Fint, igen
I en situation som den här.
Stress. Press. Krav.
Nej, inte ikväll.
Jag gjorde det som jag har så svårt för.
Slappnade av.
Som du skulle ha sagt.
Att bara vara.
Och fint var det.
Ljuset över havet och himlen.
Inte för skarpt, inte påträngande.
Bara behagligt, färger enkla att se och njuta av.
Ejdrarna var där, liksom flaggorna över piren.
Litauens var upp-och-ner-vänd, men jag brydde mig inte.
Det var fint ändå, och jag var där.
Ute, där jag bara är mig själv.
Ja, just då var jag nog på topp.
Då skulle du ha sett mig.
I mitt rätta element.
Fri, om man så vill.
Nöjd.
.
Låt dig inte vara styrd.
Låt dig vara fri att fatta egna beslut.
Allt jag är har jag nu.
Använd det.
Bevisa dig.
Ja.
För en stund verkar det så enkelt igen.
I längtan efter något bättre.
Jag måste påminna mig själv igen.
Om en universiell sanning.
Hur skönheten är evig.
Hur jag alltid kommer att hitta det vackra i det jag tycker om.
Koncentration
Lite disciplin har du väl?
Bevisa det, Hannes.
Sätt dig och gör vad du ska.
Fan ta dig, förresten.
.
Black Celebration
Tonight
To celebrate the fact
That we've seen the back
Of another black day
I look to you
How you carry on
When all hope is gone
Can't you see
Your optimistic eyes
Seem like paradise
To someone like
Me
I want to take you
In my arms
Forgetting all I couldn't do today
Black Celebration
Black Celebration
Tonight
To celebrate the fact
That we've seen the back
Of another black day
I look to you
And your strong belief
Me, I want relief
Tonight
Consolation
I want so much
Want to feel your touch
Tonight
Take me in your arms
Forgetting all you couldn't do today
Black Celebration
I'll drink to that
Black Celebration
Tonight
Sehnsucht
Ifrågasätt allt.
Bygg sedan upp det igen.
Är det vad jag vill nu, Hannes?
Litegrann börjar jg om från noll.
Fast ändå inte.
Skapar ett mål igen.
För ärligt talat.
Det får lov att vara bra och dåligt.
Jag kan ändå inget göra.
Förrutom att, genom att acceptera det, göra det bättre?
Helt ärligt.
Om jag ska se något dåligt nu, då är det att jag skjuter upp mitt arbete.
Resten av mitt liv är faktiskt ganska bra.
Men hoppet måste få vara kvar, hur dumt det än må vara.
En viss längtan finns ju alltid...
Stripped
Olydnad
Hur gick det här då?
Jag bröt mot normen, ifrågasatte.
Accepterade inte min plats i ledet som alla andra.
Precis som jag gör ibland, när jag känner att jag måste få vara fri.
För jag bryter mot alla regler som jag inte tycker borde följas.
Svårare än så är det väl inte?
Jag är beredd på följderna.
Jag kommer inte att klaga.
Det var ju trots allt mitt val.
En triumf för mig.
För ja, när jag tänker på det.
Jag är verkligen nöjd.
Black Celebration
I stunden.
Meningslösheten i alltet.
Men ändå insikten.
Jag vet, som alltid.
Det blir inte bättre av att jag klagar.
Nu vill jag vara dum.
Inskränka min frihet genom att fästa mig vid något.
Något att tro, något att göra.
Ja, jag har mina mål jag med.
Fastän nihilisten ibland tar överhanden.
Du styr inte över mig.
Men jag gör ändå valet, självmant.
För om jag inte vill ha dig, vem vill jag ha då?
Och även om jag inte blir fullständigt nöjd med någon.
Så är det nog bättre än det jag har nu.
Men jag undrar bara.
Inte för att jag ska lyda blint, utan för att jag ska veta på vilken grund jag ska bygga mina ställningstaganden.
Vad vill du att jag ska göra?
Ska jag lämna allvaret, låta oss vara ytliga, dumma och glada?
Ska jag pressa vidare, trots att det är för känsligt?
Ska jag leva i en bubbla, och låtsas att jag inte bryr mig om de som i mina ögon är dina brister?
Nej, du kan inte bli tyglad.
Jag hade inte ambitionen av det heller.
Men ibland så klarar jag inte av att inte kunna ha kontroll.
Förlåt, verkligen.
Jag blir en av all idioter i mängden, gentemot dig.
Kanske med skillnaden att jag ser det utifrån jag med.
Men jag vill veta.
Jag vill veta vad som driver dig och mig.
Vad som över huvud taget får mig att vilja vara här.
För trots allt.
Det vet jag.
Jag vill ju vara här.
Här med dig.
Återkommen
Jag skrek mig hes.
I blåsten där ingen hörde.
Ja, frustrationen tog överhanden.
För det var trevligt, det jag hade haft.
Men jag kände hur jag gled tillbaka i det dåliga.
Osäkerhetens mörka baksida.
Så stå på dig, Hannes.
För vet du vad?
Nu har jag upplevt något.
Jag är starkare än förut.
Större.
Och ja.
Jag ser verkligen fram emot att se dig igen.
För det här är vad jag gör av mitt liv.
Precis vad jag vill, så var det väl vi sa?
Jag lägger trots allt band på mig själv, efter vad jag vill stå för.
Men för allt i världen som är bra.
Jag saknade ändå något.
Jag kom aldrig hela vägen fram.
Du var nog aningen för långt bort.
Färdig
Ja, jag kan inte förneka.
Jag har lärt mig nügot.
Nügot om livet, även om det kanske bara gäller för mig.
Jag tog chansen, gjorde det.
Jag har varit med om nügot, och det har varit bra.
Jag är mer erfaren nu.
Och även om allt inte var det bästa, sü var det bra.
För vad är egentligen det bästa?
Ja, jag har träffat en människa här som betyder gränslös lycka .
Sü även du som jag lämnade där hemma, när allting är bra.
Men med sü münga alternativ, man kan ju inte veta.
Kanske är det vitsen med det hela.
Vad man gör av sitt liv.
Jag ska inte klaga.
Mitt liv är bra.
Nu har jag gjort vad jag vill.
Nästan i alla fall.
Allt kan inte vara sü, men för en vecka nu.
Jag har förverkligat mig själv, mer än vanligt.
Om allting var upplagt och kartlagt.
Dü skulle det bara vara att göra utan att tänka.
Allt det bästa, tills man tröttnade?
Nu är det inte sü.
Nu für jag pröva mig fram, med toppar och dalar.
Det är livet som jag har vant mig vid.
Det livet vill jag hellre ha.
När det inte är perfekt.
För hur kan man verkligen veta att nügot är bra, om man inte kan jämföra med nügot düligt?
Sü var nöjd Hannes.
Dü har gjort vad du kan.
Det är bra.
Nu ska jag hem.
Om sanningen ska fram.
Jag överlever faktiskt ganska bra.
Men ändü.
Jag saknar dig litegrann.
Borta
Till landet där y och z har bytt plats med varandra.
Där den vackra bokstaven Ü är ett kännetecken.
Ett välkommet avbrott i det stora grü.
För ärligt talat.
Jag saknar nog inget förrutom dig.
Har jag hittat insikten än?
Nej, men kanske börjar jag närma mig.
För jag tror trots allt att du blir glad av att jag säger det.
Jag har börjat se kvalitéerna i andra människor än du igen.
Ifrügasatt sü väl düliga som bra bilder.
Jag är nog säkrare nu.
Dock inte helt säker.
Dü är det ju inte roligt längre?
Tal och avfärd, ännu en gång
Det blev väldigt mycket nu, igen.
Ställningstaganden.
Jag påminner mig själv om vad jag sa till mig förut.
Bara i teorin.
Nu fick du chansen att lära mig det i praktiken.
För det är jag glad.
Mycket glad, faktiskt.
Jag ärar vad vi har hittat genom mitt arbete.
Ett tal om acceptans.
Ja, när jag står där framme ska jag njuta.
Gotta mig i allas uppmärksamhet.
Jag har ordet, och jag når ut.
Med ett bra budskap, förhoppningsvis.
Ja, jag vill trivas där.
Med flera olika självbilder, som alltid.
En säger att jag är bäst.
Åtminstonne kräver den att jag ska vara det.
Perfektionisten.
Och så den minst lika farliga.
Den som säger mig, påpekar med fakta om mitt liv, att jag är värdelös.
Men nej.
Ingen av dem har rätt.
Kanske ibland, jag vill inte utesluta några möjligheter, om så bara i teorin.
Men inte nu.
Se det för vad det är, Hannes.
Realisten, om du så vill.
Men kanske inte ens det.
Kanske är du bara där.
Just som du är.
En trevlig och lockande tanke, eller hur?
Ja, verkligen...
För nu.
Nu är det dags att visa, kanske för er andra, men mest för mig själv.
Visa att jag spelar roll, betyder, utan att få hybris.
Precis som jag vill ha det, alltså.
För ja, jag lär mig, om än långsamt.
Det du säger, och jag känner ju egentligen redan samma sak.
Bara så svårt att förstå.
Svårt att veta att man är uppskattad.
Ja, det tar nog ett tag till som sagt...
Dock får jag hjälp på traven.
Jag hjälper mig själv på min resa.
Lärdomen för den här gången bli då att förvalta det.
Slut på självförakt.
Slut på egocentricitet.
Slutligen en början på det stora nya.
Det som skulle komma sen.
Det som jag hela tiden väntade på.
Inte perfekta proportioner, men bra.
Inte alltid bra, men bra i sin mångfald, omväxling.
Jag har nästan hittat det, tillslut.
Jag når nog aldrig fram, men jag tar ett steg på vägen.
Låter mig själv vara nöjd.
Det är trots allt ganska fint bara det.
Och nej, jag vill inte tro att jag är dum.
Bara för att jag inte är deprimerad nog.
Bara för att jag struntar i att se hela bilden.
För ser jag det dåliga först, då ser jag ju inte heller alltet.
Förnekar det bra, som sagt så många gånger förut.
Så ge dig Hannes.
Låt det vara bra.
Nu försvinner jag bort igen.
Låt det vara bra det med.
Sidor
Byter ut min inre röst, från din till min.
Gamla vanliga Hannes, men ändå inte.
Du har onekligen satt dina spår.
Ett märke jag alltid vill bära.
Men återigen.
Jag tappade bort mig själv litegrann.
Men döm inte, Hannes.
Vare sig det gamla eller det nya.
Jag sa ju att jag skulle lära mig.
Jag tänker stå vid mitt ord.
För helt ärligt.
Hur svårt kan det egentligen vara?
Kombinera gamla ideal med nya insikter.
Jag kommer trots allt aldrig vara färdig.
Och dagen det tar slut, då får jag finna mig i den jag är och var.
Enkelt att säga nu, Hannes.
Nu när jag tänker logiskt.
I ett mer kaotiskt tillstånd ser jag det inte lika tydligt.
Men precis som jag sa då.
Jag kommer alltid att ha flera sidor.
Fördelen är att jag, bara jag, får välja vilken som ska kallas för den rätta.
Åtminstonne nu, så väljer jag den sidan jag har nu.
Lev med det.
Döm det inte.
Förneka inte chansen att må bra.
.
Men ja, verkligen.
Jag är beroende av dig.
Seaside
Efter kriser.
Efter smärta.
Jag tillåter mig att vara glad.
Förvisso skjuter jag upp mitt arbete.
Men jag känner ingen ånger just nu.
Bara glädje.
Och även större glädje i att jag tillåter mig att känna den.
För trots allt.
Jag sköter mina plikter.
Inte fullt ut, men jag har börjat komma igång igen efter svackan.
Och jag måste inse, även om du säger att det nog inte blir som jag vill.
Bara tanken på att du finns här är bra nog.
För jag fastnade verkligen för vad du sa.
Tog det som en gnutta vemod och skör skönhet i all dess renhet och ärlighet.
"Jag är din, bara inte på det sätt som du hoppades på."
Ja, de orden blev sannerligen bevingade i mina ögon.
För trots allt.
En flicka att kalla min, vore inte det det största?
Och jag har det allra vackraste i dig.
För fastän bäraren av epitetet har ändrats, så är känslan fortfarande den samma.
Nu är du flickan.
Mitt älskade ord.
Det som tilltalar mig, säger mig mest.
Mest om skönhet, kärlek och gränslös lycka.
Allt det vackraste i fysisk skepnad.
Alla de finaste känslorna som jag kan känna.
Låt det vara du.
Även om jag inte är för dig.
Låt det vara lycka oavsett.
Och jag skulle skriva till dig igen, om dig, med fina ord.
Ja, tro mig, jag vill verkligen...
Frågan är bara.
Vill du?
Vändningsrutin
Kanske måste det vara så.
Börjar vi bli vana?
Ja, lite kanske...
Men förutom konstiga känslor.
Det som känns i hjärnan, om du så vill.
Så ser jag ljuset igen.
Förlåt mig om jag är naiv.
Men dina ord till mig fick mig verkligen att hoppas.
Kanske inte på det yttersta.
Men ändå.
Det blir bra.
Allt blir bra.
För återigen.
Jag har ju en dröm.
Vi ska få skåda ut över havet.
Känna att vi tagit oss igenom det här.
Känna oss stolta och glada.
Känna att det är vackert.
Tack
Tack så gränslöst, jävla mycket.
För att du låter mig älska dig för den du är.
Faint
But it's like no matter what I do
I can't convince you to just believe this is real
So, I let go watchin' you, turn your back
Like you always do, face away and pretend that I'm not
But I'll be here 'cause you are all that I've got
I can't feel the way I did before, don't turn your back on me
I won't be ignored, time won't heal this damage anymore
Don't turn your back on me, I won't be ignored
.
Vad att ångra?
Nu när jag sitter med min förlust i mitt facit.
Mitt fel, ja.
Jag lovar, jag får mitt straff.
En lagom ångestfylld natt.
Och vad mer, det återstår att se.
Och om jag kunde.
Då skulle jag lova.
Aldrig gräva så djupt igen.
.
.
Och när du säger att jag inte kan göra något åt dina.
Jag får släppa dem då.
För nu.
Ja, det är bra.
Jag är glad.
Låt mig vara det.
Vi kan ju hoppas att det smittar av sig.
.
Och när du säger att jag inte kan göra något åt dina.
Jag får släppa dem då.
För nu.
Ja, det är bra.
Jag är glad.
Låt mig vara det.
Vi kan ju hoppas att det smittar av sig.
Nihilisten
Nej, du får inte vinna.
Jag ska visa dig, Hannes.
Visa dig var jag egentligen står.
Och som i drömmen.
Ångesten över allt jag skulle förlora.
Jag har fortfarande glöden kvar.
Värderingar som jag har valt.
Älskar, skrattar.
Jag visade det för mig själv.
Då och nu.
Nihilisten får inte vinna.
För vet du vad, Hannes?
Du har ett hemligt vapen.
Större än något som dina dåliga sidor kan få dig att tro.
Det som gör, mer än något annat, att livet trots allt kan vara underbart.
Kärleken.
