Istället för ljud

Jag föreställde mig hur det skulle kännas att vara vuxen och se tillbaka på en ungdom full av misslyckanden.

Jag beslöt mig för att inte sätta mig i den sitsen.

Jag kan säga att nu tar jag steget, om och om igen.

Men jag tar det aldrig.

Det finns inte.

Det sker nog över en längre tid.

Successivt.

---

Så många möjligheter jag ser.

Alla fina människor jag vill ha hos mig, i mig.

Någon form av tillit.

Men jag skulle bli för påträngande.

Deras liv förblir utom räckhåll för mig.

För långt borta för att dela dem.

Så jag blir idioten.

Martyr för min egen ensamhet.

För ideal som ingen annan uppmärksammar.

Ingen att sörja mig för detta.

Så jag säger då att jag ska klara mig på egen hand.

Det är en lögn.

Flickan behövs mer än någon annan.

Så stark jag skulle vara vid hennes sida.

---

Men vad var det jag sa, Hannes?

Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen.

Bara göra sådant som bygger om det viktiga i livet.
 
Gå och sköta min syssla.

Uppfylla min plikt.

Uppbåda koncentrationsförmågan.

Inte falla för frestelsen.

Ingen lathet.

Ingen ånger.

Visa mig så kapabel som jag på fullt allvar verkar tro att jag är.

---

Men idiot igen då.

Glöm inte bort att ha roligt.

Men det är ju svårt när man är bitter.

Säg det om dina vänner.

De, om något, är väl använd tid.

Jag blir lite helare för varje gång.

Håll det uppe då.

Försök att få kärlekens stora hål att läka.