Slutpläderingen
Tiden är väl aldrig på min sida, men nu när det bara återstår några ynka timmar av året ska jag försöka stanna den.
Ja, det gick för fort. Allt rann iväg nu på slutet, men jag får finna mig i det.
Ännu har jag inte avgett några löften, men planerat det har jag gjort.
Mycket.
Det är ju trots allt bara ett mänskligt påhitt, det här med år, (och löften för den delen), så precis som förra året tänker jag inte bry mig om det jag lovar formuleras klart någon timme för sent eller för tidigt.
Men nog har jag något att lova alltid.
Jag tycker mest att det känns löjligt med personer som säger "nu ska jag ändra mig", men i det här fallet är det nog oudvikligt för mig. Annars leder det bara till mer idioti.
Det går inte bara så där, över en dag, men som jag sagt är det rätt logiskt att se den här tiden som en vändpunkt.
Och om det är något jag tycker om, så är det logik och rationallitet.
Det jag tvingat mig själv att inse är att jag hållt mig kvar i den onda cirkeln eftersom jag har tyckt att det var för sent att backa ur. Jag vågade inte bryta mot det, tog inga initiativ, eftersom det då hade inneburit att allt tid jag hade varit fast också varit bortslösad.
Men det var den ju, i alla fall.
Och jag tjänar ingenting på att bli martyr för mig själv.
Ingen kommer ju tt bry sig.
Kanske inte ens jag, när jag bara vill ha andra människor.
"Gott nytt år tillbaka! Hoppas det blir ett toppenår!!"
Så började 2009 för mig, och jag var lycklig för en dag åtminstånne, innan jag själv spårade ur - men det är en helt annan historia.
Jag hade uppfyllt ett löfte och jag var fast besluten att ta de här orden med mig, för som de kom, i det läget, kändes de väldigt ärliga och de betydde.
Mycket.
Jag ljuger om jag säger att det dåliga började först sen. Det hade redan varit på gång ett tag. Hösten innan kanske.
Eller kanske efter balen i nian. Jag kan tänka mig att det vände där.
Matten, kemin, isolationen och den jävla alkoholen knäckte mig nästan, under en lång tid dessutom.
Men jag tog mig igenom det.
Jag klarar allt det där nu. Jag är äldre.
Januari såg lovande ut, och jag glömde nästan flickan som jag kört ner mig i månaderna innan.
Februari var skit.
Livet vände i Tyskland i mars.
April försvann i lathet.
Maj förde tyskarna hit. Underbart, innan bara väntan.
I juni besegrade jag tillslut Matte B.
I juli var jag i Litauen och upplevde äkta vänskap på nytt.
Augusti var nog mest ett ensamt jävla helvete.
September såg aningen ljusare ut.
Oktober var en formtopp, sen stukningen och Italien.
November var kent, kärlek och uppåt.
December var den bästa tiden på länge, om så bara för att vi ger lite extra när vi vet att vi ska skiljas åt.
Så mycket mer finnas det att säga förstås. Så mycket som bara jag någonsin kommer att bry mig om.
Så mycket som jag håller inne, för farligt att yttra här.
Så mycket som är irrelevant för er andra, men som har hjälpt till att bygga mig.
Farsan sa igår att jag söker mig till problemen, uppfinner nya om de inte redan finns.
Ja, nog är det så alltid.
Men nu, nu ska jag sluta.
Det blir ju snart nytt att tänka på istället för gammalt.
Den här gången ska jag vara redo.
.
Vapen&Ammunition
Mitt första självständiga steg ut i musikens magiska värld.
Här föddes jag.
December
Ja, jag fick en insikt idag. En jävligt stor insikt om ett helt liv.
Mitt liv.
Men jag ljuger om jag säger att den bara kom idag. Den har varit på gång länge, och kanske behövde jag påminna mig om hela det senaste halvåret avv mitt liv för att nå dit jag ville.
Något om att det finns de tidpunkter då jag är handlingskraftig, som avlöser varandra med någorlunda jämna mellanrum just på grund av att jag verkligen känner mig tvungen att göra något vid en viss tidpunkt.
Nej, jag kan inte riktigt sätta ord på det.
Ännu är det lite för svårt.
Men kanske går det snart.
Den här dagen ser jag lite som en halvtidssummering av mitt år, fastän det egentligen är mindre än ett halvt - fem månader - tills jag fyller arton.
Blir du vuxen då Hannes?
Kanske inte riktigt, så där över en dag bara, men jag ser det som en vändpunkt.
Det ska ju bli man av mig, vad det nu kan tänkas innebära.
Nu är det inte långt kvar till nästa år heller, men slutpläderingen kommer inte riktigt än.
Två dagar.
Och jag hoppas, hoppas, hoppas att det går bra nu.
Det skulle vara ett enormt lyft, istället för att bara vara uttråkad.
Och nu har jag viljan.
Viljan att ska något att tro på.
En sanning om man så vill.
Lycka
Kanske var det enklare när man var liten.
Nu är magin borta sedan länge, men jag ser ändå den här tiden som en höjdpunkt, en kulmen där året fullbordas, en återhämtningsfas och sen nytt.
Något om att inte vara blasé, så var det ja.
Att fortsätta upptäcka, se det vackra.
Mystiken som jag älskade är borta, nu vet man allt, mer eller mindre.
Idiot, du vet ingenting.
Hur kan hon vara så jävla vacker?
Det är bevis nog för att jag måste förstå, samtidigt som jag inte gör det och ändå gör det.
Glad blir jag när det lyser igenom, skönhet sällan skådad.
Det blev en bra jul.
Och lycka.
Riktig lycka.
Så längesen det kändes så här.
Kärlek, ja.
Love's Divine
Du ska se Hannes, se att vi du hinner med julen i år också.
Vi klarar det, även om det inte är som förut.
Löftena och planerna inför det kommande året börjar stapla upp sig, huller om buller.
Jag får ingen kontroll över dem.
Måste bestämma mig, vad att hålla, vad att eftersträva, vad att tro på?
Men du ska se Hannes. Se att du klarar det med.
Hur ska man kunna återhämta sig när det ständigt finns ett krav på vad man ska göra, fastän man är fri?
Du sa att du ville ha fria vägar ut i världen Hannes.
Ja, jag längtar efter att få lämna ön jag älskar, men jag kunde inte ha tänkt mig en annan uppväxt. För litet för att stanna här, måste iväg.
Samtidigt vill jag ha ut så mycket som möjligt av min tid, min ungdom.
De sista åren här får gärna ta en evighet till.
Så länge jag hinner med människorna jag älskar.
Årsdag igen
Idag var det årsdag igen.
Två år sedan hela livet vände.
Jag kan väl knappast säga att jag förvaltade det bra, men i stunden det skedde så kändes allt perfekt.
Ja, det var allt som jag behövde göra då.
En sån befrielse.
Fri
It ain't so sweet
You dont have to drink right now
But you can dip your feet
Every once in a little while
Nu ska vi testa bredden av min potential.
Eller kanske leva utan krav.
Ja, du försökte lite tafatt min vän.
Nu är det hejdå tills ni ses igen.
Good Riddance
Idag mår jag bra.
Jag måste inse att jag har vänner som jag älskar att vara med.
Jag blir starkare, säkrare, helare med dem.
Och jag måste erkänna att jag tycker om dem så, så mycket.
Så mycket mer än jag någonsin kommer att våga säga.
Men tack.
Ni betyder.
Allihopa.
It's probably me
Lämna mig, jag är van.
Den framgångsrika människan har inte roligt, latar sig inte.
Hen jobbar, är konkurrenskraftig.
Samhällets fel, ja, men det bidrar inte till att mildra min avsky mot mig själv.
Hatet och förraktet mot min egen svaghet, alla fel jag har som jag anser mig stå över.
Ja, Hannes, kampen mot dig själv kommer att bli lång...
.
With or without you...
.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag mår bättre imorgon.
Vill släppas lös igen.
On Top
I'm flying.
Vägskäl
Det kanske var det, men inte längre.
Inte när vi visat var vi står, om ändå inte riktigt.
Ja, jag vågar inte vara ärlig.
Vet inte om jag blir förråd för någon annan.
Vill inte säga till, ifall det skulle gå fel.
Samtidigt vill jag reda ut det innan det är försent.
Mr. Brightside
Insnärjd i min egen kreativitet, men också oförmögen att fatta beslut.
Så många idéer, så mycket jag vill skapa.
Så lite kvar innan jag får min efterlängtade, om än inte fullkomliga vila.
Jag vill förmå mig att göra det lilla arbete som är kvar.
Det skulle vara ytterst givande för mig i ett konsekvensperspektiv, om jag tog mig i kragen och gjorde mina uppgifter.
Men nej. Det tar emot.
Att roa sig en stund till, det är så mycket enklare.
Ja, det går bra nu - hur bra vet jag inte, men det går bra.
Det går bra när jag mår bra.
Men det är så svårt att veta.
Jag måste bygga upp förtroende.
Önskar att hon kan värdesätta det här lika mycket som jag gör.
Jag är beroende av det.
Mitt öde i andras händer, men det går verkligen inte att sparka uppåt.
Jag vill inte sparka någon. Allt jag menar är att jag inte är i en position att ställa krav.
Har jag tur så lyckas jag.
Har jag tur så står hon ut.
Girighet
Hopp
Bara man uppskattar hen tillräckligt mycket.
Se så fina vi är, så bra vi kan, när vi försöker.
Om man kan se något negativt måste det finnas en referens, en motpol.
Vi kan, jag vet, vi kan göra det bra.
Människor, jag såg hoppet idag.
Jag ser det nu.
Hos de jag tycker mycket om.
Nej jag kan inte tro.
Jag har nog aldrig trott på det här med att tro.
Det ger klarhet, men inget hopp.
Klarhet om det negativa.
För att nå till det goda måste jag vara naiv.
Jag måste hoppas på att andra kan stå upp för de egenskaper jag tycker mig se hos dem.
Hoppas på att det goda är sant.
Jag kan inte visa det på egen hand.
Inte visa svagheter.
Inte ge någon chansen att krossa mig eftersom jag trodde att jag kunde lita på henom.
Men som mina höga tankar om vissa personer faktiskt stämmer.
Tack ska ni ha, för det.
Krossa allt
Och när ljusen släcks så ska du vara min
Kulmen
Jag har nått toppen, för stunden i alla fall.
Jag kommer inte längre på egen hand.
Nu återstår bara att skrapa ihop resterna av det liv jag en gång lämnade och sen börja om från början.
Ett kommande nyårslöfte?
.
"Vi bryr oss inte om jorden går under, bara vi är konkurrenskraftiga in i det sista."
För fan makthavare! Skärpning!
Jag tror inte att klimatmötet kommer att ge mycket...
Val
Nu vänder trenden. Det bestämmer jag.
Jag måste säga att jag trots allt mådde ganska bra förra veckan.
Även den här har haft sina ljusglimtar.
Neråt gled jag dock, men det ska stoppas.
Ett prov till med tre fina versaler på. Jag har just skrivit det, men jag vet att det gick bra.
Resten då. Poängen jag vill komma till.
Jag kan säga att jag lägger undan en dag för att utföra mitt arbete.
Min stora stund, då jag får bevisa vad jag går för, kunskapsmässigt.
Mina andra sidor blir dock lidande.
Jag säger att det är tillåtet att skippa annat ibland, men vad händer när ibland blir ofta?
Jag vill inte göra dem besvikna, när jag lämnar dem för en annan grupp.
Jag vill inte vara för närgången mot de andra, ifall att de skulle börja ta avstånd.
Tillslut kanske jag inte passar i något av lägren.
Jag vill bara vara fri.
Ja, jag glider tillbaka i rollen som jokern.
Färglös.
Inte möjlig att placera.
.
Potential
Det här är inget nytt.
Kanske jag skulle trappa ner på kritiken?
Men så liten som jag är, så ynklig, där finns väl inget att hylla?
Se det för vad det verkligen är Hannes.
Jag vill kunna vara ärlig mot de som jag verkligen, verkligen tycker om.
Människor som kan vara underbara genom att bara vara sig själva.
Och jag vet, jag är inte dum.
Jag vet att jag har något att tillföra.
Jag kan massor, men till vilken nytta?
Varför ska det vara så jävla svårt att känna sig uppskattad?
Uppåt
Jag känner mig ovan.
Dags att tänka på allvaret.
Om jag hade lite kärlek så var den till dig.
Den goda socialismen.
Vad hände med drömmen, visionen, naiviteten?
Slagen i spillror.
Ja, jag vill ha något att tro på.
Den röda kämpaglöden och kärleken till flickan.
