Lärdom
Går det inte så går det inte
Har jag något att förlora på det?
Just nu verkar det inte så.
.
Längre
När begäret går i kras.
När allting rämnar eftersom det tycks vara det enda ärliga.
Ja, ett begär är det.
Jag verkar inte kunna vara nöjd.
Men kanske kan jag komma lite närmre.
Lite till.
Så ska jag släppa allt som är jobbigt?
Låta det vara och hålla en fasad?
Vika undan de dagar som det finns där?
Kämpa emot?
Eller kanske bara vänta?
Ja, jag längtar.
Längtar tills det känns riktigt bra igen.
förhoppningsvis tar jag vara på tiden tills dess.
Om den nu kan ge mig något, det vill säga.
Med öppenhet ska det nog gå bra.
Utveckling
Nu är jag där, vid det som jag ville ha?
Nej, inte helt.
Men jag har kommit längre.
Jag är ganska nöjd.
Jag mår bra.
Frågan blir hur det ska kunna hållas.
Men jag tror ärligt talat.
Jag kommer i längden att välja en betydligt ensammare väg.
De egna initiativen lyser med sin frånvaro.
Eller så är det kanske ointresset?
Ja, nu ska jag göra så som man bör.
Då flyter jag med, låter någon som redan kan visa vägen.
Förlora inte dig själv bara Hannes.
Bara du väljer att ge upp glider du snart tillbaka.
Jag ser ingen risk.
Bara en möjlighet till den utveckling som jag velat se hela tiden.
Omständigheterna gör den möjlig nu om något.
Och så jag förstås.
Mina val.
Min fria tanke.
Just nu
Bara bra, nästan.
Ta vara på det.
För vet du vad?
Det är väl ändå det största du kan ha?
Tilltron till människorna.
För en gångs skull tror jag på det här märkliga djuret igen.
Så jag avslutar med ett av mina favoritord.
Det som beskriver situationen bäst.
Fint.
Avstamp
Jag välkomnar det.
Ett uppbrott igen.
Nu är det slut på larvet.
Om jag nu har mål.
Då får jag nu chansen att bevisa dem.
Lämna filosofin åt sidan.
Omsätta besluten, ställningstagandena, värderingarna och insikterna i praktiken.
Vill jag att det ska vara på ett sätt, då gör jag det så, så gott det går.
Ja, jag verkar sannerligen se hela livet som en uppladdning.
Men om det skulle komma en punkt där jag fick göra avstamp och använda mig av vad jag har lärt mig.
Vad säger då att det inte är nu?
Suveränitet
Ett tillfälligt, ändå långsiktigt mål.
Ändå lever jag som om jag bara väntar på dagen då allt ska hända.
Ske utan eget initiativ.
Men helt ärligt.
Jag vet, man ska ta chanser även om man inte alltid kan nå dit man vill.
Men i misslyckandets stund känns det mest hopplöst.
Ta inte ut det i förskott bara, Hannes.
Ja, gör dina planer, skapa mål.
Vad har du annars att leva för?
Felet med dig är nog att du alltid ska se ett fel, min vän.
Ja Hannes.
Lugna ner dig lite.
Din jämviktsteori sätts i obalans av för många negativa tankar.
Men nu då.
Vad ska vara fel?
Acceptans var ordet, eller hur?
Skulle vi inte varit färdiga med det här för längesen?
Nej, antagligen inte.
För alla åsikter jag har uttryckt så har jag aldrig varit säker, så det tar nog ett ganska långt tag.
Men ändå.
Jag är närmare sanningen nu.
Min sanning, det vill säga.
Jag är bara rädd för att den inte är just min egen.
Att jag har fått den från andra, inte mina egna avväganden.
Rädd för att min egna vilja inte är fri.
Var inte rädd - så är det väl med alla, för allt?
Men du, flicka, du verkar synnerligen bara agera på eget initiativ.
Eller så vill du bara ge sken av det?
Så självständig att du aldrig låter dig påverkas av någon annan än du själv?
Nej, förlåt, men jag kan verkligen inte tro det.
Du tar intryck du med.
Men beundransvärt egen är du ändå.
.
Konsekvensetiken tar överhanden.
Arbeta, nu är det slutligen dags.
Lavin
Skyller på stressen för mina tvivel.
Ja, jag låser mig i negativa tankemönster.
De är svåra att bryta.
Men ändå, jag vet att jag kan.
Kanske ändrar jag på mer än en sak då.
Ja, du har nog startat en lavin i mig.
Jag bryter tvångstankar.
Jag ska stå på egna ben, utan att trycka ner mig själv.
Och trots allt.
Som jag sa, jag klarar mig.
Jag har alltid andra och annat.
Vänner, fåglar, länder, språk.
Så mycket som jag vill.
Det går egentligen ingen nöd på mig där.
Men så är det just detta.
Det som både tynger mig och i slutändan räddar mig.
Att jag vill ha dig.
Det är så mycket större än något annat.
Jag nöjer mig ikväll, hur vi båda än mår.
Nöjer mig med att veta att jag har en fin tanke.
Nu vill jag sova.
När jag vaknar så ska det dåliga vara borta.
Jag ska vara stabil, säker.
Må riktigt bra igen.
Fint, igen
I en situation som den här.
Stress. Press. Krav.
Nej, inte ikväll.
Jag gjorde det som jag har så svårt för.
Slappnade av.
Som du skulle ha sagt.
Att bara vara.
Och fint var det.
Ljuset över havet och himlen.
Inte för skarpt, inte påträngande.
Bara behagligt, färger enkla att se och njuta av.
Ejdrarna var där, liksom flaggorna över piren.
Litauens var upp-och-ner-vänd, men jag brydde mig inte.
Det var fint ändå, och jag var där.
Ute, där jag bara är mig själv.
Ja, just då var jag nog på topp.
Då skulle du ha sett mig.
I mitt rätta element.
Fri, om man så vill.
Nöjd.
.
Låt dig inte vara styrd.
Låt dig vara fri att fatta egna beslut.
Allt jag är har jag nu.
Använd det.
Bevisa dig.
Ja.
För en stund verkar det så enkelt igen.
I längtan efter något bättre.
Jag måste påminna mig själv igen.
Om en universiell sanning.
Hur skönheten är evig.
Hur jag alltid kommer att hitta det vackra i det jag tycker om.
Koncentration
Lite disciplin har du väl?
Bevisa det, Hannes.
Sätt dig och gör vad du ska.
Fan ta dig, förresten.
.
Black Celebration
Tonight
To celebrate the fact
That we've seen the back
Of another black day
I look to you
How you carry on
When all hope is gone
Can't you see
Your optimistic eyes
Seem like paradise
To someone like
Me
I want to take you
In my arms
Forgetting all I couldn't do today
Black Celebration
Black Celebration
Tonight
To celebrate the fact
That we've seen the back
Of another black day
I look to you
And your strong belief
Me, I want relief
Tonight
Consolation
I want so much
Want to feel your touch
Tonight
Take me in your arms
Forgetting all you couldn't do today
Black Celebration
I'll drink to that
Black Celebration
Tonight
Sehnsucht
Ifrågasätt allt.
Bygg sedan upp det igen.
Är det vad jag vill nu, Hannes?
Litegrann börjar jg om från noll.
Fast ändå inte.
Skapar ett mål igen.
För ärligt talat.
Det får lov att vara bra och dåligt.
Jag kan ändå inget göra.
Förrutom att, genom att acceptera det, göra det bättre?
Helt ärligt.
Om jag ska se något dåligt nu, då är det att jag skjuter upp mitt arbete.
Resten av mitt liv är faktiskt ganska bra.
Men hoppet måste få vara kvar, hur dumt det än må vara.
En viss längtan finns ju alltid...
Stripped
Olydnad
Hur gick det här då?
Jag bröt mot normen, ifrågasatte.
Accepterade inte min plats i ledet som alla andra.
Precis som jag gör ibland, när jag känner att jag måste få vara fri.
För jag bryter mot alla regler som jag inte tycker borde följas.
Svårare än så är det väl inte?
Jag är beredd på följderna.
Jag kommer inte att klaga.
Det var ju trots allt mitt val.
En triumf för mig.
För ja, när jag tänker på det.
Jag är verkligen nöjd.
Black Celebration
I stunden.
Meningslösheten i alltet.
Men ändå insikten.
Jag vet, som alltid.
Det blir inte bättre av att jag klagar.
Nu vill jag vara dum.
Inskränka min frihet genom att fästa mig vid något.
Något att tro, något att göra.
Ja, jag har mina mål jag med.
Fastän nihilisten ibland tar överhanden.
Du styr inte över mig.
Men jag gör ändå valet, självmant.
För om jag inte vill ha dig, vem vill jag ha då?
Och även om jag inte blir fullständigt nöjd med någon.
Så är det nog bättre än det jag har nu.
Men jag undrar bara.
Inte för att jag ska lyda blint, utan för att jag ska veta på vilken grund jag ska bygga mina ställningstaganden.
Vad vill du att jag ska göra?
Ska jag lämna allvaret, låta oss vara ytliga, dumma och glada?
Ska jag pressa vidare, trots att det är för känsligt?
Ska jag leva i en bubbla, och låtsas att jag inte bryr mig om de som i mina ögon är dina brister?
Nej, du kan inte bli tyglad.
Jag hade inte ambitionen av det heller.
Men ibland så klarar jag inte av att inte kunna ha kontroll.
Förlåt, verkligen.
Jag blir en av all idioter i mängden, gentemot dig.
Kanske med skillnaden att jag ser det utifrån jag med.
Men jag vill veta.
Jag vill veta vad som driver dig och mig.
Vad som över huvud taget får mig att vilja vara här.
För trots allt.
Det vet jag.
Jag vill ju vara här.
Här med dig.
Återkommen
Jag skrek mig hes.
I blåsten där ingen hörde.
Ja, frustrationen tog överhanden.
För det var trevligt, det jag hade haft.
Men jag kände hur jag gled tillbaka i det dåliga.
Osäkerhetens mörka baksida.
Så stå på dig, Hannes.
För vet du vad?
Nu har jag upplevt något.
Jag är starkare än förut.
Större.
Och ja.
Jag ser verkligen fram emot att se dig igen.
För det här är vad jag gör av mitt liv.
Precis vad jag vill, så var det väl vi sa?
Jag lägger trots allt band på mig själv, efter vad jag vill stå för.
Men för allt i världen som är bra.
Jag saknade ändå något.
Jag kom aldrig hela vägen fram.
Du var nog aningen för långt bort.
Färdig
Ja, jag kan inte förneka.
Jag har lärt mig nügot.
Nügot om livet, även om det kanske bara gäller för mig.
Jag tog chansen, gjorde det.
Jag har varit med om nügot, och det har varit bra.
Jag är mer erfaren nu.
Och även om allt inte var det bästa, sü var det bra.
För vad är egentligen det bästa?
Ja, jag har träffat en människa här som betyder gränslös lycka .
Sü även du som jag lämnade där hemma, när allting är bra.
Men med sü münga alternativ, man kan ju inte veta.
Kanske är det vitsen med det hela.
Vad man gör av sitt liv.
Jag ska inte klaga.
Mitt liv är bra.
Nu har jag gjort vad jag vill.
Nästan i alla fall.
Allt kan inte vara sü, men för en vecka nu.
Jag har förverkligat mig själv, mer än vanligt.
Om allting var upplagt och kartlagt.
Dü skulle det bara vara att göra utan att tänka.
Allt det bästa, tills man tröttnade?
Nu är det inte sü.
Nu für jag pröva mig fram, med toppar och dalar.
Det är livet som jag har vant mig vid.
Det livet vill jag hellre ha.
När det inte är perfekt.
För hur kan man verkligen veta att nügot är bra, om man inte kan jämföra med nügot düligt?
Sü var nöjd Hannes.
Dü har gjort vad du kan.
Det är bra.
Nu ska jag hem.
Om sanningen ska fram.
Jag överlever faktiskt ganska bra.
Men ändü.
Jag saknar dig litegrann.
Borta
Till landet där y och z har bytt plats med varandra.
Där den vackra bokstaven Ü är ett kännetecken.
Ett välkommet avbrott i det stora grü.
För ärligt talat.
Jag saknar nog inget förrutom dig.
Har jag hittat insikten än?
Nej, men kanske börjar jag närma mig.
För jag tror trots allt att du blir glad av att jag säger det.
Jag har börjat se kvalitéerna i andra människor än du igen.
Ifrügasatt sü väl düliga som bra bilder.
Jag är nog säkrare nu.
Dock inte helt säker.
Dü är det ju inte roligt längre?