Tal och avfärd, ännu en gång
Det blev väldigt mycket nu, igen.
Ställningstaganden.
Jag påminner mig själv om vad jag sa till mig förut.
Bara i teorin.
Nu fick du chansen att lära mig det i praktiken.
För det är jag glad.
Mycket glad, faktiskt.
Jag ärar vad vi har hittat genom mitt arbete.
Ett tal om acceptans.
Ja, när jag står där framme ska jag njuta.
Gotta mig i allas uppmärksamhet.
Jag har ordet, och jag når ut.
Med ett bra budskap, förhoppningsvis.
Ja, jag vill trivas där.
Med flera olika självbilder, som alltid.
En säger att jag är bäst.
Åtminstonne kräver den att jag ska vara det.
Perfektionisten.
Och så den minst lika farliga.
Den som säger mig, påpekar med fakta om mitt liv, att jag är värdelös.
Men nej.
Ingen av dem har rätt.
Kanske ibland, jag vill inte utesluta några möjligheter, om så bara i teorin.
Men inte nu.
Se det för vad det är, Hannes.
Realisten, om du så vill.
Men kanske inte ens det.
Kanske är du bara där.
Just som du är.
En trevlig och lockande tanke, eller hur?
Ja, verkligen...
För nu.
Nu är det dags att visa, kanske för er andra, men mest för mig själv.
Visa att jag spelar roll, betyder, utan att få hybris.
Precis som jag vill ha det, alltså.
För ja, jag lär mig, om än långsamt.
Det du säger, och jag känner ju egentligen redan samma sak.
Bara så svårt att förstå.
Svårt att veta att man är uppskattad.
Ja, det tar nog ett tag till som sagt...
Dock får jag hjälp på traven.
Jag hjälper mig själv på min resa.
Lärdomen för den här gången bli då att förvalta det.
Slut på självförakt.
Slut på egocentricitet.
Slutligen en början på det stora nya.
Det som skulle komma sen.
Det som jag hela tiden väntade på.
Inte perfekta proportioner, men bra.
Inte alltid bra, men bra i sin mångfald, omväxling.
Jag har nästan hittat det, tillslut.
Jag når nog aldrig fram, men jag tar ett steg på vägen.
Låter mig själv vara nöjd.
Det är trots allt ganska fint bara det.
Och nej, jag vill inte tro att jag är dum.
Bara för att jag inte är deprimerad nog.
Bara för att jag struntar i att se hela bilden.
För ser jag det dåliga först, då ser jag ju inte heller alltet.
Förnekar det bra, som sagt så många gånger förut.
Så ge dig Hannes.
Låt det vara bra.
Nu försvinner jag bort igen.
Låt det vara bra det med.
Sidor
Byter ut min inre röst, från din till min.
Gamla vanliga Hannes, men ändå inte.
Du har onekligen satt dina spår.
Ett märke jag alltid vill bära.
Men återigen.
Jag tappade bort mig själv litegrann.
Men döm inte, Hannes.
Vare sig det gamla eller det nya.
Jag sa ju att jag skulle lära mig.
Jag tänker stå vid mitt ord.
För helt ärligt.
Hur svårt kan det egentligen vara?
Kombinera gamla ideal med nya insikter.
Jag kommer trots allt aldrig vara färdig.
Och dagen det tar slut, då får jag finna mig i den jag är och var.
Enkelt att säga nu, Hannes.
Nu när jag tänker logiskt.
I ett mer kaotiskt tillstånd ser jag det inte lika tydligt.
Men precis som jag sa då.
Jag kommer alltid att ha flera sidor.
Fördelen är att jag, bara jag, får välja vilken som ska kallas för den rätta.
Åtminstonne nu, så väljer jag den sidan jag har nu.
Lev med det.
Döm det inte.
Förneka inte chansen att må bra.
.
Men ja, verkligen.
Jag är beroende av dig.
Seaside
Efter kriser.
Efter smärta.
Jag tillåter mig att vara glad.
Förvisso skjuter jag upp mitt arbete.
Men jag känner ingen ånger just nu.
Bara glädje.
Och även större glädje i att jag tillåter mig att känna den.
För trots allt.
Jag sköter mina plikter.
Inte fullt ut, men jag har börjat komma igång igen efter svackan.
Och jag måste inse, även om du säger att det nog inte blir som jag vill.
Bara tanken på att du finns här är bra nog.
För jag fastnade verkligen för vad du sa.
Tog det som en gnutta vemod och skör skönhet i all dess renhet och ärlighet.
"Jag är din, bara inte på det sätt som du hoppades på."
Ja, de orden blev sannerligen bevingade i mina ögon.
För trots allt.
En flicka att kalla min, vore inte det det största?
Och jag har det allra vackraste i dig.
För fastän bäraren av epitetet har ändrats, så är känslan fortfarande den samma.
Nu är du flickan.
Mitt älskade ord.
Det som tilltalar mig, säger mig mest.
Mest om skönhet, kärlek och gränslös lycka.
Allt det vackraste i fysisk skepnad.
Alla de finaste känslorna som jag kan känna.
Låt det vara du.
Även om jag inte är för dig.
Låt det vara lycka oavsett.
Och jag skulle skriva till dig igen, om dig, med fina ord.
Ja, tro mig, jag vill verkligen...
Frågan är bara.
Vill du?
Vändningsrutin
Kanske måste det vara så.
Börjar vi bli vana?
Ja, lite kanske...
Men förutom konstiga känslor.
Det som känns i hjärnan, om du så vill.
Så ser jag ljuset igen.
Förlåt mig om jag är naiv.
Men dina ord till mig fick mig verkligen att hoppas.
Kanske inte på det yttersta.
Men ändå.
Det blir bra.
Allt blir bra.
För återigen.
Jag har ju en dröm.
Vi ska få skåda ut över havet.
Känna att vi tagit oss igenom det här.
Känna oss stolta och glada.
Känna att det är vackert.
Tack
Tack så gränslöst, jävla mycket.
För att du låter mig älska dig för den du är.
Faint
But it's like no matter what I do
I can't convince you to just believe this is real
So, I let go watchin' you, turn your back
Like you always do, face away and pretend that I'm not
But I'll be here 'cause you are all that I've got
I can't feel the way I did before, don't turn your back on me
I won't be ignored, time won't heal this damage anymore
Don't turn your back on me, I won't be ignored
.
Vad att ångra?
Nu när jag sitter med min förlust i mitt facit.
Mitt fel, ja.
Jag lovar, jag får mitt straff.
En lagom ångestfylld natt.
Och vad mer, det återstår att se.
Och om jag kunde.
Då skulle jag lova.
Aldrig gräva så djupt igen.
.
.
Och när du säger att jag inte kan göra något åt dina.
Jag får släppa dem då.
För nu.
Ja, det är bra.
Jag är glad.
Låt mig vara det.
Vi kan ju hoppas att det smittar av sig.
.
Och när du säger att jag inte kan göra något åt dina.
Jag får släppa dem då.
För nu.
Ja, det är bra.
Jag är glad.
Låt mig vara det.
Vi kan ju hoppas att det smittar av sig.
Nihilisten
Nej, du får inte vinna.
Jag ska visa dig, Hannes.
Visa dig var jag egentligen står.
Och som i drömmen.
Ångesten över allt jag skulle förlora.
Jag har fortfarande glöden kvar.
Värderingar som jag har valt.
Älskar, skrattar.
Jag visade det för mig själv.
Då och nu.
Nihilisten får inte vinna.
För vet du vad, Hannes?
Du har ett hemligt vapen.
Större än något som dina dåliga sidor kan få dig att tro.
Det som gör, mer än något annat, att livet trots allt kan vara underbart.
Kärleken.
Come as you are
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
Insikt om åsikt
Det sista, om jag nu kan vara så säker.
Det kommer nu.
För vad att tro på.
Med din musik i mina öron.
Du verkar ha så rätt.
Jag är bara rädd för att jag blir mer av ett påhäng än en vän.
Men du vet ju.
Alla behöver stöd ibland.
Även du.
Men vad har jag då?
En hög av antaganden.
Inga rätt och inga fel?
Otillräcklighet.
Inte duktig nog.
Ja, jag saknar ju disciplin.
Försummar mitt arbete för att söka något bättre.
Ja, kanske lär jag mig att överge mina plikter för eller senare.
Men helt ärligt, för detta, din skull.
Här är jag glad.
Så jag accepterar väl då.
Jag är inte den maskin jag förväntar av mig själv att vara.
Som skolan förväntar av mig om något.
Nej, inte en i den tänkta mängden, men vem kan egentligen arbeta med andra mål i livet?
Nå, då så.
Fortfarande grå i mina värderingar.
Känner mig liten i jämförelse med er andra.
Ni som är speciella, onormala, alternativa, rebelliska, banbrytande.
Vågar inte vara nytänkande, nyskapande.
Ni skulle bara veta.
Jag vill ju vara den som spräcker hela etablissemanget med mina nya insikter.
Och jag tror, fastän jag sa, jag kan ju inte göra det.
Man anpassar sig till allt, för eller senare.
Även det man inte tycker om.
Eller kanske just det, i första hand.
Är jag konservativ då?
Skyr det jag inte vet något om.
Nej, jag hoppas verkligen inte.
Vill inte känna mig underlägsen.
Jag vill inte vara överlägsen.
För återigen.
Till mina hjärnspöken;
Vad säger att mina tankar skulle vara sämre än någon annans?
Vad säger att andras tankar skulle vara bättre än mina?
Till mitt ego;
Vad säger att mina tankar skulle vara bättre än andras?
Vad säger att andras tankar skulle vara sämre än mina?
Ja, där hittar vi det igen.
Har någonsin den perfekta människan funnits?
Nej, jag tror det inte, och jag hoppas inte det heller.
Återigen, min rädsla.
Att inte räcka till.
Men i världen utan gud.
Bara ingenting.
Alla våra tankar.
Allt att vara arg eller glad åt.
Värderingar som ingen annan kommer att bry sig om när vi är döda.
Värderingar som inte spelar någon roll när vi vet att de dör med oss.
Men då så.
Varför tar man inte sitt liv direkt då, så har man det överstökat?
Om nu ingenting spelar någon roll.
Nej.
Jag erkänner, jag är för rädd.
Men rädsla kan man bota, det är något mer.
Om jag nu ska tro på något.
Jag bevisar ju genom mig själv här och nu att jag har något att tillföra.
En tankeställare, måhända.
För, som sagt.
Något får mig verkligen att vilja leva.
Finns det något dåligt, då måste det ju också finnas något bra.
Och när man ändå ska dö, varför inte leva först?
Jag får ut så mycket mer av det.
All den otroliga lycka som ni alla förmedlar.
Alla som är goda.
Goda mot mig och andra.
Ja, inte minst du.
Snarare, mest du, fina flicka.
Fastän du inte är någon ängel, det vitaste lammen i flocken.
Kom som du är.
Du har ju bevisat för mig det vackraste, bara genom dig själv.
Ja, nu måste jag tro.
Någon i sig själv kan vara nog.
Kanske var det mörkt.
Men min avsikt var att avsluta i ljuset.
Ja, jag vill lyfta fram det allra bästa.
Livet är som det är.
Vem är jag att döma det?
Ändå har vi förmågan.
Jag hoppas.
Vi.
Vi alla.
Vi två.
Vi gör det till något bra.
För målet, så klichéartat, men ändå så bra.
Som vi sa det.
Lycka.
Drömmar
Det jag ville säga.
Och du talar sanning likaså.
Ja, det känns bra.
Vi gör något bra av det.
Skäl nog att vara glad.
Glad för det jag har.
Men i drömmarna.
De drömmar som jag aldrig verkar tillåta mig själv att drömma.
De som jag lever mig in i, i våldsamt klart tillstånd.
Fastän jag önskar att de kunde ackompanjera mig om natten istället.
Där blickar vi ut över tre torn, staden som sover.
Trappan, dit jag ville att vi skulle gå.
Jag håller dig intill mig, med armarna om din midja.
Står där bakom dig, som ditt stöd, skulle du falla.
Pulsen ökar, kännandes värmen från dina trygga lilla kropp.
Mitt ansikte begravt i ditt hår, förlorandes mig själv i dess doft.
Jag för, gungar oss från sida till sida.
Du sluter dina ögon, men läpparna fortsätter att le.
Le för oss och mot våren som ska bli vår.
Och ja, vi må vara långt därifrån just nu.
Men jag måste få lov att hoppas.
Mina avsikter är ju goda.
Och så länge du inte är redo.
Låt det vara en bra dröm för mig.
Magnificent
Det fysiska är ingen svårighet.
Jag är för van med striden här inne.
Så jag är väl på topp då.
Nu när det äntligen börjar bli vackert.
Ändå fruktar jag att det ska rinna ut.
Ut i sanden jag inte kommer sätta mina fötter i på flera månader än.
Så mycket jag har att säga dig.
Så mycket som skulle kunna bli bättre.
Bara du vågar visa dig igen.
Uppladdning
Den största ansträngningen av alla.
Sen är jag fri.
Fri att börja om på nytt.
En kort väntan innan nästa del.
Men fri.
Fri i vilket fall som helst.
Slav till arbetet
Det som jag trodde mig vara tillräckligt stark för att bemästra.
Bevia det då, Hannes.
Ja, jag ska.
Leken är över.
På torsdag vinner jag slutgiltigt.
En gång för alla.
Ja.
Jag har ingen annan avsikt än att lyckas.
Och med dig vid min sida.
Vad säger att jag inte skulle göra det?
Utfärd
Drömmer.
Drömmer mig bort.
När allt har löst sig.
Eller bara gått vidare.
När jag får blicka ut över de öppna vidderna.
Kamtjatka, Bajkalsjön, Amur och vad mer?
Alla dessa platser jag vill ta mig till.
Jag får aldrig nog.
Kanske känns ens problem mindre där.
Kanske stillas min upptäckarlust.
Men jag vill fara överallt.
Inte lämna några grå fläckar kvar på kartan.
Sköt då dina uppgifter, dina plikter.
För sent är du färdig här.
Ja.
Efter det bär det av.
Efteråt
För en kort stund.
Det var bra igen.
Jag var rädd.
Nu är jag inte det längre.
Tack för ditt tålamod, och för din styrka.
Tiden läker kanske inte alla sår.
Men du är mån om att göra det själv.
Jag vet att du försöker.
Jag vet att du kommer att lyckas.
Sen kan tiden få läka sprickan mellan oss.
Eller så gör vi det också själva.
Bara vi två verkligen vill.
Jag hoppas bara, återigen.
För hoppet är väl det sista som lämnar en?
Håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Håll ditt huvud högt
Det är allt man kan begära
