Brist
Vi börjar om igen.
Det var ju så bra.
Jag kan hoppas lite igen.
Att det blir som det var.
Tomma blir väl mina ord.
Har kanske inte mycket att säga.
Avpersonifiera mig för att arbeta.
Jag sköter min plikt imorgon.
Bara jag kan ta tag i det nu.
Bara jag slipper vara trött.
Jag klarar det.
Jag blir till och med stolt på kuppen.
Men det jag har så svårt för då.
Att veta var er gräns med mig går.
Hur stor plats jag kan ta innan det blir fel.
För jag vill ju vara med, även om jag knappt anstränger mig ibland.
Känslan av att det är så mycket enklare att bara behöva ta hand om sig själv.
Men när det går bra, då är det bara så enkelt.
Jag har de rätta avsikterna.
Jag vet bara inte vad att göra med dem.
Jag saknar de rätta orden.
Saknar den rätta tajmingen.
Saknar de rätta kläderna.
Saknar de rätta kontakterna.
Saknar den rätta hållningen.
Men jag vet.
Det ska gå ändå.
Jag har ju något, något som jag åtminstonne tror ska vara värdefullt.
Kärlek som ännu inte fått komma till uttryck.
Kommentarer
Trackback
