Istället för ljud

Du säger att du inte vet.

Att allting bara snurrar, runt, runt, runt.

Och jag vet, vet att även hos mig råder kaos.

Men jag är ändå relativt lugn.

Det är inte farligt. Det ordnar sig tillslut ändå.

För jag vet inte hur.

Men kanske är det vår tillit till varandra som leder oss dit.

Och du vet ju var jag står.

Och du sa att du har svårt att känna så.

Så hur mycket krävs det för att tycka om någon så?

Jag bara undrar.

Men jag tror inte att du hittar någon annan som känner som jag gör för dig nu.

Kanske kan jag få dig när du vill.

Vara där för dig, för din skull.

Känna mig behövd.

För ännu hoppas jag, enormt och vackert.

Kan inget annat göra när jag inte vet var du står.

Kanske får tiden visa vägen.

Men jag tror, på fullt allvar, på det fina i att pröva sig fram.

Kanske som vi gör nu.

Ja, det här vi har tycks vara det finaste jag kan tänka mig.

Och när jag har sagt det här finns det ingen återvändo.

Men du sa, att jag är en sån som tar chanser.

Jag ska inte göra dig besviken.

Den här chansen vill jag ta.

För du betyder mer än något annat nu.