Istället för ljud

Jag började försiktigt och hon öppnade sentimentalt.

Jag tyckte om det, som alltid.

Ja, människa, dig vill jag lita på.

Och mer sådant, ja mer sådant vill jag ha.

För nej, jag tröttnar aldrig.

Aldrig på skönhet.

Aldrig på flickan.

Aldrig på människan.

För mig blir ni heliga, högst subjektivt då objektiv moral saknas.

För om man blir lyckligare av att tro på något, att ha ett mål - vad vore då bättre än det största!?

Så jag trodde på det, en stund åtminstonne, och var glad.

Ja, jag sa att jag var glad.

Men det bästa av allt - sen, då höll det i sig.

Jag njöt av varenda liten minut av väntans bortslösade tid, för sällskapets skull.

Varje liten stund på jorden.

Varje vackert liv jag har tur att ta del av.

För när humöret faller på, varför inte göra det?

Det är den chans jag får.

Så med tillit på det bra i livet, ställer jag mig bland många för att möta de som vill förstöra imorgon.

Möta de som vill skylla felen på någon annan istället för att våga gå emot sig själva, ifrågasätta. Svart och vitt.

För om det var något jag verkligen förstod i Litauen, en stor insikt om man så vill, så blev så klar, var det att vi människor aldrig kan bygga på konkurrens. Vi måste bygga på samarbete.

Imorgon har vi chansen att visa det.