Istället för ljud

Orosmolnen flackar runt i sinnet och vill inte lägga sig. När kommer insikten? Vad att vänta på? Måhända kanske, som vanligt, leder jag mig fram till den allteftersom texten löper på, mina ord och tankar ut genom fingertopparna, en kulmen av sanning, min sanning, för att sen nå ett tillstånd av tillfredställelse i slutet.



Ja, nu har jag sett den så bra filmen av geniet som aldrig riktigt lämnat sitt tidiga tonårsjag.

Ja, den var bra, rent objektivt väldigt bra, men när jag ska dra en slutsats så faller den platt, för genom all ondska är moralen och värderingarna helt borta.

Ja verkligen, där satt det inget värde på människors liv.



Så när jag sen får höra brevet om vår frånvarande kamrat läsas upp, vad som har hänt hela tiden i det tysta.

När jag snabbt inser att det brevet, om saker hade varit lite annorlunda, lika gärna kunde ha handlat om mig.

När jag tänker tillbaka på flickan som jag, för att visa mig självständig och stark, tillslut lämnade, hon som jag ibland var tvungen att stötta så, och tvärtom.


Då.

Då kommer svaret krypande någonstans, det där om ödmjukhet som jag älskar.

I viss mån bryr man väl sig mindre så länge man själv inte är drabbad, men de ligger oftast bara i att man inte skulle orka så mycket, hoppas jag.



Så mycket som är bortom alla former av priser och betalningar, när det kommer till dessa värderingar.