Istället för ljud

Jag leder mig neråt.

Den onda cirkeln, förut något diffust.

Den framträder nu så påtagligt.

Jag är min egen fiende idag.

Min vän är min vän, om hen vågar.

Men jag kan inte alltid vara glad, skratta och le.

Nej, idag var jag bitter.

Hatet blossade upp igen.

Ilskan och föraktet för mina egna tillkortakommanden.

Men säg mig...nej, jag vet ju, jag vet ju hur man gör.

Bara inte idag.

Idag igen.

Ångesten börjar ta sitt pris.

Och jag avundas ni som klarar av att föra det vidare.

Inte dra er själva ur balans.

---

Så se då ner på mig, sky mig.

För vad kan jag tillföra i det här stadiet?

Nej, jag kan bidra.

Men att tro något om sig själv har jag nog alltid sett som högmod.

---

Så ser jag den bra Hannes, jag har potential så det räcker, gömd för alla, nästan även för mig själv.

Ser hur jag blir en annan människa, lever ut, skrattar, lugn och avslappnad. Säker.

Ja, jag säger att jag ska klara mig ensam, men det är med vänner som det är så här.

Vänner, älskade ord.

Jag förstår nog innebörden först nu.

Nästan.

Det är ett offer för någon annan.

Ödmjukhet och tillit.

Detsamma i gengäld.

Men vänner, jag skulle se er som det.

Idag dunkelt, men egentligen så klart när jag slår mig igenom.

Skingrar orosmolnen med mina ord.

Ja, jag hoppas på att nå er i morgon, nya tag.

Vi bryter tystnaden, du och du och jag.

Jag behöver er mer än jag anar ibland.

Men jag kan inte bygga allt på tacksamhet.

Vill inte stå i skuld om ni inget kräver.

Ni är mitt arbete, liksom alla andra i min närhet.

Jag jobbar mig upp på skalan, om jag kan.

En ocean av möjligheter.

Men det är också lätt att vara ensam i en grupp.

---

Så kanske ska jag ställa krav då.

Men jag är så rädd att någon ska bräcka mig genom att nämna mina svagheter.

Eller också för att få ett nej.

Jag har aldrig klarat ett nej särskilt bra.

Och jag undrar, har undrat länge...

Kan man ta sig fram utan att trampa på någon?

Lär mig i så fall hur.