Have it your way

Nu bryter jag trenden för att jag inte har något att skriva om och för att jag har lovat dig att skriva.

Nu är jag i Gävle.

Men både min pappa och bror säger Jeevle.

Jag säger Jäävle.

Skumt, det där.

Och en sak till förresten, som jag faktiskt hade att säga.

Jag saknar dig.

Känna

Kanske gör jag det här som ett svar till dig.

Kanske bara för att sprida min sanning.

För så glad jag var.

Över att din doft hade valt att stanna hos mig.

Hur jag fyllde mig så helt med den.

I ögonblicket kände jag nästan dig vid min sida igen.

Ändå var jag ensam.

Du var saknad.

Fastän du nästan, nästan, var där.

Och nu känner jag längtan igen.

Du.

Jag vill ha dig.

Musik

Kanske går det runt, runt, runt.

Frågan är bara om jag bryr mig nu?

Jag klarar aldrig att engagera mig själv, men nu förs jag in i det.

Och ärligt talat, när allt kommer omkring.

Jag klagar inte.

Jag ska inte klaga.

Bara känna vad jag vill känna.

Känna att det går bra.

För när det flyter på i mina öron.

Hur skulle jag någonsin kunna misslyckas då?

Jag önskar bara att jag kunde ta med mig känslan till efteråt.

Men om jag tänker positivt då.

Varför inte?

.

Du säger att du inte ångrar något.

Men det här ångrar jag precis hur mycket jag vill.

Hur mycket vill du ångra det då, Hannes?

Jag vet inte.

Mycket.

Blandat


Initiativ

Kanske är det dags att intala dig det igen då.

Nu när du bryr dig, för ja, jag har nog alltid gjort det och kommer aldrig att sluta.

Sköt ditt arbete då.

Nu har ni missat en chans.

Snart kanske två.

Skärpning.

Ta lite initiativ istället, min vän.

Auriv

Där ute.

Jag hittade dit igen.

Där jag vill vara.

Regnet.

Blåsten.

Vattnet.

Kylan.

Har jag ett kall så är det detta.

Ut.

Längre.

Så långt det någonsin går.

Revolt III

Abstinens från ord.

Kanske glömde jag vad jag kunde skapa.

Men jag vet nu.

Jag har förlorat mig i handlingarna istället.

För varje gång är det största.

Jag når fram.

Det där stora är en verklighet nu.

Och verkligen.

Jag kan inte se det som en övergångsfas.

För mot det här står alla andra begär sig släta.

Jag kräver inte mer.

Åtminstonne inte när jag väl är där.

För ja, appropå mig, och titeln här.

Jag bryr mig.

Det spelar roll.

Hur Jag Fick Dig Att Älska Mig

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min


Värme

Jag smälter i händelsenlösheten.

Orkar heller inte göra något.

Värmen tar överhanden.

Alla tankar blir tunga.

Bara jag hade orken så skulle jag.

Läsa rapporten, lära mig språket, allt det där.

Just nu en omöjlighet.

In med mig i dvalan igen.

Ointresse

För jag vet att pengar inte kan ge mig någonting.

Bara leda mig på vägen.

Vart ska jag ens då, över huvud taget?

Och jag vet att tillväxt, detta bevingade ord.

Det är bara summan av vår ignorans.

Ja, om jag nu bryr mig, den går ju på bekostnad av vår omvärld.

Jag vill se längre än till ekonomin.

Längre än till alla blinda trosuppfattningar.

Men ändå, något att tro på.

Jag kommer inte ifrån det ändå.

Och äligt talat, jag är ganska intresserad av att leva.

Det har visat sig vara så bra, om än bara stundtals i vissa lägen.

Men onekligen.

Jag känner bra och dåligt.

Jag känner vad jag vill och vad jag inte vill.

Även om jag självklart tvivlar.

Känner, det gör jag ändå.

Så nu då.

Kanske är det dags att sadla om.

Jag har inget att ge till den ideologi som jag anser är omöjlig.

Även om jag fortfarande sympatiserar med den.

Kanske ska jag helt enkelt gå in för vad jag är bättre på.

Och till råga på allt, engagerad i.

För vill du leva, Hannes, då måste du ha planer.

Eller kanske bara en överlevnadsinstinkt.

Ja.

I en stund som den här har jag det mer än gärna.

Afrika.

Fåglarna.

Inte minst du.

Allt detta och mycket mer.

Det får räcka för mig.

Källor för lycka.

Hur svårt kan det egentligen vara?

Die Einzige

Für mich bist du genug.

Aber brauchst du mehr?

Haut gegen haut.

Ohne dich bin ich leer.


.

Varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större

Vad?

Och nu till det djupa.

Det hör väl hemma här.

Ja, för annars tar jag en paus.

Men då så.

Vad att bry sig om?

Vad att orka?

Vad att köpa?

Ja, det går vidare, omvandlas.

Ändå har du en kärna, Hannes.

Jag måste säga att den lyser igenom mer och mer igen.

För nu.

Du ville ha förändringen, trots allt.

Du fick den.

Lev den.

Det är inte ett brott att ändra sig från den man var eller är, till den man vill vara.

För vad har jag blivit, jämfört med förut?

Förrutom tvivel, ja, jag har förverkligat.

Åstadkommit så mycket som jag en gång drömde om.

Och jag vet, jag har sagt det här förut.

Jag låter det vara vackert.

Vackert som vi.

För som du frågade, vad är vi egentligen?

Något fint, jag vet det när du ler, i dina andetag och hjärtslag.

Händer som besvarar varandras tryck.

Något dålt, det spär bara på mystiken.

Det är vår ensak.

Vi ger det en handling.

För vad det än är, jag kan inte låta bli att förundras, bara jag vinner orken att tro.

Vi gör vad vi kan.

Försöker att få ut det vi tror är bra eller bättre.

Undviker att göra det svårare än vad det är.

Så kan man ha det.

Så vill jag ha det.

Jag kanske inte behöver hitta ord för oss.

Det räcker med att bara vara.

Jag skriver det och hoppas att du tänker på samma tillfälle som jag tänker på.

Just nu måste jag inte definiera.

Det räcker som det är.

Att veta att det finns hopp om mer bra.

För hoppfullt ska det väl vara, om det så bara är att få uppleva bra igen.

Härligt, som du.

Ja, det sista jag sa var ju onekligen att du var en härlig människa.

Skisser för Sommaren

En passande titel för musiken som ska karaktärisera just den här tiden.

Ja, det var nog tänkt så.

För smått frälst blir jag väl igen.

Musiken jag fann mig i sviker aldrig.

Nu får jag mer.

Bara det ska väl kunna göra mig nöjd.

Jag får min plats i solen.

Davaj

Är det beslutsångesten igen?

I möjligheternas land.

Hur mycket kan man inte tänkas vilja?

Men för att få något, måste man mista något annat.

Så ge.

Ge med dig, Hannes.

Ge dig den väg du vill ha.

Farligare än så är det inte.

Nej, där uppe i grottan, på berget.

Det var så fint.

Sommar.

Försa dagen efter att intervallet uppfyllts.

Jag var nöjd.

Du skulle varit med.

Mercy Street

Dreaming of the tenderness-the tremble in the hips
of kissing Mary's lips

mercy, mercy, looking for mercy
mercy, mercy, looking for mercy
När kroppar talar.

Ja, det behöver inte ändras.

Vi kan ha det så bra.

Märk

Se.

Idag har jag åstadkommit något.

Jag bryter apatin och beslutsångesten.

Ersätter den med existensglädje.

För ja, det stämmer, det som jag sa.

Idag har jag inte klagat.

Kanske inte den bästa dagen.

Men heller inte den sämsta.

Never let me down again

Nu ska du vara nöjd, Hannes.

Du sa att du aldrig skulle klaga igen.

Helt färdig är jag inte.

Och helt och hållet stämmer inte vad jag lovade mig.

Men delvis, åtminstonne.

Here we are now, entertain us.

Men hur Hannes?

Hur ska jag tillfredsställa båda mina sidor?

Gör det inte svårare än vad det där.

Över huvud taget, jag ser inget dåligt.

Det skulle vara att jag inte kan greppa situationen.

Då är det väl bara att försöka hålla kontrollen?

Gör det.

Idag skulle varit starten.

Ärligt talat, det gick inte bra.

Imorgon kan bara bli bättre.

Jag är redo nu.

Jag säger det så ofta.

Men om jag ska kunna göra ett avstamp.

Ta kontroll över mitt liv, som jag vill ha det.

När jag förstår vad som verkligen händer.

Ja, det lämpar sig sig så bra nu.

Thinner

Lägg ner, Hannes.

Nu börjar jag om.

Nu är jag fri, om så bara för stunden.

Begär jag vad andra har nu igen?

Är jag avundsjuk?

Jag vet inte hur stor plats jag tänker ge det.

Jag vet vad som är bra för mig.

Jag har mina planer och mål, jag med.

Och vad som än händer.

Nu kan ingen skratta.

Åtminstonne inte så att jag tar åt mig av det.

Men vart vill jag komma nu då?

Jag vill inte vandra planlöst ännu en sommar.

Jag har mitt arbete.

Utför det då, Hannes.

Om så bara som ett substitut för något annat.

Ja, jag ska visa att jag kan.

Återväcka gamla drömmar om att ge allt en mening.

Nihilism och apati, nej, jag klarar det inte i praktiken.

Jag måste uträtta något, meningslöst eller ej.

Och jag vet ju trots allt.

Alltid kommer något att betyda något.

Jag vill bara hitta gnistan igen.

Det finns fler, ja, det är ju sant.

Människorna kan duga som intresse.

Till och med ursäkt om det passar sig.

Jag behöver bara sträcka ut handen och nå dem.

Precis som jag fick en hand igår, i min svåraste stund.

Jag är inte rädd längre.

Frågan är bara om jag bryr mig.

Jag antar att jag borde göra det.

Vi båda behöver mer.

Skulle det vara ett svek, från någon?

Nej.

Inte dömma.

Bara älska.

Är jag fri att välja, så blir det mitt eviga val.

Och händers beröring talar oftast bättre än munnars ord.

Så se inget dåligt.

Jag väljer att vara stark nu.

Väljer att vara trivialt anpassad, bara för lyckan.

Avstamp på egen hand.

Det kommer att gå bra.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0