Istället för ljud

Jag ska inte banka huvudet blodigt i väggen igen.

För jag hittar inte vad jag vill ha, där nere på botten.

Hur mycket jag än tror det.

Och en dag måste jag ju lära mig.

För trots allt som jag någonsin sagt om att ge mig.

Jag tänker fortsätta.

Fortsätta tills det blir bra.

Vilket i det värsta fallet blir så länge som jag lever.

Inte så mycket att förlora, med andra ord.

---

Bli inte övermodig nu, Hannes.

Nej, jag vet.

Förutsättningarna tycks ligga emot mig.

Men kom ihåg vad hon sa.

Om att ge sig ut för någon annans skull.

Jag kanske får vänta tills det verkligen gäller.

Till dess får jag väl hålla till godo...

Vad är vila då varje minut slösad är en adderad till stressen?

Född ensamvarg.

Tänk på barnen i Afrika.

Tänk på alkoholister som dricker metanol.

Tänk på torterade guantánamofångar.

Tänk på dövstumblindförlamade med avskura näsor och tungor.

För i helvete, Hannes.

Håll käften.

Saknad kontra lättnad.

Ärligheten framför allt?

Står jag själv nu?

Vem ska vakta min rygg?

Vem ska jag luta mig emot?

Lyckan ligger inte i någon annans famn.

Inte nu, inte än.

Sviterna måste kännas först.

På egen hand, igen.

Men nej.

Jag ska inte tillbaka dit.

Inte i bitterhet.

Inte i självförakt.

Inte i självförnekande.

Inte i självplågande.

Inte i självgodhet.

Lid inte så.

Gotta dig inte i det, Hannes.

Sakna hur mycket du vill, men ångra inte.

Nu har jag levt.

Mer levande än någonsin tidigare.

Du var min handling.

Mitt största.

Vad är du nu?

Fortfarande den finaste.

Min älskade.

Min tryggaste.

Min svikare.

Min vän.