Svarvar
Jag svarvar av mig mitt skal.
Uppstånden på nytt.
Starkare.
Den jag vill vara.
När jag brutit igenom.
400 Slag
This is more like it.
Vilja
Jag blir ändå aldrig nöjd.
Frustration för tillkortakommanden.
Tills det blir oudhärdligt.
När ilskan blir den enda utvägen.
Så vad gör jag?
Jag ger mig.
Jag har aldrig klarat av att stå emot mig själv.
Nu börjar jag bli trött.
Klaga på mig då.
Vad kan jag göra?
För när jag öppnar munnen har jag redan förlorat.
Besegrad av mig själv igen.
Och jag ser inget slut.
Nej.
För vad vill jag?
Inget?
Uppenbarligen inte detta.
Men ville jag inte göra fel...
Då hade jag aldrig slagit in på den banan från början.
Så istället njuter jag.
Något i mig.
Av mina fel.
Otillräckligheten.
Vanan.
Lättjan.
Och jag skriker åt mig att jag kan ta hand om det själv.
Ändra på det.
Men ärligt talat.
Hur långt har jag verkligen kommit?
Jag är inget barn längre, Hannes.
Så sluta då att bete dig som ett.
Ta inte den enklaste vägen ut.
Jag ska vara redo för allt.
Det handlar bara om att vilja.
Orkar och hinner jag tänka, känna, tycka.
Då vet jag vad jag vill.
Men när jag undviker.
Då vet jag bara vad jag inte vill.
Och precis så blir det.
Men nu när det är så här.
I slutändan handlar det nog inte om att bara vilja.
Det rör sig ytterst om att vilja vilja.
Att uppbåda motivation för något annat ter sig nu minst lika svårt.
Tröttheten, förutsägbarheten, olusten och äcklett gottar sig i passivt nedtryckande.
Ryck upp dig för fan.
Shaking The Tree
Fem veckor kvar nu.
Ja.
Jag längtar.
Trött
Trött.
Trött på fixa idéer.
Trött på att döda tid för att bli stressad.
Bara för att jag är van, lat, inget annat.
Släng dig i väggen.
Blue
Jag varken vill eller kan rättfärdiga mig själv.
Inte i något avseende.
Så nu idag, när jag förnekat mig själv ännu en gång?
Hur tror jag fortfarande att jag kommer att lyckas?
Hur ska jag kunna övervinna samma problem jag ställer mig själv inför, gång på gång?
Två år har gått, och inte verkar jag ha lärt mig något.
Men själva klagandet är en återvändsgränd, som alltid.
Men nu till min plikt.
Det finns i alla fall en idag som jag inte tänker svika.
Nu förstod jag slutligen en döende sommars sista plågade ord.
Jag kände kylan och ovissheten.
Den barnsliga, naiva längtan.
Och det allra finaste, mystiska, som försvann för länge sen.
Abiria
Har du den där känslan?
Vilken menar du?
Jag menar den där känslan
Av att någonting
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann
Säg att du förstår mig
Nej, vad menar du?
Jag vill att du förstår mig
Så vad menar du?
Du gör det mycket svårare
än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?
Där inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?
När inget är sig likt
Fast allt är likadant
När inget är sig likt
Vad är min tystnad värd?
Socker
Nej, jag vet inte.
Det här med ånger är inget att fästa sig vid.
Lika lite som mitt humör verkar äga någon form av beständighet.
Men på något sätt blev jag ändå nöjd.
Nu får det räcka.
Idag gjorde jag det bra.
Alla dagar kan inte vara en ny början.
Men nu är jag åtminstonne uppe.
Det ska ingen behöva känna något dåligt inför.
Allra minst jag.
Tänk dig för, Hannes.
Allt är inte ordnat till det bästa.
Det är bara som det är.
Gör om och gör rätt, så länge du kan.
En dag till
En dag till.
