Istället för ljud

Jag kan skrika hur mycket jag vill.

Jag blir ändå aldrig nöjd.

Frustration för tillkortakommanden.

Tills det blir oudhärdligt.

När ilskan blir den enda utvägen.

Så vad gör jag?

Jag ger mig.

Jag har aldrig klarat av att stå emot mig själv.

Nu börjar jag bli trött.

Klaga på mig då.

Vad kan jag göra?

För när jag öppnar munnen har jag redan förlorat.

Besegrad av mig själv igen.

Och jag ser inget slut.

Nej.

För vad vill jag?

Inget?

Uppenbarligen inte detta.

Men ville jag inte göra fel...

Då hade jag aldrig slagit in på den banan från början.

Så istället njuter jag.

Något i mig.

Av mina fel.

Otillräckligheten.

Vanan.

Lättjan.

Och jag skriker åt mig att jag kan ta hand om det själv.

Ändra på det.

Men ärligt talat.

Hur långt har jag verkligen kommit?

Jag är inget barn längre, Hannes.

Så sluta då att bete dig som ett.

Ta inte den enklaste vägen ut.

Jag ska vara redo för allt.

Det handlar bara om att vilja.

Orkar och hinner jag tänka, känna, tycka.

Då vet jag vad jag vill.

Men när jag undviker.

Då vet jag bara vad jag inte vill.

Och precis så blir det.

Men nu när det är så här.

I slutändan handlar det nog inte om att bara vilja.

Det rör sig ytterst om att vilja vilja.

Att uppbåda motivation för något annat ter sig nu minst lika svårt.

Tröttheten, förutsägbarheten, olusten och äcklett gottar sig i passivt nedtryckande.

Ryck upp dig för fan.