.
Och tiden bara går.
Ångest, ovetskap.
Dags att fatta ett beslut.
Jag har ju aldrig varit bra på det.
Mitt arbete vilar, men det gör inte jag.
Får inte en lugn stund.
Aldrig någonsin, med berget som hägrar.
Uppskjutna plikter, som en dag ska uppfyllas.
Men troligtvis inte idag, om jag inte tar mig samman.
Ändå har jag inget annat att göra.
Så vad har jag egentligen att förlora?
Men nu.
Det går ju så bra.
Du verkar aldrig se några fel.
Men jag har mängder av rädslor.
För den dag du vill roa dig mer än genom att prata.
Jag är inte en rolig människa.
För den gång jag över huvud taget behöver vara någon eller något.
För jag kan inte spela med, det blir så överdrivet.
Behöver vara mig själv.
Men jag vill inte lägga mig i underläge.
Inte vara den som alltid behöver stöd.
För jag vet.
Vet att även du har dina svagheter.
Och jag är evigt tacksam och glad för att du delar dem med mig.
För det, för du som har svårt för det.
Det är bland det starkaste man kan göra.
Och jag.
Jag vet att jag ger dig något.
Tillför, bidrar.
Då är väl jag nöjd?
Kommentarer
Trackback
