Vidgar
Nu går det bra.
Vi intalar oss det och vet att veckan som varit faktiskt blev hyffsat lyckad.
´
En morgon bortslösad om jag så vill, men imorgon blir det definitivt ändring på det. Idag rättare sagt.
Klockan är ju över tolv och det har spelats Cornelis och allt det där.
Jag har tagit initiativ. Jag har till och med fått lov att stå upp som jag gjorde förrut.
När jag var säker och inget nervvrak som nu.
Vad dum jag måste ha varit? Jag hade i alla fall något att tro på.
Den yttersta, innerligaste, djupaste längtan och sanningen.
Flickan.
Ja, för vad skulle mitt liv ha varit, eller vara, utan henne?
Men nästa vecka ja, fylld med uppgifter, men bara lite är ju större än belåtenheten över att ha skött dem bra.
En tillfällig belöning som får mig att tända till.
Och ja, jag ska fortsätta. Det går bra nu.
Om jag öppnat upp en ny bana skadar det inte att se vart den leder.
Jag vill ju vara med henne.
Jag har hittat en till som jag växt med över tiden.
Hindra mig inte, Hannes.
Som jag sa, och Jocke Berg sjöng: Sätt dig själv inga gränser.
Inte för kärleken, i alla fall.
.
Disciplin
Som jag förutsett, gick det inte särskilt bra.
Jag tillåter inga misstag. Inga alls.
Aldrig svika mina ideal. Det jag anser mig representera.
Aldrig backa från mina krav, min plikt.
Aldrig vika mig.
Aldrig sluta kämpa.
Aldrig förlora min heder.
Aldrig visa svaghet.
Aldrig sjunka under min värdighet.
Aldrig misslyckas.
Aldrig någonsin.
Ändå gör jag det hela tiden, i det här inlägget, ja, just nu.
Jag måste, för någonstans ska det komma ut.
Men då så, då var det ute.
Fortsätt kampen, min vän.
Återkomst igen
Ja, så var det äventyret slut.
Dags för utvärdering, kan man tycka.
Sen dags för en ny start. Det hoppas jag alltid men det blir aldrig så.
Kanske kom jag fram till någon sorts sanning, insikt om man så vill, där nere i Rom.
Jag såg alla människorna, alla möjligheter, all potential, alla livsöden.
Någonstans där ska jag hamna när allt väl har blivit av, men det blir ju inget om jag inte gör något.
För vilken väg ska jag välja?
Och någon dag får bli den första, då jag börjar.
Det verkar så svårt, att behöva vara igång på heltid, insatt i händelseförloppet och redo att stå upp för att vara något man inte är. Därför har jag undvikit det.
Jag orkar det inte, det är inte vad jag är ute efter, vad jag verkligen vill. Så har jag tänkt.
Men för allt mitt tänkande kommer jag inte längre om jag inte omsätter det i praktiken.
Och om man verkligen vill något, då gör man det väl?
Jag får med största sannolikhet återse dig imorgon, du som jag fastnat för så. Jag har tvivlat och tvivlat och tvivlat, för jag vet att även om målet skulle nås så skulle det inte fungera ändå. Det finns ett problem som jag inte kan rå för.
Ändå, återigen; att säga något annat än att du älskar henne skulle vara en lögn Hannes. En stor, fet, jävla lögn.
Det vet du.
Reda upp allt nu. Skolan, min bane tillika räddare. Ännu har vi lite tid.
Försök bara Hannes, försök och se att det fungerar. Något i mig skriker efter kontroll, kontroll över situationen jag ofrivilligt men oundvikligt satt mig i.
"Wear you inside out" sjunger Peter Gabriel i "Mercy street" och det är precis vad jag känner, fastän jag vet att misslyckas grovt med att tala klarspråk på den här bloggen. Helt försvarslös tänker jag inte göra mig.
Men hur farligt kan det egentligen vara att vara ärlig?
Älskade människor, min bild av er skulle bli än finare.
Jag vill vara rak. Jag vill ha det äkta. Jag lovar, om än kanske tomt, att jag ska bättra mig.
Jag är trött på att omge mig med "kollegor". Jag vill ha det djupare än så.
Det är väl det som livet går ut på?
Avfärd igen
Beslutsångesten får mig nästan att svettas på platsen jag står. Armarna trycker kryckorna i golvet, annars helt oansträngd, fastän stressen gör sig ständigt påmind. En månad av matte. Derivata hit och logaritmer dit.
Ge mig kraft att orka.
Men tror du, på fullt allvar, att svaret finns utanför dig själv?
Nej.
Så just det; Ingen ger dig kraften att uthärda allt, jag måste göra det själv. Klara allting själv, så brilljant och mitt övermod lyser igenom, och jag säger allt detta med glimten i ögat för jag vet att jag har fel.
Ja, jag älskar människan i allt det bra, goda, som jag ser i så många av oss, du inräknad förstås, du som är mitt mål. Så långt jag kan nå inom ramarna av personlig kontakt, för jag värdesätter dig mest.
Bono döpte en låt till "Sometimes you can't make it on your own" och även om jag lyssnat på U2 så har jag aldrig hört den. Dock sammanfattar den meningen min situation väldigt bra.
Bara jag lyckas svälja stoltheten.
Så lägg inte band på dig Hannes, jag vet inte hur ofta jag har sagt det, men gör det inte.
Ingen heder att stå för. Inga ideal.
Bara en människa, som som jag lärt mig att se er andra, men av någon anledning gjort mig själv till ett undantag.
Så tvingar vi oss fram till sanningen. Sanningen för mig, samma mantra som det handlar om varje gång, och även om jag aldrig verkar komma någon vart så kan, ja, det här kan ju faktiskt varit den gången som det leder någonstans.
Men nu ger jag mig av. Ensamhet är jag duktig på, och jag får gott om tid att förbereda min återkomst.
Italien. Något helt nytt i händelselösheten.
Men först en dag, en dag då jag ska visa vad jag går för.
Diss
En del får så mycket skit för att de gör just det som de är bra på.
Kanske en härskarteknik. Ett effektivare sätt än att klaga på det dåliga hos någon, är att klaga på det bra, för då finns det inget bra hos den personen alls.
Jag deltog, liksom för att passa in, men bara objektivt, för att kunna förstå.
Tillskansade mig en fördel om man så vill, men jag var inte stolt.
Jag trodde att vi hade vuxit ifrån sånt.
Nej förresten, inte trodde.
Så naiv är jag inte.
Hoppades.
Det är ett bättre ord.
Vi är ju trots allt vuxna snart.
Det kanske är dags att vara ärlig?
Beskyddaren. Det låten säger en av de vackraste sanningarna till mig.
Ponera, Hannes, att du får henne. Att hon förbarmar sig över din ynkliga existens.
Är du lycklig då? Har vi nått ända fram? Det slutgiltiga målet.
Ja, och nej, blir väl svaret.
För det är hon jag vill ha, hon jag vill vara med, hon som verkar vara allt som jag kan begära.
Sen kommer nästa stora mål, vad det än blir.
Men nej, du kommer aldrig att lyckas.
Sitt bara här och ruttna, min vän.
Men varför gör hon mig så svag?
Jag kände mig som fjorton år igen.
På det här sättet är du dömd på förhand.
Men jag har lovat att det inte ska gå som med den första kärleken.
Jag vägrar att misslyckas.
Vem är du att styra över den fria tanken?
Positiv
Ett par bra dagar, ett par dåliga. Idag reddes det upp. Idag tar jag tag i det igen.'
Sjunga ska jag också.
Matte, så mycket viktigare saker än det, men min bane följer efter mig, ger mig ingen ro.
Hade jag varit på humör hade jag gjort bättre ifrån mig.
Ja, den blir min eviga ursäkt, men den tål att användas om och om igen.
För jag får väl en andra chans?
Ja, i det här fallet, åtminstonne.
Men jag jagade ifatt tankarna när jag var ute. I onsdags var det nog. Såg det klart igen, som jag gjort det förut.
I en värld där vi själva skapar moralen hittar jag så mycket att leva för.
Ja, jag kan kalla mig själv olycklig om jag vill, men jag har alltid ett mål, alltid ett hopp.
Så jag stal negativiteten, tog bort den från allt onödigt och lade den på mig själv.
Jag hatar aldrig. Bara mig själv, då jag är svag, otillräcklig.
Hatet är otillräckligheten i sig.
Man har inget försvar, ingen annan bortförklaring, än att hata.
Inte tänka, bara hata.
Så jag försöker att aldrig ogilla något utan orsak.
Kanske är jag negativ, översvämmad av all min självkritik, men i det här, ja, så positiv.
