av ensamhet, får mig att tycka att jag klarar mig bäst på egen hand.
Och när jag möter människorna, lycklig men utan eftertanke. Jag vill hinna med att förstå, tänka själv.
Jag säger att jag har ett behov av ensamhet.
Samtidigt lever jag bredvid det gapande, mörka hålet som står för all mänsklig kontakt som uteblir, som saknas.
När jag mår så klarar jag inte ytlighet. Jag vet egentligen inte om jag någonsin gör det.
Ändå är det så skönt att bara slappna av och försöka koncentrera sig på något som inte är jobbigt.
Men nu är jag ju äldre. Roligt och bekymmerslöst var det bara när man var liten.
Eller?
Ena stunden ser jag alla felen, bristerna hos människorna, vet varför jag inte orkar vara med, drar mig undan hellre än att närvara utan att passa in.
Förstås, passa in, det är inte alltid vad jag vill. Jag vill ju vara min egen.
Andra stunden ser jag alla goda, bra, fina människor som jag saknar så och vill berika, dela mitt liv med, samtidigt som jag innerligt hoppas att jag kan tillföra dem något, ja bara minsta lilla gnutta något skulle räcka.
Ge dig Hannes.
Nej, jag vill inte bryta den bana jag redan gått in på. Eller jo, både vill och inte vill.
Men det är klart jag vill, det ska ju inte vara såhär.
Jag tänker inte bli SMSkåt.
Jag tänker aldrig börja skriva löjliga, barnsliga komentarer på folks Facebookinlägg.
Jag tänker inte supa ner mig och sen försöka övertyga mig själv om hur roligt jag egentligen hade.
Jag är för tråkig för allt sådant.
Jag tycker mig vara för djup.
Och ja, nu har jag nog varit så ärlig jag någonsin kommer att bli.
Eller kanske bara en påminnelse, en omgjord, bättre formulering av något som jag redan visste.
När jag kom hem från kylan var jag nöjd.
Jag hade nått precis så långt som det behövdes.
Något om att slitas mellan två alternativ...eller kanske ännu fler till och med.
Att vad jag än skulle gjorde så skulle det bli fel.
Hur min bitterhet, präglad av ensamhet, får mig att tycka att jag klarar mig bäst på egen hand.
Och när jag möter människorna, lycklig men utan eftertanke. Jag vill hinna med att förstå, tänka själv.
Jag säger att jag har ett behov av ensamhet.
Samtidigt lever jag bredvid det gapande, mörka hålet som står för all mänsklig kontakt som uteblir, som saknas.
När jag mår så klarar jag inte ytlighet. Jag vet egentligen inte om jag någonsin gör det.
Ändå är det så skönt att bara slappna av och försöka koncentrera sig på något som inte är jobbigt.
Men nu är jag ju äldre. Roligt och bekymmerslöst var det bara när man var liten.
Eller?
Ena stunden ser jag alla felen, bristerna hos människorna, vet varför jag inte orkar vara med, drar mig undan hellre än att närvara utan att passa in.
Förstås, passa in, det är inte alltid vad jag vill. Jag vill ju vara min egen.
Andra stunden ser jag alla goda, bra, fina människor som jag saknar så och vill berika, dela mitt liv med, samtidigt som jag innerligt hoppas att jag kan tillföra dem något, ja bara minsta lilla gnutta något skulle räcka.
Ge dig Hannes.
Nej, jag vill inte bryta den bana jag redan gått in på. Eller jo, både vill och inte vill.
Men det är klart jag vill, det ska ju inte vara såhär.
Jag tänker inte bli SMSkåt.
Jag tänker aldrig börja skriva löjliga, barnsliga komentarer på folks Facebookinlägg.
Jag tänker inte supa ner mig och sen försöka övertyga mig själv om hur roligt jag egentligen hade.
Jag är för tråkig för allt sådant.
Jag tycker mig vara för djup.
Och ja, nu har jag nog varit så ärlig jag någonsin kommer att bli.
Kommentarer
Trackback
