Istället för ljud

Så nu måste jag väl ha lyckats?

Ett tillfälligt, ändå långsiktigt mål.

Ändå lever jag som om jag bara väntar på dagen då allt ska hända.

Ske utan eget initiativ.

Men helt ärligt.

Jag vet, man ska ta chanser även om man inte alltid kan nå dit man vill.

Men i misslyckandets stund känns det mest hopplöst.

Ta inte ut det i förskott bara, Hannes.

Ja, gör dina planer, skapa mål.

Vad har du annars att leva för?

---

Felet med dig är nog att du alltid ska se ett fel, min vän.

Ja Hannes.

Lugna ner dig lite.

Din jämviktsteori sätts i obalans av för många negativa tankar.

Men nu då.

Vad ska vara fel?

Acceptans var ordet, eller hur?

Skulle vi inte varit färdiga med det här för längesen?

Nej, antagligen inte.

För alla åsikter jag har uttryckt så har jag aldrig varit säker, så det tar nog ett ganska långt tag.

Men ändå.

Jag är närmare sanningen nu.

Min sanning, det vill säga.

Jag är bara rädd för att den inte är just min egen.

Att jag har fått den från andra, inte mina egna avväganden.

Rädd för att min egna vilja inte är fri.

Var inte rädd - så är det väl med alla, för allt?

Men du, flicka, du verkar synnerligen bara agera på eget initiativ.

Eller så vill du bara ge sken av det?

Så självständig att du aldrig låter dig påverkas av någon annan än du själv?

Nej, förlåt, men jag kan verkligen inte tro det.

Du tar intryck du med.

Men beundransvärt egen är du ändå.