Black Celebration
I stunden.
Meningslösheten i alltet.
Men ändå insikten.
Jag vet, som alltid.
Det blir inte bättre av att jag klagar.
Nu vill jag vara dum.
Inskränka min frihet genom att fästa mig vid något.
Något att tro, något att göra.
Ja, jag har mina mål jag med.
Fastän nihilisten ibland tar överhanden.
Du styr inte över mig.
Men jag gör ändå valet, självmant.
För om jag inte vill ha dig, vem vill jag ha då?
Och även om jag inte blir fullständigt nöjd med någon.
Så är det nog bättre än det jag har nu.
Men jag undrar bara.
Inte för att jag ska lyda blint, utan för att jag ska veta på vilken grund jag ska bygga mina ställningstaganden.
Vad vill du att jag ska göra?
Ska jag lämna allvaret, låta oss vara ytliga, dumma och glada?
Ska jag pressa vidare, trots att det är för känsligt?
Ska jag leva i en bubbla, och låtsas att jag inte bryr mig om de som i mina ögon är dina brister?
Nej, du kan inte bli tyglad.
Jag hade inte ambitionen av det heller.
Men ibland så klarar jag inte av att inte kunna ha kontroll.
Förlåt, verkligen.
Jag blir en av all idioter i mängden, gentemot dig.
Kanske med skillnaden att jag ser det utifrån jag med.
Men jag vill veta.
Jag vill veta vad som driver dig och mig.
Vad som över huvud taget får mig att vilja vara här.
För trots allt.
Det vet jag.
Jag vill ju vara här.
Här med dig.
