Återkomst igen
Ja, så var det äventyret slut.
Dags för utvärdering, kan man tycka.
Sen dags för en ny start. Det hoppas jag alltid men det blir aldrig så.
Kanske kom jag fram till någon sorts sanning, insikt om man så vill, där nere i Rom.
Jag såg alla människorna, alla möjligheter, all potential, alla livsöden.
Någonstans där ska jag hamna när allt väl har blivit av, men det blir ju inget om jag inte gör något.
För vilken väg ska jag välja?
Och någon dag får bli den första, då jag börjar.
Det verkar så svårt, att behöva vara igång på heltid, insatt i händelseförloppet och redo att stå upp för att vara något man inte är. Därför har jag undvikit det.
Jag orkar det inte, det är inte vad jag är ute efter, vad jag verkligen vill. Så har jag tänkt.
Men för allt mitt tänkande kommer jag inte längre om jag inte omsätter det i praktiken.
Och om man verkligen vill något, då gör man det väl?
Jag får med största sannolikhet återse dig imorgon, du som jag fastnat för så. Jag har tvivlat och tvivlat och tvivlat, för jag vet att även om målet skulle nås så skulle det inte fungera ändå. Det finns ett problem som jag inte kan rå för.
Ändå, återigen; att säga något annat än att du älskar henne skulle vara en lögn Hannes. En stor, fet, jävla lögn.
Det vet du.
Reda upp allt nu. Skolan, min bane tillika räddare. Ännu har vi lite tid.
Försök bara Hannes, försök och se att det fungerar. Något i mig skriker efter kontroll, kontroll över situationen jag ofrivilligt men oundvikligt satt mig i.
"Wear you inside out" sjunger Peter Gabriel i "Mercy street" och det är precis vad jag känner, fastän jag vet att misslyckas grovt med att tala klarspråk på den här bloggen. Helt försvarslös tänker jag inte göra mig.
Men hur farligt kan det egentligen vara att vara ärlig?
Älskade människor, min bild av er skulle bli än finare.
Jag vill vara rak. Jag vill ha det äkta. Jag lovar, om än kanske tomt, att jag ska bättra mig.
Jag är trött på att omge mig med "kollegor". Jag vill ha det djupare än så.
Det är väl det som livet går ut på?
