Istället för ljud

Fyra år.

Fyra år sedan allt började.

Då hela livet sattes i gungning.

Jag visste det redan innan det hände.

Trots det så vågade jag.

Inget skulle längre vara sig likt.

Jag är större nu.

Starkare.

Säkrare.

Och jag vet, igen.

Jag måste kunna ta tjuren vid hornen.

Gå vidare när det behövs.

För fullt så ensamt som jag hade antagit att det skulle bli.

Det är det inte.

Bara ibland, åtminstonne.

Jag gör vad du sa åt mig att göra, om än halvhjärtat.

Finner lycka på andra håll.

Men allvarligt talat.

Mest i väntan på att jag ska kunna ge dig något igen. 

Och kanske på att du ska ge mig något tillbaka, om jag ska vara riktigt ärlig.

Men min vän.

Jag bara undrar.

Vad att vara arg på?

Hur lite var jag egentligen värd?