Istället för ljud

Jag är väl inget vidare för löften.

Men ärligt talat.

Nu vet jag.

Det är värt att lova.

Det tar slut här och nu.

Så är det bara.

Hannes, låt inte den sidan ta över igen.

Jag ska visa att jag kan.

För dig och mig.

Som för sex år sedan.

Skiljas från en dålig sida.

Det ska bli ett rent nöje.

Precis när solen tog sig fram ur molnens täcke.

När västsidans toppar och rev badade i ljus.

Då mina ögon kunde följa horisonten ett halvt varv.

Då var det som vackrast.

Men jag önskade att du var där. 

Ännu en försmak på gammalt.

Nej Hannes.

Inte mer.

Sätt stop här.

Tredje gången gillt sa jag.

Jag menade dagar men varför kan det inte stå för år?

Nu gäller det, för du som bryr dig.

Jag är redo, jag vet det.

Låt mig bara ta mig an er en och en så ska det gå bra.

---

Det kom till mig som en insikt idag.

Jag förlorade mig i gamla tiders läsning.

Hur man strävar.

Kampen.

Det var där det slog mig.

Kanske är motivationen inte styrd av att man vill vinna mer.

Eller åtminstonne är det inte den som vill vinna till varje pris som gör det i slutändan.

Kanske är drivkraften ännu större för den som har allt att förlora.

Den som vet att vinsten är att fortfarande hålla sig kvar.

För jag måste inse.

Jag har något att värdesätta nu.

Något jag inte vill eller vågar förlora.

Så tack.

Ett stort jävla tack.

---

Tack för lycka.

Tack för skönhet.

Tack för närhet.

Tolerans.

Acceptans.

Lov.

Tillhörighet.

Ödmjukhet.

Ömsesidighet.

Skratt.

Gråt.

Ja, tack för ångest.

Tack för vad du lärt mig.

Tack för tusen chanser om och om igen.

Stå ut.

Håll ut.

Men mest av allt.

Tack för att jag inte måste stå i skuld.

Vi klarar det här.

Jag vägrar tappa glöden.

För min skull.

Men mest av allt för din.

Ja, för jag vill ju ha ett vi.

Så jag säger, för vår skull.

Hopp.

---

Jag längtar efter dina glädjetårar igen.

Ren och skär lycka.

Det är inte för sent.

Nu bryter jag trenden för att jag inte har något att skriva om och för att jag har lovat dig att skriva.

Nu är jag i Gävle.

Men både min pappa och bror säger Jeevle.

Jag säger Jäävle.

Skumt, det där.

Och en sak till förresten, som jag faktiskt hade att säga.

Jag saknar dig.

Kanske gör jag det här som ett svar till dig.

Kanske bara för att sprida min sanning.

För så glad jag var.

Över att din doft hade valt att stanna hos mig.

Hur jag fyllde mig så helt med den.

I ögonblicket kände jag nästan dig vid min sida igen.

Ändå var jag ensam.

Du var saknad.

Fastän du nästan, nästan, var där.

Och nu känner jag längtan igen.

Du.

Jag vill ha dig.

Kanske går det runt, runt, runt.

Frågan är bara om jag bryr mig nu?

Jag klarar aldrig att engagera mig själv, men nu förs jag in i det.

Och ärligt talat, när allt kommer omkring.

Jag klagar inte.

Jag ska inte klaga.

Bara känna vad jag vill känna.

Känna att det går bra.

För när det flyter på i mina öron.

Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas då?

Jag önskar bara att jag kunde ta med mig känslan till efteråt.

Men om jag tänker positivt då.

Varför inte?

Du säger att du inte ångrar något.

Men det här ångrar jag precis hur mycket jag vill.

Hur mycket vill du ångra det då, Hannes?

Jag vet inte.

Mycket.