Istället för ljud

Lägg ner, Hannes.

Nu börjar jag om.

Nu är jag fri, om så bara för stunden.

Begär jag vad andra har nu igen?

Är jag avundsjuk?

Jag vet inte hur stor plats jag tänker ge det.

Jag vet vad som är bra för mig.

Jag har mina planer och mål, jag med.

Och vad som än händer.

Nu kan ingen skratta.

Åtminstonne inte så att jag tar åt mig av det.

---

Men vart vill jag komma nu då?

Jag vill inte vandra planlöst ännu en sommar.

Jag har mitt arbete.

Utför det då, Hannes.

Om så bara som ett substitut för något annat.

Ja, jag ska visa att jag kan.

Återväcka gamla drömmar om att ge allt en mening.

Nihilism och apati, nej, jag klarar det inte i praktiken.

Jag måste uträtta något, meningslöst eller ej.

Och jag vet ju trots allt.

Alltid kommer något att betyda något.

Jag vill bara hitta gnistan igen.

Det finns fler, ja, det är ju sant.

Människorna kan duga som intresse.

Till och med ursäkt om det passar sig.

Jag behöver bara sträcka ut handen och nå dem.

Precis som jag fick en hand igår, i min svåraste stund.

Jag är inte rädd längre.

Frågan är bara om jag bryr mig.

Jag antar att jag borde göra det.

Vi båda behöver mer.

Skulle det vara ett svek, från någon?

Nej.

Inte dömma.

Bara älska.

Är jag fri att välja, så blir det mitt eviga val.

Och händers beröring talar oftast bättre än munnars ord.

Så se inget dåligt.

Jag väljer att vara stark nu.

Väljer att vara trivialt anpassad, bara för lyckan.

Avstamp på egen hand.

Det kommer att gå bra.