Istället för ljud

Arbete är något vi alla utför. I slutändan på något sätt, vare sig vi vill det eller ej.

Arbete är även något vi alla tar för givet att någon annan ska utföra.

Arbete är något man kan tjäna mycket pengar på, och bli väldigt glad.

Man kan också tjäna väldigt mycket pengar, men ändå vara olycklig.

Arbete är något man kan tjäna lite pengar på, men fortfarande vara lycklig.

Men man kan också tjäna väldigt lite pengar, och dessutom må väldigt dåligt.

Man kan också tjäna mer än bara pengar, så som upplevelser och känslor som vänskap och samhörighet.

Inom vissa arbeten kan dock detta vändas emot en.

Genom att arbeta kan man bli glad och stolt över att man uppfyller sina mål eller ideal.

Man kan också bli nöjd över att veta att man bidrar till att samhällets kugghjul ska fortsätta rulla.

Men om kraven blir för stora, då kan man bli stressad och kanske till och med utbränd.

Olika arbeten är något som vi alla någonstans väger mot varandra. Vad kan man tänka sig att göra, vad som är viktigast, roligast, svårast, enklast, får mest betalt.

Arbete kan vara väldigt själviskt, men det kan också vara väldigt osjälviskt.

Vissa människor har arbeten där de bollar med människors liv. Ja, alla människors liv faktiskt.

Vissa har arbeten där andra människors liv kan offras och miljön skövlas, så länge det gagnar deras egna ekonomiska vinstintressen.

Vissa har arbeten där de får döda andra människor utan att det räknas som mord.

Vissa har arbeten där de själva dör i kampen för att ge andra bättre möjligheter, bättre liv.

Arbete är något många klagar på att ingen annan utför, fast de inte gör det själva.

Vissa människor förväntar sig att vissa typer av arbeten ska bli utförda av andra människor, utan att de själva behöver bry sig.

Många arbetar under förhållanden som de inte hade varit tillåtna att arbeta under i andra länder.

Många barn i Tanzania lider av nikotinförgiftning för att vi i Sverige och andra länder ska få gynna oss en laglig drog.

På samma kontinent, Afrika, har två av fem barn redan "gett sig ut i arbetslivet".

Men vad gör det, om man vill ha cigg och fina skor?

Vissa människor arbetar med att avliva djur på bestialiska sätt, bara för att det är billigare.

Ändå äter jag kött, och jag kan dessutom lova att jag inte skulle klara mig utan det.

Ja - vissa arbeten är nog mindre trevliga än andra.

I Sverige verkar vi knappt ha några arbeten. 

Om alla ska ha lön så har arbetsgivarna inte råd att anställa dem.

Så var tionde svensk, som nu är sysslolös - åk till Afrika, där verkar de finnas saker att göra. För skitlöner vi svenskar är värda mycket mer än. Arbeten vi aldrig kan tänka oss.

Skämt åsido, så finns det mycket vettigt att göra där nere för den som är beredd på självuppoffringar.

Men vem är egentligen det? Ja, jag vill, men jag är inte redo.

Jag ska ju suga ut pengar ur samhället, leva på bidragen på vägen till toppbetygen.

Fan ta dig, lilla ego.

Men det finns ju myten om den soffliggande människan, ja den som kanske till och med är sann, vad vet jag?

Högervridna, patriotiska amerikaner talas om "soft, weak pussies", som snyltar på deras egna herderliga arbeten.

Utöver det uppenbara kvinnoföraktet så blir jag sjukt arg av att läsa sådant...och det finns dessutom gott om det. Kolla bara in gruppen "Soldiers are not heros" på Facebook så får ni se.

För jag vill, jag verkligen vill tro på att människor vill hjälpa varandra, bygga gemensamt.

Jag vet även att vissa man hör talas om verkar vara födda så onda att man kan önska att de aldrig sett dagens ljus.

Men jag vill ändå tro på en majoritet av goda, hjälpsamma människor som förstår att andra också har behov.

Jag vill tro, fastän jag har så svårt att tro på något, att vi kan samarbeta. Att vi vill arbeta och göra det bättre, att vi går in och gör vårt bästa tillsammans för att skapa något ännu bättre.

Det är en dröm.

En dröm, där alla ska med.

(Tack Märta!)

Rastlöshet och jag tänker att spelet är slut. Egentligen har allting gått på övertid i flera år, efter den största och vackraste förlusten som fick forma mig eftersom jag inte kunde släppa taget. Antagligen var jag inte redo.

Nu är jag det definitivt. Jag har hunnit hitta många på vägen, sparat tankarna om det som blev av och det som inte blev av som minnen. Sådana kan jag aldrig få nog av.

Kanske inte ens de dåliga faktiskt. 

Hur har jag legitimerat det jag känner? Hur kan jag?

Tvivel.

Förut sa jag åt mig så många gånger att sluta tvivla. Jag gav mig löften efter att ha fått härligheten i flickan bevisad att aldrig göra det igen. Så många gånger jag gjorde det.

Sen gav jag upp.

Någonstans, ja ganska snabbt, gav jag upp. För idioten och fanatikern i mig så svårt att förstå, för den tänkande, befriade, geniale så enkelt.

Kanske ville jag försöka tro på det så länge jag kunde. Jag ville tro att det jag gjorde var rätt. För mig i alla fall, i en värld där moralen är högst relativ. Att jag valt rätt, bland alla möjliga personer. 

Eller var mitt val kanske givet från första början?

Men jag gav mig, i alla fall.

Gav upp, ställd inför sanningen om att aldrig mer tvivla är ungefär lika omöjligt som att dela med noll.





Men det stunder då jag vågar tro, tro på tankar om människan, en människa.

En utvald.

Är det som dyrkan av en förebild? Jag vill inte dyrka någon. 

Vad får mig att se en person stå ut från mängden? Någon jag faller för.

Jag borde väl ha förstått det vid det här laget. Erfarenheten sträcker ju sig tillbaka till tiden då jag var åtta år gammal, om inte ännu längre, även om jag först förstod det när jag var elva och gav mig in på allvar, den riktiga första kärleken, då jag var tolv.

Tänker jag efter så inser jag det. Ena delen av mig ställer frågan och den andra ger mig svaret. Svaret som jag egentligen vet innan jag ställer frågan. 

Jag vill ha det jag inte har, jag vill bli kompletterad, utfylld. 

Mjukt och varmt, då jag är kall och hård.

Hård mot mig själv, den enda jag har rätten att straffa. 

Att kunna se utåt, se på riktigt, då jag inte behöver vara rädd.

Då hon vaktar min rygg. 

Som "Nu kan jag gå ut och möta världen" av Mikael Wiehe.

Beskyddad.  



Men vem är jag att begära något sådant om jag inte kan ge något tillbaka?

Snälla, beskydda mig.

Villkorslöst.

Nej. Jag tror inte det va?

Men i mitt bästa, när jag är uppe på topp, då vet jag att jag har något. Jag kan inte ignorera hur ofta jag har lyckats när jag verkligen försökt, när jag gjorde precis det som skulle göras. När en bedrift har följts upp av en annan.

När allt är så enkelt.

Just så vänder jag, som så ofta. Slår om till positiv när jag fått säga det jag ville, hur jobbigt det än kunde vara.

Så.
 
Nu är jag klar. Jag tar en titt på mästarinnans blogg för att få lite inspiration.

Ja, du kan sannerligen leka med ord.

Ja, det blev ju kanske inte så lyckat det här. Anledningen är väl troligen att jag aldrig skulle kunna tänka mig att skriva om någonting som jag inte tycker är viktigt. Jag har ju som bekant svårt att hålla mig borta från allvaret. En ganska händelselös sommar är således inget bra bloggmateriel.

Litauenresan kanske. Jag övervägde starkt att skriva då igen, men det skulle blivit för mycket. 

Det sägs ju att orden inte räcker till ibland. I det här fallet var det nog sant. Jag hade blivit tvungen att utelämna alldeles för mycket, ja - man är nog tvungen att uppleva det. Fysisk närvaro.

Dock tror jag stenhårt på språket som mitt verktyg, något jag bemästrar för att göra mig hörd. Egentligen går det nog att förmedla de flesta känslor genom ord, bara man har tid och ork, samt att läsaren eller åhöraren har en vilja att förstå.

Men nog om det. Anledningen till att jag skriver är inte det ovannämnda. Inte bara det, i alla fall.

Efter tillräckligt lång tid av isolation och passivitet har man så mycket som måste ut. Jag vet oftast inte hur, men jag vet att jag förmodligen går till överdrift.

Mitt svammel. Något som är irrelevant i era liv.  

Kanske finner jag det enklare att uttrycka mig här, där den som ger sig in i det bara har sig själv att skylla. Favorittypen av kontakt är dock den gamla hederliga en mot en, öga mot öga. Kom inte och säg att jag inte vet hur man gör. Är jag tvungen försöker jag dessutom alltid. En dag som denna var jag dock tom på ord.

Med skolstarten kom en punkt då jag kände att det var dags att agera igen. Nu ska jag försöka uppdatera någorlunda regelbundet, men jag kan inte lova något.

Med min eviga följeslagare, beslutsångesten, har aldrig löften varit min starkaste sida. Tolka det inte fel bara. Det har aldrig varit min avsikt att svika någons förtoende, även om det har hänt. Ömsesidig lojalitet värderar jag högt. Det är äkta tillit, något som allt vi har bygger på.

Själv tycker jag att hela den här bloggen är en aning depressiv. Det kan vara svårt att se saker utifrån ibland.

Målet är väl att bli lycklig. Ändå kan jag aldrig tänka mig att vara dum och glad. Inte så länge det finns problem.

Problem som jag inte vill eller kan blunda för.

Jag har hört att all den tunga litteraturen bygger på olycka. Olyckliga människor får tid att tänka och göra insikter. Till detta måste jag dock tillägga att jag inte mår särskilt dåligt. Inte nu.

Ju starkare sinnesnärvaron är, desto bättre mår jag. Allt blir så vridet när jag är arg.

Jag var hur som helst ute på Hällarna idag. Kanske på platsen det ska byggas på. Jag vet inte riktigt. Jag hoppas verkligen att det inte blir av, men min starka pessimistiska sida säger åt mig att inte ha några falska förhoppningar.

Jag klättrade upp på en kulle och satte mig där och tittade ut över havet, filosoferade, om man så vill. För övrigt vet jag inte var gränsen mellan filosofi och idioti går, men är man verkligen beredd att tro på något är det en ståndpunkt som andra får respektera. 

En stund av ensamhet och lugn som jag verkligen behövde. Rannsaka mig själv och tänka över målen. Tvivla, som jag alltid gör. Varför vill jag ha det så? Varför inte? Allt jag vill ha och vara, som jag inte klarar av. Inte nu.

Kanske sen. Ett sen vi snackade om i åttan, men som aldrig kom...eller gjorde det? 

Sen då allt blev bra.

Men det blev det ju inte. Ännu är jag ofullständig.

Alltid ska jag vara det. Ingen himmel på jorden för mig.

Jag läste en text där någon skrev att hon längtade tillbaka till tiden innan det blev fel. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt samma sak, nostalgisk som jag är. 

Och lillgammal, av mitt sätt att döma. 

Någonstans slutade dock min längtan till den bättre tiden tillbaka. Kanske när jag slutade tänka på den.

Insåg att jag inte hade det så mycket bättre då. Att samma problem har utvecklats och lever vidare.

Hur mycket mindre jag visste.

Hur liten jag faktiskt var.

Att komma tillbaka dit för att ändra det skulle ju betyda att jag skulle bli tvungen att göra om allt.

Det skulle jag aldrig orka.

Att jag är som jag är idag är trots allt bara ett resultat av hur det faktiskt blev. Ändrades saker skulle jag kanske ha helt andra referenser.

Därför blickar jag frammåt istället, även om det känns tungt med Matte C och allt det där.

Kanske blir det bättre, om jag själv tar mig dit...

...för vad kan jag annars göra?

Besegrad är jag bara när jag själv erkänner mig det.