Slut?
Så är stunden kommen.
Av mina ord, min vilja.
Även om det kanske var oundvikligt.
Ännu ett äventyr slutar här.
För att jag inte hållit mig undan det svåra.
Två människor kan aldrig vara tillsammans om det bara är svårt.
Jag klandrar dig inte.
Kanske kunde jag inte hålla mig undan det bara.
Min njutning är nog alltid bitterljuv.
För ja, du kallar mig hämmad.
Jag vill ha kontroll och söker sanningen utan fusk.
Och du, jag kallar dig ansvarslös.
För du verkar till och med vara stolt över att inte behöva bry dig.
Även om det uppenbarligen inte är så farligt som jag tror.
Men nej, vem orkar bry sig egentligen?
Vi tar bara olika vägar, och vissa av dem skär väl sig för mycket.
Din väg blir aldrig min.
Min väg blir aldrig din.
För även om jag har gett dig en försmak av smärtan du kan orsaka andra.
Jag släpper mitt kontrollbehov.
Jag kan kalla min typ trångsynta.
Då får jag stå för det, att jag har försökt ändra dig, svinigt som det må vara.
Men inte heller tänker jag vara så dum att jag inte förstår.
Jag måste förstå.
Alltid.
Så ett dilemma, ja.
Hur jag vill ut och se vad det innebär, allt som vållar mig smärta.
Sanningen är väl att jag kommer att luras till att ändra mig om inte annat.
Så jag håller mig till mitt naturliga tillstånd.
Kanske går våra vägar som sinuskurvor i varandra.
Möts ett kort ögonblick för att sen skiljas igen.
Jag vet inte.
Jag vet egentligen väldigt lite.
Jag kan bara lova att vad jag har känt är ingenting som jag någonsin kommer att glömma.
Jag kommer, om inte annat, att ägna det en tanke.
När jag står på toppen av vilket berg det än må bli.
I mitt esse.
Där jag hittar min sanning.
För ja.
Där ute, långt ute.
Där hör jag hemma.
Mitt sökande tar aldrig slut.
Men vackert blir det, i vilket fall som helst.
Av mina ord, min vilja.
Även om det kanske var oundvikligt.
Ännu ett äventyr slutar här.
För att jag inte hållit mig undan det svåra.
Två människor kan aldrig vara tillsammans om det bara är svårt.
Jag klandrar dig inte.
Kanske kunde jag inte hålla mig undan det bara.
Min njutning är nog alltid bitterljuv.
För ja, du kallar mig hämmad.
Jag vill ha kontroll och söker sanningen utan fusk.
Och du, jag kallar dig ansvarslös.
För du verkar till och med vara stolt över att inte behöva bry dig.
Även om det uppenbarligen inte är så farligt som jag tror.
Men nej, vem orkar bry sig egentligen?
Vi tar bara olika vägar, och vissa av dem skär väl sig för mycket.
Din väg blir aldrig min.
Min väg blir aldrig din.
För även om jag har gett dig en försmak av smärtan du kan orsaka andra.
Jag släpper mitt kontrollbehov.
Jag kan kalla min typ trångsynta.
Då får jag stå för det, att jag har försökt ändra dig, svinigt som det må vara.
Men inte heller tänker jag vara så dum att jag inte förstår.
Jag måste förstå.
Alltid.
Så ett dilemma, ja.
Hur jag vill ut och se vad det innebär, allt som vållar mig smärta.
Sanningen är väl att jag kommer att luras till att ändra mig om inte annat.
Så jag håller mig till mitt naturliga tillstånd.
Kanske går våra vägar som sinuskurvor i varandra.
Möts ett kort ögonblick för att sen skiljas igen.
Jag vet inte.
Jag vet egentligen väldigt lite.
Jag kan bara lova att vad jag har känt är ingenting som jag någonsin kommer att glömma.
Jag kommer, om inte annat, att ägna det en tanke.
När jag står på toppen av vilket berg det än må bli.
I mitt esse.
Där jag hittar min sanning.
För ja.
Där ute, långt ute.
Där hör jag hemma.
Mitt sökande tar aldrig slut.
Men vackert blir det, i vilket fall som helst.
Kommentarer
Trackback
