Istället för ljud

Kanske ljög jag lite.

Det sista, om jag nu kan vara så säker.

Det kommer nu.

För vad att tro på.

Med din musik i mina öron.

Du verkar ha så rätt.

Jag är bara rädd för att jag blir mer av ett påhäng än en vän.

Men du vet ju.

Alla behöver stöd ibland.

Även du.

---

Men vad har jag då?

En hög av antaganden.

Inga rätt och inga fel?

Otillräcklighet.

Inte duktig nog.

Ja, jag saknar ju disciplin.

Försummar mitt arbete för att söka något bättre.

Ja, kanske lär jag mig att överge mina plikter för eller senare.

Men helt ärligt, för detta, din skull.

Här är jag glad.

Så jag accepterar väl då.

Jag är inte den maskin jag förväntar av mig själv att vara.

Som skolan förväntar av mig om något.

Nej, inte en i den tänkta mängden, men vem kan egentligen arbeta med andra mål i livet?

Nå, då så.

Fortfarande grå i mina värderingar.

Känner mig liten i jämförelse med er andra.

Ni som är speciella, onormala, alternativa, rebelliska, banbrytande.

Vågar inte vara nytänkande, nyskapande.

Ni skulle bara veta.

Jag vill ju vara den som spräcker hela etablissemanget med mina nya insikter.

Och jag tror, fastän jag sa, jag kan ju inte göra det.

Man anpassar sig till allt, för eller senare.

Även det man inte tycker om.

Eller kanske just det, i första hand.

Är jag konservativ då?

Skyr det jag inte vet något om.

Nej, jag hoppas verkligen inte.

Vill inte känna mig underlägsen.

Jag vill inte vara överlägsen.

För återigen.

Till mina hjärnspöken;

Vad säger att mina tankar skulle vara sämre än någon annans?

Vad säger att andras tankar skulle vara bättre än mina?

Till mitt ego;

Vad säger att mina tankar skulle vara bättre än andras?

Vad säger att andras tankar skulle vara sämre än mina?

Ja, där hittar vi det igen.

Har någonsin den perfekta människan funnits?

Nej, jag tror det inte, och jag hoppas inte det heller.

Återigen, min rädsla.

Att inte räcka till.

Men i världen utan gud.

Bara ingenting.

Alla våra tankar.

Allt att vara arg eller glad åt.

Värderingar som ingen annan kommer att bry sig om när vi är döda. 

Värderingar som inte spelar någon roll när vi vet att de dör med oss.

Men då så.

Varför tar man inte sitt liv direkt då, så har man det överstökat?

Om nu ingenting spelar någon roll.

Nej.

Jag erkänner, jag är för rädd.

Men rädsla kan man bota, det är något mer.

Om jag nu ska tro på något.

Jag bevisar ju genom mig själv här och nu att jag har något att tillföra.

En tankeställare, måhända.

För, som sagt.

Något får mig verkligen att vilja leva.

Finns det något dåligt, då måste det ju också finnas något bra.

Och när man ändå ska dö, varför inte leva först?

Jag får ut så mycket mer av det.

All den otroliga lycka som ni alla förmedlar.

Alla som är goda.

Goda mot mig och andra.

Ja, inte minst du.

Snarare, mest du, fina flicka.

Fastän du inte är någon ängel, det vitaste lammen i flocken.

Kom som du är.

Du har ju bevisat för mig det vackraste, bara genom dig själv.

Ja, nu måste jag tro.

Någon i sig själv kan vara nog.

Kanske var det mörkt.

Men min avsikt var att avsluta i ljuset.

Ja, jag vill lyfta fram det allra bästa.

Livet är som det är.

Vem är jag att döma det?

Ändå har vi förmågan.

Jag hoppas.

Vi.

Vi alla.

Vi två.

Vi gör det till något bra.

För målet, så klichéartat, men ändå så bra.

Som vi sa det.

Lycka.