Istället för ljud

Jag säger det igen.

Inser sanningen.

Jag är inte ensam.

Jag är inte olycklig.

Bara hoppfull.

För varje dag.

Alltsedan den artonde.

Vi har lett oss.

Lett varandra mot...vad?

Något större.

Bättre.

Vackrare.

Och min lycka är komplett med dig.

Eller rättare sagt.

I min lycka gör du mig komplett.

Eller nära inpå i alla fall.

Vi sa ju att man inte ska eller ens kan vara perfekt.

Och kanske är det då det viktigaste.

En av många anledningar till att jag föll för dig.

Hur du vågar erkänna för mig.

Allt som jag inte vill erkänna för mig själv.

Hur man är liten i en stor värld.

Hur man inte klarar sig på egen hand.

Och jag är så glad.

Glad att du gick till just mig och bad om hjälp.

Glad att jag fick visa vad jag gick för.

För hos mig.

Är det någonstans du kan vara helt, fullkomligt trygg.

Då är det här jag vill att du ska vara.

Och jag vet.

Jag behöver dig.

Du är flickan för mig.

Din blotta närvaro gör mig lugn.

Du lär mig konsten att bara vara.

Och det är fint.

Hos dig är jag trygg.

Och där har vi kärlekens ömsesidighet.

Ja.

För mig, så rätt.

Hur vi är där för varandra.

Och allt jag säger har jag sagt.

Men det gör inget.

Det kan sägas igen.

För kärlek får jag aldrig för mycket av.