Dömd
Dumma män som trampar på snälla män och snälla flickor.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
Kommentarer
Trackback
