Distans
Visst har jag en tendens att skapa distans till de jag verkligen tycker om.
Om de kommer för nära kanske magin försvinner.
Så skapas ett obehagligt avstånd.
Ja, jag kanske inte klarar att ha dem för nära.
Vad finns det kvar att hämta när jag har uppfyllt mina mål?
Det kommer nya Hannes, var så säker på det.
Men jag är glad. Jag känner den fortfarande i mig.
Lyckan av att ha bevittnat någon vackrare än det syntes möjligt att vara.
Какая красивая девушка.
Årsdagen
Tre år sedan jag lämnade det gamla livet bakom mig.
Det är något speciellt med första advent.
Det var så lite som hände, egentligen , men ändå ett så stort steg.
Min första konfrontation med verkligheten.
Det är något speciellt med första advent.
Det var så lite som hände, egentligen , men ändå ett så stort steg.
Min första konfrontation med verkligheten.
About a girl
Nej, jag gör inte bra ifrån mig.
Ge mig bara fler försök.
Oändligt med chanser.
Det ska lyckas.
Ge mig bara fler försök.
Oändligt med chanser.
Det ska lyckas.
Genau
Jag vill inte falla in i mallen.
Ingen stereotyp.
Jag behöver inte mycket.
Bara triumfen i mitt självförverkligande.
Den beror till stor del på andra människor.
Ingen stereotyp.
Jag behöver inte mycket.
Bara triumfen i mitt självförverkligande.
Den beror till stor del på andra människor.
Ödmjukhet
Vad att leva upp till?
Idag tyckte jag mig sitta säkert.
Jag fick chansen att säga precis vad jag ville.
Inte så lite av det heller.
Nej, det kanske inte går att göra så särskilt ofta.
Det gå emot den sociala normen att tala om allvaret hela tiden.
Ingen står heller ut med det i vilket fall som helst.
Därför har jag utvecklad en blandning av det hela.
Något som fungerar väldigt bra, men jag måste må bra för att använda mig av mina färdigheter fullt ut.
Men det gör jag ju nu. Det var en bra dag.
Och känn ingen press.
Det är upp till mig själv helt och hållet, hur höga kraven ska vara.
För vad vore drömmen om inte värderingar byggda på ödmjukhet? I tidningen såg jag en frågespalt om arbetslöshet. Hälften av alla som hade svarat tyckte att de arbetslösa var det eftersom de var lata.
Detta förakt riktat mot andra människor, människor längre ner på stegen, lägre nivåer i samhällets näringskedja.
De som går att klaga på.
Förakt mot andras svaghet.
Jag tål det verkligen inte.
Min värdegrund bygger till stor del på ödmjukhet. Jag vet att det kan vara svårt att alltid stå upp till något sådant, men det är värt ett försök. Annars strävar vi ju bara bakåt.
Att kritisera sig själv och att ha en dålig självbild är bland det mest naturliga i dagens samhälle.
Att klaga på andra ser jag som ett sätt att fly från sina egna problem.
Jag vill inte tro att arbetslösa människor är lata. Man vet inte något om någon eller några som man inte känner.
Döm inte en man förrän du har gått en mil i hans skor.
Bra talesätt, tycker jag.
Ja, jag vet, visst är det jobbigt att kämpa mot sig själv. Det gör jag hela tiden. All ilska ska gå ut över den enda personen jag kan påverka för att det ska bli bättre.
Mig själv.
Så lägg inte skulden på andra. Fly inte ditt eget ansvar.
Men anklaga heller inte dig själv i onödan.
Sosse-Hannes har talat.
Idag tyckte jag mig sitta säkert.
Jag fick chansen att säga precis vad jag ville.
Inte så lite av det heller.
Nej, det kanske inte går att göra så särskilt ofta.
Det gå emot den sociala normen att tala om allvaret hela tiden.
Ingen står heller ut med det i vilket fall som helst.
Därför har jag utvecklad en blandning av det hela.
Något som fungerar väldigt bra, men jag måste må bra för att använda mig av mina färdigheter fullt ut.
Men det gör jag ju nu. Det var en bra dag.
Och känn ingen press.
Det är upp till mig själv helt och hållet, hur höga kraven ska vara.
För vad vore drömmen om inte värderingar byggda på ödmjukhet? I tidningen såg jag en frågespalt om arbetslöshet. Hälften av alla som hade svarat tyckte att de arbetslösa var det eftersom de var lata.
Detta förakt riktat mot andra människor, människor längre ner på stegen, lägre nivåer i samhällets näringskedja.
De som går att klaga på.
Förakt mot andras svaghet.
Jag tål det verkligen inte.
Min värdegrund bygger till stor del på ödmjukhet. Jag vet att det kan vara svårt att alltid stå upp till något sådant, men det är värt ett försök. Annars strävar vi ju bara bakåt.
Att kritisera sig själv och att ha en dålig självbild är bland det mest naturliga i dagens samhälle.
Att klaga på andra ser jag som ett sätt att fly från sina egna problem.
Jag vill inte tro att arbetslösa människor är lata. Man vet inte något om någon eller några som man inte känner.
Döm inte en man förrän du har gått en mil i hans skor.
Bra talesätt, tycker jag.
Ja, jag vet, visst är det jobbigt att kämpa mot sig själv. Det gör jag hela tiden. All ilska ska gå ut över den enda personen jag kan påverka för att det ska bli bättre.
Mig själv.
Så lägg inte skulden på andra. Fly inte ditt eget ansvar.
Men anklaga heller inte dig själv i onödan.
Sosse-Hannes har talat.
Flickan
Ja, hon är vacker, inuti och utanpå.
(Jag älskar ordet vacker)
(Ja, det kanske är det vackraste ordet av alla)
Kanske är det något med ögonen.
Ögonen och näsor. Jag har alltid haft en fallenhet för sådana.
Men jag tror det är något mer, större än så.
Men ack så vacker hon är.
Ett vägskäl kanske. Nej, det ska inte gå som den första gången. Jag har lärt mig den läxan, om den nu går att lära sig fullt ut. Lärt mig och vuxit med tanken. Nu ska det gå bra...men hur?
Jag kanske ska ge mig innan det blir värre. Inte göra om misstagen.
Hellre misslyckas jag än att jag inte gör något alls.
Jag hoppas att jag ska kunna stå för det jag just skrev.
Helst vill jag ju inte misslyckas alls.
Ja, nu har jag lyssnat på "Sometimes".
Lyssnat mycket.
Bra låt.
Väldigt bra.
(Jag älskar ordet vacker)
(Ja, det kanske är det vackraste ordet av alla)
Kanske är det något med ögonen.
Ögonen och näsor. Jag har alltid haft en fallenhet för sådana.
Men jag tror det är något mer, större än så.
Men ack så vacker hon är.
Ett vägskäl kanske. Nej, det ska inte gå som den första gången. Jag har lärt mig den läxan, om den nu går att lära sig fullt ut. Lärt mig och vuxit med tanken. Nu ska det gå bra...men hur?
Jag kanske ska ge mig innan det blir värre. Inte göra om misstagen.
Hellre misslyckas jag än att jag inte gör något alls.
Jag hoppas att jag ska kunna stå för det jag just skrev.
Helst vill jag ju inte misslyckas alls.
Ja, nu har jag lyssnat på "Sometimes".
Lyssnat mycket.
Bra låt.
Väldigt bra.
Svängar
Ingen ska få lägga någon press på mig.
Bara jag själv, i så fall.
Så är också fallet.
Det här har ni hört förut, jag vet.
Jag kan inte tvinga mig till kreativitet, den måste komma till mig av sig självt. Det sägs ju som sagt, att all lyrik och poesi grundar sig i skaparens olycka. Därför är det kanske inte mer än passande att allt som jag skriver här hänger ihop.
Mer eller mindre, sammanbundet av ensamhetens och bitterhetens röda tråd. En bitterljuv hämnd - som all hämnd, en chans att uttrycka sig, men också ett avslöjande av mina svagheter, de hatade och många, som ni kan utnyttja till er fördel.
Men som jag sa, ingen press. Jag vill inte motarbeta någon och därför vill jag heller inte bli motarbetad tillbaka.
Bara jag försöker, bara jag sträcker ut handen.
Jag är så nära nu.
Kan vara så nära nu.
Är så nära nu.
Kanske närmre än jag kan komma med mina ord, tomma ord utan en insikt.
Mina lingvistiska medgångar börjar bli alltmer sällsynta. Jag har språket och språket är jag. Någonstans hittar jag orden, men tiden börjar bli knapp.
Så mycket tid jag har ödslat på ingenting.
Nej, jag är inte rädd. Rädslan den går över men oron stannar kvar, var det så det var?
Ja, mycket oro, obefogad och tryckande, men för vad?
Vem att vara bitter gentemot?
Jag behöver inte leda mig längre ner i den onda spiralen, även om det skulle vara att följa mina ideal.
Förresten sa jag ju faktiskt aldrig att det var menat att gå dåligt.
Målet grundar sig i något bra, något stort.
Hannes ultimata triumf.
Nej, den skedde aldrig, utifrån den värdegrund den först formulerades.
Kanske har jag chansen att komma nära delar av den i nuläget.
Uppbåda viljestyrka och självförtroende.
Jag har fått någ av viljestyrkan, jag blir inte starkare utan bara nedbruten.
Det är för att du är svag, Hannes.
Jag tror snart inte på att bli härdad längre. Jag är härdad så det räcker, hellre behåller jag lite av det fina.
Svag. Liten och ynklig.
Döm mig inte.
Bara jag själv, i så fall.
Så är också fallet.
Det här har ni hört förut, jag vet.
Jag kan inte tvinga mig till kreativitet, den måste komma till mig av sig självt. Det sägs ju som sagt, att all lyrik och poesi grundar sig i skaparens olycka. Därför är det kanske inte mer än passande att allt som jag skriver här hänger ihop.
Mer eller mindre, sammanbundet av ensamhetens och bitterhetens röda tråd. En bitterljuv hämnd - som all hämnd, en chans att uttrycka sig, men också ett avslöjande av mina svagheter, de hatade och många, som ni kan utnyttja till er fördel.
Men som jag sa, ingen press. Jag vill inte motarbeta någon och därför vill jag heller inte bli motarbetad tillbaka.
Bara jag försöker, bara jag sträcker ut handen.
Jag är så nära nu.
Kan vara så nära nu.
Är så nära nu.
Kanske närmre än jag kan komma med mina ord, tomma ord utan en insikt.
Mina lingvistiska medgångar börjar bli alltmer sällsynta. Jag har språket och språket är jag. Någonstans hittar jag orden, men tiden börjar bli knapp.
Så mycket tid jag har ödslat på ingenting.
Nej, jag är inte rädd. Rädslan den går över men oron stannar kvar, var det så det var?
Ja, mycket oro, obefogad och tryckande, men för vad?
Vem att vara bitter gentemot?
Jag behöver inte leda mig längre ner i den onda spiralen, även om det skulle vara att följa mina ideal.
Förresten sa jag ju faktiskt aldrig att det var menat att gå dåligt.
Målet grundar sig i något bra, något stort.
Hannes ultimata triumf.
Nej, den skedde aldrig, utifrån den värdegrund den först formulerades.
Kanske har jag chansen att komma nära delar av den i nuläget.
Uppbåda viljestyrka och självförtroende.
Jag har fått någ av viljestyrkan, jag blir inte starkare utan bara nedbruten.
Det är för att du är svag, Hannes.
Jag tror snart inte på att bli härdad längre. Jag är härdad så det räcker, hellre behåller jag lite av det fina.
Svag. Liten och ynklig.
Döm mig inte.
Spillrorna
Jag har ju alltid sagt att jag tycker mest om våren, min tid. Jag säger sen också att jag inte an ta in allt det vackra på samma gång, det blir för mycket.
Kanske är hösten och vintern enklare då? Kargt och sparsamt, lite som jag.
Det blir lättare att urskilja det fina.
Och jag trivs där det är kallt.
Jag är ju kall själv.
Kanske är hösten och vintern enklare då? Kargt och sparsamt, lite som jag.
Det blir lättare att urskilja det fina.
Och jag trivs där det är kallt.
Jag är ju kall själv.
.
Hårt mot hårt mot ensamheten.
De svaga går under och de starka överlever.
Jag måste vara stark.
De svaga går under och de starka överlever.
Jag måste vara stark.
Kampen
I stort sett handlar allt jag skriver om kampen.
Kampen mellan mig och min verklighet.
Kampen med mig själv, eftersom jag saknar egentliga yttre fiender.
De är inte värda att ödsla tid på.
Men jag kommer aldrig ifrån mig själv.
Ja, det kräver mycket tid och energi. Mer än något annat kanske, men det är också en lögn.
Jag orkar inte med allvaret hela tiden.
Det gör ingen.
Kanske gör jag sken av att jag lever med det hela tiden.
Balanserar på en ytterst skör tråd.
Det gör jag inte.
Jag har dagar åt båda hållen, på samma gång eller som toppar och dalar, paradoxalt som livet är.
Ambivalensen som alltid finns där.
Vad att göra!? Hur ska jag göra rätt?
Men fullt så farligt är det ju inte.
Så det här är ett hjälpmedel, terapi om man så vill. Jag måste ha chansen att uttrycka mig. Skapa en form av avtryck, intryck...för skapa, det gör jag bäst med ord.
Kampen mellan mig och min verklighet.
Kampen med mig själv, eftersom jag saknar egentliga yttre fiender.
De är inte värda att ödsla tid på.
Men jag kommer aldrig ifrån mig själv.
Ja, det kräver mycket tid och energi. Mer än något annat kanske, men det är också en lögn.
Jag orkar inte med allvaret hela tiden.
Det gör ingen.
Kanske gör jag sken av att jag lever med det hela tiden.
Balanserar på en ytterst skör tråd.
Det gör jag inte.
Jag har dagar åt båda hållen, på samma gång eller som toppar och dalar, paradoxalt som livet är.
Ambivalensen som alltid finns där.
Vad att göra!? Hur ska jag göra rätt?
Men fullt så farligt är det ju inte.
Så det här är ett hjälpmedel, terapi om man så vill. Jag måste ha chansen att uttrycka mig. Skapa en form av avtryck, intryck...för skapa, det gör jag bäst med ord.
.
Ja, jag mår bra nu.
Ville bara säga det.
Ville bara säga det.
Åsikt
Ja, jag ska ha en åsikt. Annars är man ju dum, man gör inget alls.
Ändå kan jag aldrig komma ifrån att om man tycker ja eller nej så har man bara slutat tänka.
Bestämt sig för att tycka att det är på ett sätt och att det är odiskutabelt.
Vägrar se allternativen.
Fast det är klart, jag har ju min moral, mina värderingar, så uppenbarligen har jag en evig åsikt, fastän den själklart kan förändras när jag får perspektiv på den.
Frågan är då vad man ska göra av den i praktiken.
Nej jag är inte särskilt intresserad av pengar eller makt, men möjligen min chans att påverka.
Jag vill inte bli känd men folk ska veta vem jag är.
Paradoxen i mitt hjärta. Så mycket potential jag har i mitt bästa, så mycket som ska ut, men vad ska jag lägga det på?
Något med människor, något med språk och något med natur.
Jag vill bort, bara för att sen komma tillbaka, berätta om vad jag har sett och visa bilderna från alla de vackra platserna. Berätta om människorna som måste finnas där ute, och sen hör vad som hänt med er andra, växa ytterligare.
Ja, jag vill lära mig fotografera. Åtminstone försöka ge vyerna lite rättvisa.
Ändå kan jag aldrig komma ifrån att om man tycker ja eller nej så har man bara slutat tänka.
Bestämt sig för att tycka att det är på ett sätt och att det är odiskutabelt.
Vägrar se allternativen.
Fast det är klart, jag har ju min moral, mina värderingar, så uppenbarligen har jag en evig åsikt, fastän den själklart kan förändras när jag får perspektiv på den.
Frågan är då vad man ska göra av den i praktiken.
Nej jag är inte särskilt intresserad av pengar eller makt, men möjligen min chans att påverka.
Jag vill inte bli känd men folk ska veta vem jag är.
Paradoxen i mitt hjärta. Så mycket potential jag har i mitt bästa, så mycket som ska ut, men vad ska jag lägga det på?
Något med människor, något med språk och något med natur.
Jag vill bort, bara för att sen komma tillbaka, berätta om vad jag har sett och visa bilderna från alla de vackra platserna. Berätta om människorna som måste finnas där ute, och sen hör vad som hänt med er andra, växa ytterligare.
Ja, jag vill lära mig fotografera. Åtminstone försöka ge vyerna lite rättvisa.
.
Jag skulle bara säga att allt och inget som står i den här bloggen är sant.
Jag kan aldrig lova att jag ska stå för mina ord, men antagligen gör jag det i stunden jag skriver dem.
Eller för att visa något som jag egentligen inte står för längre, men gjorde för längesen.
Eller en helgardering, stå för kommande åsikter.
Men lite kärlek ska inte behöva skada. Så den kan jag inte förneka.
Jag kan aldrig lova att jag ska stå för mina ord, men antagligen gör jag det i stunden jag skriver dem.
Eller för att visa något som jag egentligen inte står för längre, men gjorde för längesen.
Eller en helgardering, stå för kommande åsikter.
Men lite kärlek ska inte behöva skada. Så den kan jag inte förneka.
Hjärta
Ny kentskiva. Jag är glad.
Förlåt min bitterhet, mina humörsvängningar.
Mitt högmod, tron på att jaag är något.
För det lilla jag kan komma med är faktiskt, om något, insikterna som jag anser är så jävla smarta ibland.
Jag lever lite i gränslandet, vill vara glad, men ändå inte lyckligt ovetande.
Vill fullborda sättet att leva olycklig för att statuera ett exempel av mig själv.
Bevisa bitterheten och förlusten för den som aldrig vågat göra något fel.
För min bild av mig själv är ju att jag är den goda sidan. Enligt min egen moral åtminnstone, men så är det väl alltid.
Den objektiva moralen finns inte och kommer aldrig att finnas. Ingen allsmäktig lag som styr rätt och fel.
Men om jag ska bestämma idag, så heter rätt kent och först och främst låten Hjärta.
Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
Ja, det var väl något sådant jag föll för. Flickan jag skrivit om, och alla hennes föregångare. Mitt hål som hon skulle läka, det var drömmen.
Förlåt min bitterhet, mina humörsvängningar.
Mitt högmod, tron på att jaag är något.
För det lilla jag kan komma med är faktiskt, om något, insikterna som jag anser är så jävla smarta ibland.
Jag lever lite i gränslandet, vill vara glad, men ändå inte lyckligt ovetande.
Vill fullborda sättet att leva olycklig för att statuera ett exempel av mig själv.
Bevisa bitterheten och förlusten för den som aldrig vågat göra något fel.
För min bild av mig själv är ju att jag är den goda sidan. Enligt min egen moral åtminnstone, men så är det väl alltid.
Den objektiva moralen finns inte och kommer aldrig att finnas. Ingen allsmäktig lag som styr rätt och fel.
Men om jag ska bestämma idag, så heter rätt kent och först och främst låten Hjärta.
Som det strålar från ditt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Genom hålet i mitt hjärta
Ja, det var väl något sådant jag föll för. Flickan jag skrivit om, och alla hennes föregångare. Mitt hål som hon skulle läka, det var drömmen.
Svarta Linjer
Ja, visst måste det vara någon form av insikt.
Eller kanske bara en påminnelse, en omgjord, bättre formulering av något som jag redan visste.
När jag kom hem från kylan var jag nöjd.
Jag hade nått precis så långt som det behövdes.
Något om att slitas mellan två alternativ...eller kanske ännu fler till och med.
Att vad jag än skulle gjorde så skulle det bli fel.
Hur min bitterhet, präglad av ensamhet, får mig att tycka att jag klarar mig bäst på egen hand.
Och när jag möter människorna, lycklig men utan eftertanke. Jag vill hinna med att förstå, tänka själv.
Jag säger att jag har ett behov av ensamhet.
Samtidigt lever jag bredvid det gapande, mörka hålet som står för all mänsklig kontakt som uteblir, som saknas.
När jag mår så klarar jag inte ytlighet. Jag vet egentligen inte om jag någonsin gör det.
Ändå är det så skönt att bara slappna av och försöka koncentrera sig på något som inte är jobbigt.
Men nu är jag ju äldre. Roligt och bekymmerslöst var det bara när man var liten.
Eller?
Ena stunden ser jag alla felen, bristerna hos människorna, vet varför jag inte orkar vara med, drar mig undan hellre än att närvara utan att passa in.
Förstås, passa in, det är inte alltid vad jag vill. Jag vill ju vara min egen.
Andra stunden ser jag alla goda, bra, fina människor som jag saknar så och vill berika, dela mitt liv med, samtidigt som jag innerligt hoppas att jag kan tillföra dem något, ja bara minsta lilla gnutta något skulle räcka.
Ge dig Hannes.
Nej, jag vill inte bryta den bana jag redan gått in på. Eller jo, både vill och inte vill.
Men det är klart jag vill, det ska ju inte vara såhär.
Jag tänker inte bli SMSkåt.
Jag tänker aldrig börja skriva löjliga, barnsliga komentarer på folks Facebookinlägg.
Jag tänker inte supa ner mig och sen försöka övertyga mig själv om hur roligt jag egentligen hade.
Jag är för tråkig för allt sådant.
Jag tycker mig vara för djup.
Och ja, nu har jag nog varit så ärlig jag någonsin kommer att bli.
Eller kanske bara en påminnelse, en omgjord, bättre formulering av något som jag redan visste.
När jag kom hem från kylan var jag nöjd.
Jag hade nått precis så långt som det behövdes.
Något om att slitas mellan två alternativ...eller kanske ännu fler till och med.
Att vad jag än skulle gjorde så skulle det bli fel.
Hur min bitterhet, präglad av ensamhet, får mig att tycka att jag klarar mig bäst på egen hand.
Och när jag möter människorna, lycklig men utan eftertanke. Jag vill hinna med att förstå, tänka själv.
Jag säger att jag har ett behov av ensamhet.
Samtidigt lever jag bredvid det gapande, mörka hålet som står för all mänsklig kontakt som uteblir, som saknas.
När jag mår så klarar jag inte ytlighet. Jag vet egentligen inte om jag någonsin gör det.
Ändå är det så skönt att bara slappna av och försöka koncentrera sig på något som inte är jobbigt.
Men nu är jag ju äldre. Roligt och bekymmerslöst var det bara när man var liten.
Eller?
Ena stunden ser jag alla felen, bristerna hos människorna, vet varför jag inte orkar vara med, drar mig undan hellre än att närvara utan att passa in.
Förstås, passa in, det är inte alltid vad jag vill. Jag vill ju vara min egen.
Andra stunden ser jag alla goda, bra, fina människor som jag saknar så och vill berika, dela mitt liv med, samtidigt som jag innerligt hoppas att jag kan tillföra dem något, ja bara minsta lilla gnutta något skulle räcka.
Ge dig Hannes.
Nej, jag vill inte bryta den bana jag redan gått in på. Eller jo, både vill och inte vill.
Men det är klart jag vill, det ska ju inte vara såhär.
Jag tänker inte bli SMSkåt.
Jag tänker aldrig börja skriva löjliga, barnsliga komentarer på folks Facebookinlägg.
Jag tänker inte supa ner mig och sen försöka övertyga mig själv om hur roligt jag egentligen hade.
Jag är för tråkig för allt sådant.
Jag tycker mig vara för djup.
Och ja, nu har jag nog varit så ärlig jag någonsin kommer att bli.
Röd
Jag ska aldrig ta ut segern i förskott.
Aldrig ta för givet. Det som jag så länge behövt tvinga mig till att förstå.
Men idag segrade jag.
Ja, jag vann, och det känns jävligt bra.
Så då tar jag en dag ledigt i mitt arbete. Trappar av kampen. Lyssnar på kent.
Men hur mycket jag än samlar mig når jag inte fram nu.
Slutsatsen är alltid densamma.
Jag behöver någon mer.
Någon mer bland de mina.
Aldrig ta för givet. Det som jag så länge behövt tvinga mig till att förstå.
Men idag segrade jag.
Ja, jag vann, och det känns jävligt bra.
Så då tar jag en dag ledigt i mitt arbete. Trappar av kampen. Lyssnar på kent.
Men hur mycket jag än samlar mig når jag inte fram nu.
Slutsatsen är alltid densamma.
Jag behöver någon mer.
Någon mer bland de mina.
Lönen för mödan
Imorgon triumferar jag.
Stort och oundvikligt.
Ja, med samma beslutsamhet och handlingskraft som jag en gång besatt har jag gjort det igen.
Frågan är bara vad det har kostat. I det här fallet faktiskt inte så mycket.
Värre blir det dock, om jag inte skärper till mig.
Snart glider jag tillbaka i det dåliga igen, om jag inte är driven av att dagen då jag måste bevisa min skicklighet är i annalkande.
Lär dig någon gång, det är vad jag önskar Hannes.
Människorna är inte så farliga som du tror.
Nu ska jag våga ta risker.
Stort och oundvikligt.
Ja, med samma beslutsamhet och handlingskraft som jag en gång besatt har jag gjort det igen.
Frågan är bara vad det har kostat. I det här fallet faktiskt inte så mycket.
Värre blir det dock, om jag inte skärper till mig.
Snart glider jag tillbaka i det dåliga igen, om jag inte är driven av att dagen då jag måste bevisa min skicklighet är i annalkande.
Lär dig någon gång, det är vad jag önskar Hannes.
Människorna är inte så farliga som du tror.
Nu ska jag våga ta risker.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind
Jag sa att jag va rädd för att behöva vara någon annan än den jag är, om jag skulle ta mig fram.
Hittills har det inte gått så långt. Dessutom går det bra nu.
Jag sa det och jag menade det.
Och hon är djup flickan, precis som jag ville.
Och nu är det inte långt kvar till min deadline.
Jag kommer att misslyckas, men kanske har jag redan svalt förlusten.
Det var jag faktiskt jag och bara jag som satte målet.
Avund blandat med uppgivenhet, det var vad jag kände.
Men jag kan inte ge mig innan jag har börjat.
Så nu är det dags att ta tag i det.
Ja, en spänning och en längtan. Jag ska försöka.
Imorgon ankommen på nytt.
Återigen nalkas stunden.
Hittills har det inte gått så långt. Dessutom går det bra nu.
Jag sa det och jag menade det.
Och hon är djup flickan, precis som jag ville.
Och nu är det inte långt kvar till min deadline.
Jag kommer att misslyckas, men kanske har jag redan svalt förlusten.
Det var jag faktiskt jag och bara jag som satte målet.
Avund blandat med uppgivenhet, det var vad jag kände.
Men jag kan inte ge mig innan jag har börjat.
Så nu är det dags att ta tag i det.
Ja, en spänning och en längtan. Jag ska försöka.
Imorgon ankommen på nytt.
Återigen nalkas stunden.
