.

Så snabbt det svänger.

Frustrerad och arg över mitt fysiska tillstånd.

Vetskapen om all den smärta jag måste uthärda.

Men det är väl manligt då?

Jag kan bara hoppas på ett snyggt är.

Men så farligt är det ju inte.

Så ge dig, sluta klaga.
Ja, jag vände på humöret sen igen.

Inte det bästa, inte det sämsta.

Men snart får jag besked om stora saker.

Med talets gåva tar jag mig fram.

Ännu är det lång tid kvar, men jag har redan börjat att hoppas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0