Mot en askgrå horisont
Minns du den där vintern?
Ja, det blir ju det här som kommer att minnas.
Musiken och ensamheten.
Alla de stora planerna på nytt.
Väntar bara på att hon ska se, sen kan jag skrida till verket.
Återkomst på nytt.
Kommen ur kylan min vän, visa dig inte alltför kall.
Visa ditt rätta ansikte bland de rätta människorna.
Vackra liv som jag kanske har chansen att dela.
Mitt eget som desperat söker en väg att tillföra andra något.
Men huvudsaken är att jag behöver sitta säkert.
Inget krav på att ständigt leverera.
Vänskap som bygger på prestation och konkurrens är ingenting för mig.
Jag föredrar säkerhet och kärlek.
Men det kan jag inte säga, eller ens visa kanske.
Från mig komna tycks de orden överdrivna, ovana och påträngande.
Avskräckande, frånstötande och olustiga.
De kan ju inte sägas till någon som inte är en av de mina.
Och de mina är numera få.
Så kanske verkar det då svårt att ta sig vidare, men vet du vad Hannes?
Det går. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.
Mest handlar det nog om att övervinna mina egna rädlsor och se sakerna för vad de faktiskt är.
Ja, jag upprepar mig, men ni får helt enkelt finna er i det på samma sätt som jag är tvungen att göra det.
Jag trodde kanske på mig själv en gång, bortsett från att jag var liten och osäker. Kanske så som det sägs att man ska göra. Jag var ung och oerfaren, jämfört med nu.
Alla ställningstagaden blev till idioti eftersom jag visste att man aldrig kunde vara helt säker på något.
Men nej, jag har nog aldrig någonsin trott på att tro. Därför har jag blivit så överväldigad varje gång jag har visat mig kunna göra det.
Och alltid handlade det om kärleken.
Men du är liten och osäker fortfarande Hannes, fastän, ja, jag måste erkänna - ofta ser jag mig själv som smart.
Likväl kan jag erkänna att jag gång på gång känner mig som en idiot på grund av hur jag omsätter mitt tänkande, mina planer, i praktiken. Det vill säga, inte alls.
Ja, jag är en paradox. Som det mesta faktiskt.
Men jag hittade ju något. Något vackert och stort.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag behöver något att tro på, ett mål, som jag hade det förut.
I min värld finns det ingen gud. Ingenting som är större än det vi har här.
Men vad säger att du inte skulle hitta något som för dig upplevs som lika underbart ändå?
Ingen gud, men kanske en flicka.
Ja, det är nog min sanning, något som skiftar bland alla individer.
Hon som verkar så underbar att du knappt förstår att hon är sann. Av kött och blod, hud tankar och tvivel.
Som du, min evige vän.
Att hon också är svag, mjuk, är kanske det jag älskar mest. Att jag ser upp till henne trots hennes mänsklighet, det som gör att hon rent objektivt hade kunnat vara en i mängden.
Ändå verkar hon på mig som något större. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån det, men nervositeten finns fortfarande kvar, efter alla år av närvaro till offren för min tidigare kärlek.
Men att hon är mjuk, det råder det inga tvivel om, så jag vågar tro nu.
Vågar tro på att älska en flicka som hyser så mycket kärlek kan vara det rätta valet.
Fastän dina chanser att någonsin vinna hennes kärlek tycks minimala?
Just nu känns det värt att ta risken.
Ja, det blir ju det här som kommer att minnas.
Musiken och ensamheten.
Alla de stora planerna på nytt.
Väntar bara på att hon ska se, sen kan jag skrida till verket.
Återkomst på nytt.
Kommen ur kylan min vän, visa dig inte alltför kall.
Visa ditt rätta ansikte bland de rätta människorna.
Vackra liv som jag kanske har chansen att dela.
Mitt eget som desperat söker en väg att tillföra andra något.
Men huvudsaken är att jag behöver sitta säkert.
Inget krav på att ständigt leverera.
Vänskap som bygger på prestation och konkurrens är ingenting för mig.
Jag föredrar säkerhet och kärlek.
Men det kan jag inte säga, eller ens visa kanske.
Från mig komna tycks de orden överdrivna, ovana och påträngande.
Avskräckande, frånstötande och olustiga.
De kan ju inte sägas till någon som inte är en av de mina.
Och de mina är numera få.
Så kanske verkar det då svårt att ta sig vidare, men vet du vad Hannes?
Det går. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.
Mest handlar det nog om att övervinna mina egna rädlsor och se sakerna för vad de faktiskt är.
Ja, jag upprepar mig, men ni får helt enkelt finna er i det på samma sätt som jag är tvungen att göra det.
Jag trodde kanske på mig själv en gång, bortsett från att jag var liten och osäker. Kanske så som det sägs att man ska göra. Jag var ung och oerfaren, jämfört med nu.
Alla ställningstagaden blev till idioti eftersom jag visste att man aldrig kunde vara helt säker på något.
Men nej, jag har nog aldrig någonsin trott på att tro. Därför har jag blivit så överväldigad varje gång jag har visat mig kunna göra det.
Och alltid handlade det om kärleken.
Men du är liten och osäker fortfarande Hannes, fastän, ja, jag måste erkänna - ofta ser jag mig själv som smart.
Likväl kan jag erkänna att jag gång på gång känner mig som en idiot på grund av hur jag omsätter mitt tänkande, mina planer, i praktiken. Det vill säga, inte alls.
Ja, jag är en paradox. Som det mesta faktiskt.
Men jag hittade ju något. Något vackert och stort.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag behöver något att tro på, ett mål, som jag hade det förut.
I min värld finns det ingen gud. Ingenting som är större än det vi har här.
Men vad säger att du inte skulle hitta något som för dig upplevs som lika underbart ändå?
Ingen gud, men kanske en flicka.
Ja, det är nog min sanning, något som skiftar bland alla individer.
Hon som verkar så underbar att du knappt förstår att hon är sann. Av kött och blod, hud tankar och tvivel.
Som du, min evige vän.
Att hon också är svag, mjuk, är kanske det jag älskar mest. Att jag ser upp till henne trots hennes mänsklighet, det som gör att hon rent objektivt hade kunnat vara en i mängden.
Ändå verkar hon på mig som något större. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån det, men nervositeten finns fortfarande kvar, efter alla år av närvaro till offren för min tidigare kärlek.
Men att hon är mjuk, det råder det inga tvivel om, så jag vågar tro nu.
Vågar tro på att älska en flicka som hyser så mycket kärlek kan vara det rätta valet.
Fastän dina chanser att någonsin vinna hennes kärlek tycks minimala?
Just nu känns det värt att ta risken.
Kommentarer
Trackback
