Behov
Jag säger åt mig att jag måste vara ifred. Att jag inte orkar något annat. Någonstans ligger det något i det. Ensamheten är en sorts behov.
Motpolen är väl ganska uppenbar. Det skriker inne i mig. Jag vill ut. Jag vill att det ska hända något. Huvudet blir tyngre och tyngre för varje minut av mitt liv som beslutsångesten äter upp.
Ja tyck synd om dig bara. Stjäl av min tid.
Tankarna är döda. Bara stressen och ilskan finns kvar. Ilska över att jag inte klarar av att fatta beslut. Något som ska vara enkelt, som jag vet att jag kan, men det blir bara inget av det. Jag slavar till datorn istället.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tankarna lever. Nu har första gnistan tänts. Så där, när man rycker upp sig och inser att man gör fel och försöker ställa det till rätta, även om det nästan är för sent. Nästan bara. Annars skulle man aldrig ha gjort det. Litegrann som att säga: "Imorgon kommer jag att vara en ny människa", fast mindre löjligt. Det är ju trots allt inte lika extremt som det sistnämnda, och ja...jag har hört det där citatet sägas på allvar...
Bara man tvingar sig igång så blir det så mycket bättre. Därför värderar jag viljesyrkan så högt. Ett strakt sinne håller ut långt efter att kroppen börjat vägra. Det går aldrig att kämpa för något om man inte har viljan att göra det.
Allt som allt kändes det väldigt befriande att skriva det här inlägget. Mina mentala kugghjul har börjar snurra igen. Behovet av att tänka har uppfyllts.
Varför?
Stressa inför en 50-årsresa som ingen riktigt kan bestämma sig vart den ska gå.
Stressa inför vänner man intalat sig själv att man har, fast man aldrig träffar dem.
Stressa inför ett självkonstruerat träningsprogram, när man har allt tid i världen.
Stressa inför faktumet att man kastar bort sin tid. Att hinna dö utan att ha levt på riktigt.
Varför?
En timme, en minut
En timme, en minut. Jag gör som jag vill.
Någon annan gör också som hen vill.
Nu är vi tillbaka på ruta ett.
Man skulle kunna påstå att jag är konflikträdd. Jag säger att jag är pragmatisk. Sen så har jag mina stunder då jag verkligen säger ifrån. Då är jag nog mer dogmatisk.
Klart att alla ska få säga ifrån. Klart att man har rätt att få nog. Samtidigt finns det tillfällen då jag verkligen inte förstår hur vissa orkar käfta emot. Kan man inte bara låta den andra få sin vilja igenom någon gång?
"Shut up and suck", som Jonas Gardell så fint uttryckte det. (Ingen homofobi tack - som komiker och författare är han lysande.)
Bit ihop bara. Inse dig besegrad. Kanske är det en dygd, hur man nu ser på saken...
...och så kommer jag tillbaka dit igen. Den egna svagheten. Det jag hatar mest av allt.
Kanske det enda som jag verkligen hatar. Perfektionisten i mitt hjärta.
Konflikter är bara tröttsamma. Även de som pågår inuti.
Ändå bättre det, än att pracka på skiten på någon annan. Men ändå inte. Inte alltid. Omväxling är nog nyckelen.
För vad gör det att man kämpar om man inte får något gensvar?
Men ett nej är ett nej.
Det borde jag förstå väldigt bra vid det här laget...
En början...
Om någon orkar läsa ökar sannolikheten för att den ska bli långlivad avsevärt.
Men nu har jag kommit till den svåraste frågan av alla.
Vad att skriva om?
En bra blogg, enligt alla rådande principer, har ju ett givet tema. Vilket ska då denna ha? I det här fallet blir nog den enklaste, mest intressanta och (för mig) roligaste lösningen att skriva om min verklighet.
Om du som läser är intresserad av att lära dig något, förstå mig och mitt tänkande, och således kunna lägga ännu en pusselbit i det stora mysterium som är människan på rätt plats, så ska du fortsätta läsa. Annars kan du lika gärna sluta nu.
Då är den här bloggen ingenting för dig.
När jag väl går in för något så är det på allvar. Som de flesta andra behöver jag en blandning av ytligt och djupt, men det djupa tar oftast överhanden i slutändan. Förr i tiden, då jag såg saker mer i svart och vitt, brukade jag dela upp människor i tänkare och görare. Självklart såg jag mig själv som en tänkare. Som den perfektionist jag är var ett av mina långsiktiga mål att jämna ut de båda sidorna till rätta proportioner. Det är förmodligen ett mål som aldrig kommer att upfyllas.
"I still havn't found what I'm looking for", liksom...
Ni kanske undrar varför sidan ser ut som den gör? Är jag lat eller helt enkelt tekniskt obevandrad, månntro?
Om sanningen ska fram så beror det helt enkelt på att jag inte skulle kunna bry mig mindre om designen. Den här sidan handlar endast om det som står i texten - svårare än så är det inte. Jag brukar i varje fall inte sitta och titta på bakgrunden till andra personers bloggar. Istället läser jag vad de har skrivit.
För övrigt tycker jag att vit är en väldigt fin färg...
Lev med det.
Som slutkläm hade det säkert passat med något filosofiskt visdomsord, men klockan är i skrivande stund 00:34 och dagen har varit ganska utpumpande. Jag är nämligen helt färdig med Matte B efter två veckors koncentrerat arbete. Med andra ord är tankeverksamhet inte min starkaste sida...
Jag får väl nöja mig för denna gången.
