Come as you are
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
No, I don't have a gun.
Insikt om åsikt
Kanske ljög jag lite.
Det sista, om jag nu kan vara så säker.
Det kommer nu.
För vad att tro på.
Med din musik i mina öron.
Du verkar ha så rätt.
Jag är bara rädd för att jag blir mer av ett påhäng än en vän.
Men du vet ju.
Alla behöver stöd ibland.
Även du.
Men vad har jag då?
En hög av antaganden.
Inga rätt och inga fel?
Otillräcklighet.
Inte duktig nog.
Ja, jag saknar ju disciplin.
Försummar mitt arbete för att söka något bättre.
Ja, kanske lär jag mig att överge mina plikter för eller senare.
Men helt ärligt, för detta, din skull.
Här är jag glad.
Så jag accepterar väl då.
Jag är inte den maskin jag förväntar av mig själv att vara.
Som skolan förväntar av mig om något.
Nej, inte en i den tänkta mängden, men vem kan egentligen arbeta med andra mål i livet?
Nå, då så.
Fortfarande grå i mina värderingar.
Känner mig liten i jämförelse med er andra.
Ni som är speciella, onormala, alternativa, rebelliska, banbrytande.
Vågar inte vara nytänkande, nyskapande.
Ni skulle bara veta.
Jag vill ju vara den som spräcker hela etablissemanget med mina nya insikter.
Och jag tror, fastän jag sa, jag kan ju inte göra det.
Man anpassar sig till allt, för eller senare.
Även det man inte tycker om.
Eller kanske just det, i första hand.
Är jag konservativ då?
Skyr det jag inte vet något om.
Nej, jag hoppas verkligen inte.
Vill inte känna mig underlägsen.
Jag vill inte vara överlägsen.
För återigen.
Till mina hjärnspöken;
Vad säger att mina tankar skulle vara sämre än någon annans?
Vad säger att andras tankar skulle vara bättre än mina?
Till mitt ego;
Vad säger att mina tankar skulle vara bättre än andras?
Vad säger att andras tankar skulle vara sämre än mina?
Ja, där hittar vi det igen.
Har någonsin den perfekta människan funnits?
Nej, jag tror det inte, och jag hoppas inte det heller.
Återigen, min rädsla.
Att inte räcka till.
Men i världen utan gud.
Bara ingenting.
Alla våra tankar.
Allt att vara arg eller glad åt.
Värderingar som ingen annan kommer att bry sig om när vi är döda.
Värderingar som inte spelar någon roll när vi vet att de dör med oss.
Men då så.
Varför tar man inte sitt liv direkt då, så har man det överstökat?
Om nu ingenting spelar någon roll.
Nej.
Jag erkänner, jag är för rädd.
Men rädsla kan man bota, det är något mer.
Om jag nu ska tro på något.
Jag bevisar ju genom mig själv här och nu att jag har något att tillföra.
En tankeställare, måhända.
För, som sagt.
Något får mig verkligen att vilja leva.
Finns det något dåligt, då måste det ju också finnas något bra.
Och när man ändå ska dö, varför inte leva först?
Jag får ut så mycket mer av det.
All den otroliga lycka som ni alla förmedlar.
Alla som är goda.
Goda mot mig och andra.
Ja, inte minst du.
Snarare, mest du, fina flicka.
Fastän du inte är någon ängel, det vitaste lammen i flocken.
Kom som du är.
Du har ju bevisat för mig det vackraste, bara genom dig själv.
Ja, nu måste jag tro.
Någon i sig själv kan vara nog.
Kanske var det mörkt.
Men min avsikt var att avsluta i ljuset.
Ja, jag vill lyfta fram det allra bästa.
Livet är som det är.
Vem är jag att döma det?
Ändå har vi förmågan.
Jag hoppas.
Vi.
Vi alla.
Vi två.
Vi gör det till något bra.
För målet, så klichéartat, men ändå så bra.
Som vi sa det.
Lycka.
Det sista, om jag nu kan vara så säker.
Det kommer nu.
För vad att tro på.
Med din musik i mina öron.
Du verkar ha så rätt.
Jag är bara rädd för att jag blir mer av ett påhäng än en vän.
Men du vet ju.
Alla behöver stöd ibland.
Även du.
Men vad har jag då?
En hög av antaganden.
Inga rätt och inga fel?
Otillräcklighet.
Inte duktig nog.
Ja, jag saknar ju disciplin.
Försummar mitt arbete för att söka något bättre.
Ja, kanske lär jag mig att överge mina plikter för eller senare.
Men helt ärligt, för detta, din skull.
Här är jag glad.
Så jag accepterar väl då.
Jag är inte den maskin jag förväntar av mig själv att vara.
Som skolan förväntar av mig om något.
Nej, inte en i den tänkta mängden, men vem kan egentligen arbeta med andra mål i livet?
Nå, då så.
Fortfarande grå i mina värderingar.
Känner mig liten i jämförelse med er andra.
Ni som är speciella, onormala, alternativa, rebelliska, banbrytande.
Vågar inte vara nytänkande, nyskapande.
Ni skulle bara veta.
Jag vill ju vara den som spräcker hela etablissemanget med mina nya insikter.
Och jag tror, fastän jag sa, jag kan ju inte göra det.
Man anpassar sig till allt, för eller senare.
Även det man inte tycker om.
Eller kanske just det, i första hand.
Är jag konservativ då?
Skyr det jag inte vet något om.
Nej, jag hoppas verkligen inte.
Vill inte känna mig underlägsen.
Jag vill inte vara överlägsen.
För återigen.
Till mina hjärnspöken;
Vad säger att mina tankar skulle vara sämre än någon annans?
Vad säger att andras tankar skulle vara bättre än mina?
Till mitt ego;
Vad säger att mina tankar skulle vara bättre än andras?
Vad säger att andras tankar skulle vara sämre än mina?
Ja, där hittar vi det igen.
Har någonsin den perfekta människan funnits?
Nej, jag tror det inte, och jag hoppas inte det heller.
Återigen, min rädsla.
Att inte räcka till.
Men i världen utan gud.
Bara ingenting.
Alla våra tankar.
Allt att vara arg eller glad åt.
Värderingar som ingen annan kommer att bry sig om när vi är döda.
Värderingar som inte spelar någon roll när vi vet att de dör med oss.
Men då så.
Varför tar man inte sitt liv direkt då, så har man det överstökat?
Om nu ingenting spelar någon roll.
Nej.
Jag erkänner, jag är för rädd.
Men rädsla kan man bota, det är något mer.
Om jag nu ska tro på något.
Jag bevisar ju genom mig själv här och nu att jag har något att tillföra.
En tankeställare, måhända.
För, som sagt.
Något får mig verkligen att vilja leva.
Finns det något dåligt, då måste det ju också finnas något bra.
Och när man ändå ska dö, varför inte leva först?
Jag får ut så mycket mer av det.
All den otroliga lycka som ni alla förmedlar.
Alla som är goda.
Goda mot mig och andra.
Ja, inte minst du.
Snarare, mest du, fina flicka.
Fastän du inte är någon ängel, det vitaste lammen i flocken.
Kom som du är.
Du har ju bevisat för mig det vackraste, bara genom dig själv.
Ja, nu måste jag tro.
Någon i sig själv kan vara nog.
Kanske var det mörkt.
Men min avsikt var att avsluta i ljuset.
Ja, jag vill lyfta fram det allra bästa.
Livet är som det är.
Vem är jag att döma det?
Ändå har vi förmågan.
Jag hoppas.
Vi.
Vi alla.
Vi två.
Vi gör det till något bra.
För målet, så klichéartat, men ändå så bra.
Som vi sa det.
Lycka.
Drömmar
Så jag får det sagt.
Det jag ville säga.
Och du talar sanning likaså.
Ja, det känns bra.
Vi gör något bra av det.
Skäl nog att vara glad.
Glad för det jag har.
Men i drömmarna.
De drömmar som jag aldrig verkar tillåta mig själv att drömma.
De som jag lever mig in i, i våldsamt klart tillstånd.
Fastän jag önskar att de kunde ackompanjera mig om natten istället.
Där blickar vi ut över tre torn, staden som sover.
Trappan, dit jag ville att vi skulle gå.
Jag håller dig intill mig, med armarna om din midja.
Står där bakom dig, som ditt stöd, skulle du falla.
Pulsen ökar, kännandes värmen från dina trygga lilla kropp.
Mitt ansikte begravt i ditt hår, förlorandes mig själv i dess doft.
Jag för, gungar oss från sida till sida.
Du sluter dina ögon, men läpparna fortsätter att le.
Le för oss och mot våren som ska bli vår.
Och ja, vi må vara långt därifrån just nu.
Men jag måste få lov att hoppas.
Mina avsikter är ju goda.
Och så länge du inte är redo.
Låt det vara en bra dröm för mig.
Det jag ville säga.
Och du talar sanning likaså.
Ja, det känns bra.
Vi gör något bra av det.
Skäl nog att vara glad.
Glad för det jag har.
Men i drömmarna.
De drömmar som jag aldrig verkar tillåta mig själv att drömma.
De som jag lever mig in i, i våldsamt klart tillstånd.
Fastän jag önskar att de kunde ackompanjera mig om natten istället.
Där blickar vi ut över tre torn, staden som sover.
Trappan, dit jag ville att vi skulle gå.
Jag håller dig intill mig, med armarna om din midja.
Står där bakom dig, som ditt stöd, skulle du falla.
Pulsen ökar, kännandes värmen från dina trygga lilla kropp.
Mitt ansikte begravt i ditt hår, förlorandes mig själv i dess doft.
Jag för, gungar oss från sida till sida.
Du sluter dina ögon, men läpparna fortsätter att le.
Le för oss och mot våren som ska bli vår.
Och ja, vi må vara långt därifrån just nu.
Men jag måste få lov att hoppas.
Mina avsikter är ju goda.
Och så länge du inte är redo.
Låt det vara en bra dröm för mig.
Magnificent
Nu har jag kämpat.
Det fysiska är ingen svårighet.
Jag är för van med striden här inne.
Så jag är väl på topp då.
Nu när det äntligen börjar bli vackert.
Ändå fruktar jag att det ska rinna ut.
Ut i sanden jag inte kommer sätta mina fötter i på flera månader än.
Så mycket jag har att säga dig.
Så mycket som skulle kunna bli bättre.
Bara du vågar visa dig igen.
Det fysiska är ingen svårighet.
Jag är för van med striden här inne.
Så jag är väl på topp då.
Nu när det äntligen börjar bli vackert.
Ändå fruktar jag att det ska rinna ut.
Ut i sanden jag inte kommer sätta mina fötter i på flera månader än.
Så mycket jag har att säga dig.
Så mycket som skulle kunna bli bättre.
Bara du vågar visa dig igen.
Uppladdning
En sista ansträngning.
Den största ansträngningen av alla.
Sen är jag fri.
Fri att börja om på nytt.
En kort väntan innan nästa del.
Men fri.
Fri i vilket fall som helst.
Slav till arbetet
Det som jag trodde mig vara tillräckligt stark för att bemästra.
Bevia det då, Hannes.
Ja, jag ska.
Leken är över.
På torsdag vinner jag slutgiltigt.
En gång för alla.
Ja.
Jag har ingen annan avsikt än att lyckas.
Och med dig vid min sida.
Vad säger att jag inte skulle göra det?
Den största ansträngningen av alla.
Sen är jag fri.
Fri att börja om på nytt.
En kort väntan innan nästa del.
Men fri.
Fri i vilket fall som helst.
Slav till arbetet
Det som jag trodde mig vara tillräckligt stark för att bemästra.
Bevia det då, Hannes.
Ja, jag ska.
Leken är över.
På torsdag vinner jag slutgiltigt.
En gång för alla.
Ja.
Jag har ingen annan avsikt än att lyckas.
Och med dig vid min sida.
Vad säger att jag inte skulle göra det?
Utfärd
Väntar.
Drömmer.
Drömmer mig bort.
När allt har löst sig.
Eller bara gått vidare.
När jag får blicka ut över de öppna vidderna.
Kamtjatka, Bajkalsjön, Amur och vad mer?
Alla dessa platser jag vill ta mig till.
Jag får aldrig nog.
Kanske känns ens problem mindre där.
Kanske stillas min upptäckarlust.
Men jag vill fara överallt.
Inte lämna några grå fläckar kvar på kartan.
Sköt då dina uppgifter, dina plikter.
För sent är du färdig här.
Ja.
Efter det bär det av.
Drömmer.
Drömmer mig bort.
När allt har löst sig.
Eller bara gått vidare.
När jag får blicka ut över de öppna vidderna.
Kamtjatka, Bajkalsjön, Amur och vad mer?
Alla dessa platser jag vill ta mig till.
Jag får aldrig nog.
Kanske känns ens problem mindre där.
Kanske stillas min upptäckarlust.
Men jag vill fara överallt.
Inte lämna några grå fläckar kvar på kartan.
Sköt då dina uppgifter, dina plikter.
För sent är du färdig här.
Ja.
Efter det bär det av.
Efteråt
För en kort stund.
Det var bra igen.
Jag var rädd.
Nu är jag inte det längre.
Tack för ditt tålamod, och för din styrka.
Tiden läker kanske inte alla sår.
Men du är mån om att göra det själv.
Jag vet att du försöker.
Jag vet att du kommer att lyckas.
Sen kan tiden få läka sprickan mellan oss.
Eller så gör vi det också själva.
Bara vi två verkligen vill.
Jag hoppas bara, återigen.
För hoppet är väl det sista som lämnar en?
Håll ditt huvud högt
Så håll ditt huvud högt
För jag älskar allt du gör
Håll ditt huvud högt
Det är allt man kan begära
För jag älskar allt du gör
Håll ditt huvud högt
Det är allt man kan begära
Halvvägs
Nu har det börjat.
Jag är igång.
Älska utmaningen.
Älska belöningen.
Jag klarar det.
Friskt vågat, hälften vunnet.
Så säger man ju.
Men nu.
Hälften vunnet.
Och ännu har jag tid kvar.
Jag vinner det hela.
Jag vet det.
Jag har bestämt mig nu.
Jag är igång.
Älska utmaningen.
Älska belöningen.
Jag klarar det.
Friskt vågat, hälften vunnet.
Så säger man ju.
Men nu.
Hälften vunnet.
Och ännu har jag tid kvar.
Jag vinner det hela.
Jag vet det.
Jag har bestämt mig nu.
Ansgar & Evelyne
Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner
Och jag ska skydda dig med kroppen min
Luften svider när vi andas in
Har alltid sett oss som Ansgar och Evelyne
Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag
Övervinna
Slut på lata dagar.
Gör det inte svårare än vad det redan är.
Visa vad du går för.
Ja, Hannes.
Du vinner nu.
Gör det inte svårare än vad det redan är.
Visa vad du går för.
Ja, Hannes.
Du vinner nu.
Fortsättning
Jag skulle kunna säga Status Quo.
Men det är ständigt i rörelse.
Vi tar oss framåt, om än sakta.
Precis i lagom takt, kan jag bara hoppas.
Och återigen.
Du behöver inte tycka att du inte tillför.
Kanske överdrev jag lite idag bara för att få din hjälp.
Jag behöver ju dig.
Du som inte skrattar åt min rädsla.
Som inte hånar mig trots att du vet sanningen.
Du som låter mig hjälpa dig.
Ömsesidigheten flödar.
Så måste det nog vara, i kärleken.
Och allt jag säger, allt jag har sagt.
Det ska sägas igen.
Men i det här fallet.
Så blir det inte mindre fint.
Men det är ständigt i rörelse.
Vi tar oss framåt, om än sakta.
Precis i lagom takt, kan jag bara hoppas.
Och återigen.
Du behöver inte tycka att du inte tillför.
Kanske överdrev jag lite idag bara för att få din hjälp.
Jag behöver ju dig.
Du som inte skrattar åt min rädsla.
Som inte hånar mig trots att du vet sanningen.
Du som låter mig hjälpa dig.
Ömsesidigheten flödar.
Så måste det nog vara, i kärleken.
Och allt jag säger, allt jag har sagt.
Det ska sägas igen.
Men i det här fallet.
Så blir det inte mindre fint.
Blåjeans
Jag ser ljus.
Ljuset bara du kan visa mig.
För det måste vara något vackert.
Någon så vackert som ett hopp.
När du får mig att känna mig värdefull.
Krav
Bara osäkerhet.
Jag känner mig så tom när jag inte når dig.
För nej, jag vet inte vad jag ska göra.
Så rädd för att jag har stött bort dig.
Rädd för att jag har gjort fel.
Och jag vet att det är jag som är orsaken.
Jag skapar krav för dig.
Men egentligen.
Helt ärligt.
Du behöver inte känna så.
Jag vill bara vara din vän.
Jag vill bara att du ska vara lycklig.
Annars, det är då jag inte står ut.
Jag känner mig så tom när jag inte når dig.
För nej, jag vet inte vad jag ska göra.
Så rädd för att jag har stött bort dig.
Rädd för att jag har gjort fel.
Och jag vet att det är jag som är orsaken.
Jag skapar krav för dig.
Men egentligen.
Helt ärligt.
Du behöver inte känna så.
Jag vill bara vara din vän.
Jag vill bara att du ska vara lycklig.
Annars, det är då jag inte står ut.
Smärta
Älskade flicka.
Försök att se.
Så mycket smärta.
Det är inte värt det.
Så mycket lidande.
Du ger dig.
Ger dig för den som gjorde det.
Men jag vet.
Du som är så stark.
Du kan bättre.
Jag vet det.
Låt inte det onda vinna.
Det är ju du som är ljuset.
Det goda i min värld.
Den bästa av oss alla.
Trotsa det.
För jag är maktlös.
Och jag hatar det.
Men du.
Du har makten.
Du vinner om det är du själv som skapar ångesten.
Du säger att du alltid klarar dig själv.
Då är det dags att bevisa det.
Men nej, jag tvivlar inte.
Men när du mår så dåligt.
Kanske är du starkare med min hjälp.
Så låt mig.
Låt mig hjälpa dig.
Du behöver inte göra det ensam.
Jag kommer aldrig att skratta åt dig.
Och du sa:
Jag är din, bara inte på det sätt som du hoppades på.
Om det nu är så.
Då ser jag det som min plikt.
Oavsett vad du tycker.
Att skydda dig.
Att bry mig.
För ja.
Det måste vara så när man känner så här.
Så fina flicka.
Glöm aldrig.
Du är älskad.
Försök att se.
Så mycket smärta.
Det är inte värt det.
Så mycket lidande.
Du ger dig.
Ger dig för den som gjorde det.
Men jag vet.
Du som är så stark.
Du kan bättre.
Jag vet det.
Låt inte det onda vinna.
Det är ju du som är ljuset.
Det goda i min värld.
Den bästa av oss alla.
Trotsa det.
För jag är maktlös.
Och jag hatar det.
Men du.
Du har makten.
Du vinner om det är du själv som skapar ångesten.
Du säger att du alltid klarar dig själv.
Då är det dags att bevisa det.
Men nej, jag tvivlar inte.
Men när du mår så dåligt.
Kanske är du starkare med min hjälp.
Så låt mig.
Låt mig hjälpa dig.
Du behöver inte göra det ensam.
Jag kommer aldrig att skratta åt dig.
Och du sa:
Jag är din, bara inte på det sätt som du hoppades på.
Om det nu är så.
Då ser jag det som min plikt.
Oavsett vad du tycker.
Att skydda dig.
Att bry mig.
För ja.
Det måste vara så när man känner så här.
Så fina flicka.
Glöm aldrig.
Du är älskad.
Stadigt
Vänta och se bara Hannes.
Vänta och se.
Vänta och se.
Färg
Nu i din svåraste stund.
Aldrig trodde jag att det skulle bli så här.
Men vi får kanske lära oss.
Alltid räkna med.
Något som inte går att räkna med.
Men ändå.
Just nu är jag glad.
För jag fick vända på trenden.
Rätta felen.
Vara där för dig.
Och sanningen.
Jag vet vilken färg ditt ansikte får.
Fyller ut mjuka kinder med vackra nyanser.
Vid starka känslor blossar det upp.
Färgen sprudlandes inifrån.
Rött som mitt socialistiska hjärta.
Och jag vet.
Hur min lycka är komplett.
När du målas av din lycka.
När den är given ifrån mig.
Att göra det för dig.
Härligheten förkroppsligad.
I ditt leende.
I ögonen de blå.
Aldrig trodde jag att det skulle bli så här.
Men vi får kanske lära oss.
Alltid räkna med.
Något som inte går att räkna med.
Men ändå.
Just nu är jag glad.
För jag fick vända på trenden.
Rätta felen.
Vara där för dig.
Och sanningen.
Jag vet vilken färg ditt ansikte får.
Fyller ut mjuka kinder med vackra nyanser.
Vid starka känslor blossar det upp.
Färgen sprudlandes inifrån.
Rött som mitt socialistiska hjärta.
Och jag vet.
Hur min lycka är komplett.
När du målas av din lycka.
När den är given ifrån mig.
Att göra det för dig.
Härligheten förkroppsligad.
I ditt leende.
I ögonen de blå.
Val igen
Jag kan få dig när du vill.
Svårare än så är det inte.
Men fastän du inte är min.
Du är min största lycka.
Svårare än så är det inte.
Men fastän du inte är min.
Du är min största lycka.
Nej
Mitt fel.
Är det så?
Inte ditt.
Kanske ingens, som jag sa.
Nu gick det kanske så fel.
Men det spelar ingen roll.
Du sa ju att det aldrig är för sent.
Så jag hoppas att det gäller även här.
Men kanske först nu börjar jag inse.
Precis hur allvarligt det är.
Nej, det blir aldrig bra.
Hur du än gör.
Så mycket smärta, ånger, saknad.
Jag sa säkert fel, själviska jag.
Svamlade om det som är självklart för mig men inte för dig.
Men vad ska jag säga?
Du ska må bra.
Jag är maktlös, men det känns onödigt att vara arg, ledsen, upprörd.
Det spelar ändå ingen roll vad jag känner.
Hela valet är ditt.
Men förlåt mig, jag är blind.
För en stund var allt så enkelt.
Det verkade gå så bra.
I det ögonblicket du var som vackrast.
Är det så?
Inte ditt.
Kanske ingens, som jag sa.
Nu gick det kanske så fel.
Men det spelar ingen roll.
Du sa ju att det aldrig är för sent.
Så jag hoppas att det gäller även här.
Men kanske först nu börjar jag inse.
Precis hur allvarligt det är.
Nej, det blir aldrig bra.
Hur du än gör.
Så mycket smärta, ånger, saknad.
Jag sa säkert fel, själviska jag.
Svamlade om det som är självklart för mig men inte för dig.
Men vad ska jag säga?
Du ska må bra.
Jag är maktlös, men det känns onödigt att vara arg, ledsen, upprörd.
Det spelar ändå ingen roll vad jag känner.
Hela valet är ditt.
Men förlåt mig, jag är blind.
För en stund var allt så enkelt.
Det verkade gå så bra.
I det ögonblicket du var som vackrast.
Ditt
För en gång skull var jag så säker.
Kanske var det fel av mig?
Nej, jag måste vara naiv.
Det är ju trots allt inte upp till mig.
Och som jag sa.
Kanske hellre tystnad än ett nej.
Kanske var det fel av mig?
Nej, jag måste vara naiv.
Det är ju trots allt inte upp till mig.
Och som jag sa.
Kanske hellre tystnad än ett nej.
Nalkas
Jag säger det igen.
Inser sanningen.
Jag är inte ensam.
Jag är inte olycklig.
Bara hoppfull.
För varje dag.
Alltsedan den artonde.
Vi har lett oss.
Lett varandra mot...vad?
Något större.
Bättre.
Vackrare.
Och min lycka är komplett med dig.
Eller rättare sagt.
I min lycka gör du mig komplett.
Eller nära inpå i alla fall.
Vi sa ju att man inte ska eller ens kan vara perfekt.
Och kanske är det då det viktigaste.
En av många anledningar till att jag föll för dig.
Hur du vågar erkänna för mig.
Allt som jag inte vill erkänna för mig själv.
Hur man är liten i en stor värld.
Hur man inte klarar sig på egen hand.
Och jag är så glad.
Glad att du gick till just mig och bad om hjälp.
Glad att jag fick visa vad jag gick för.
För hos mig.
Är det någonstans du kan vara helt, fullkomligt trygg.
Då är det här jag vill att du ska vara.
Och jag vet.
Jag behöver dig.
Du är flickan för mig.
Din blotta närvaro gör mig lugn.
Du lär mig konsten att bara vara.
Och det är fint.
Hos dig är jag trygg.
Och där har vi kärlekens ömsesidighet.
Ja.
För mig, så rätt.
Hur vi är där för varandra.
Och allt jag säger har jag sagt.
Men det gör inget.
Det kan sägas igen.
För kärlek får jag aldrig för mycket av.
Inser sanningen.
Jag är inte ensam.
Jag är inte olycklig.
Bara hoppfull.
För varje dag.
Alltsedan den artonde.
Vi har lett oss.
Lett varandra mot...vad?
Något större.
Bättre.
Vackrare.
Och min lycka är komplett med dig.
Eller rättare sagt.
I min lycka gör du mig komplett.
Eller nära inpå i alla fall.
Vi sa ju att man inte ska eller ens kan vara perfekt.
Och kanske är det då det viktigaste.
En av många anledningar till att jag föll för dig.
Hur du vågar erkänna för mig.
Allt som jag inte vill erkänna för mig själv.
Hur man är liten i en stor värld.
Hur man inte klarar sig på egen hand.
Och jag är så glad.
Glad att du gick till just mig och bad om hjälp.
Glad att jag fick visa vad jag gick för.
För hos mig.
Är det någonstans du kan vara helt, fullkomligt trygg.
Då är det här jag vill att du ska vara.
Och jag vet.
Jag behöver dig.
Du är flickan för mig.
Din blotta närvaro gör mig lugn.
Du lär mig konsten att bara vara.
Och det är fint.
Hos dig är jag trygg.
Och där har vi kärlekens ömsesidighet.
Ja.
För mig, så rätt.
Hur vi är där för varandra.
Och allt jag säger har jag sagt.
Men det gör inget.
Det kan sägas igen.
För kärlek får jag aldrig för mycket av.
Närvaro
Det blev så hastigt.
Jag önskar att jag kunnat stanna längre.
Dränkt alla sorger med din närhet.
För jag var så kall och du var så varm.
Fastän du frös.
Och vi kunde darra tillsammans.
Eller sitta inne i värmen.
Och du darrade ändå.
Men det gjorde inte mig något.
Jag kom väl aldrig fram till det viktigaste.
Det som jag egentligen ville säga.
Jag hade inte tänkt ut det ändå.
Så kanske var det inte så viktigt.
Kanske behövde jag bara vara med dig.
Stilla min abstinens.
För jag vill inte vara utan dig.
Hela tiden du inte är närvarande.
Då är du saknad.
Och kanske kan vi bara vara.
Inte mer än så.
När det inte finns några ord.
Så nu väntar jag bara.
Väntar till nästa gång.
Jag önskar att jag kunnat stanna längre.
Dränkt alla sorger med din närhet.
För jag var så kall och du var så varm.
Fastän du frös.
Och vi kunde darra tillsammans.
Eller sitta inne i värmen.
Och du darrade ändå.
Men det gjorde inte mig något.
Jag kom väl aldrig fram till det viktigaste.
Det som jag egentligen ville säga.
Jag hade inte tänkt ut det ändå.
Så kanske var det inte så viktigt.
Kanske behövde jag bara vara med dig.
Stilla min abstinens.
För jag vill inte vara utan dig.
Hela tiden du inte är närvarande.
Då är du saknad.
Och kanske kan vi bara vara.
Inte mer än så.
När det inte finns några ord.
Så nu väntar jag bara.
Väntar till nästa gång.
.
Och tiden bara går.
Ångest, ovetskap.
Dags att fatta ett beslut.
Jag har ju aldrig varit bra på det.
Mitt arbete vilar, men det gör inte jag.
Får inte en lugn stund.
Aldrig någonsin, med berget som hägrar.
Uppskjutna plikter, som en dag ska uppfyllas.
Men troligtvis inte idag, om jag inte tar mig samman.
Ändå har jag inget annat att göra.
Så vad har jag egentligen att förlora?
Men nu.
Det går ju så bra.
Du verkar aldrig se några fel.
Men jag har mängder av rädslor.
För den dag du vill roa dig mer än genom att prata.
Jag är inte en rolig människa.
För den gång jag över huvud taget behöver vara någon eller något.
För jag kan inte spela med, det blir så överdrivet.
Behöver vara mig själv.
Men jag vill inte lägga mig i underläge.
Inte vara den som alltid behöver stöd.
För jag vet.
Vet att även du har dina svagheter.
Och jag är evigt tacksam och glad för att du delar dem med mig.
För det, för du som har svårt för det.
Det är bland det starkaste man kan göra.
Och jag.
Jag vet att jag ger dig något.
Tillför, bidrar.
Då är väl jag nöjd?
Caribbean Blue
Kanske det första jag sa, varför jag tycker om dig.
Att du vågar vara dig själv.
Och som du sa, fastän du ändrats.
Du känner att du är dig själv ändå.
Så starkt.
Så starkt att det är svårt att tro.
Men hos dig tvivlar jag inte.
För hos dig kan även jag vara mig själv.
Jag har inget att dölja.
Och den du blivit.
För mig, nästan perfekt.
För som du sa.
Fullkomlig perfektion tar bort det intressanta, det roliga.
Men om du har några brister är jag mer än villig att leva med dem.
För kärlek måste vara villkorslös.
Att du vågar vara dig själv.
Och som du sa, fastän du ändrats.
Du känner att du är dig själv ändå.
Så starkt.
Så starkt att det är svårt att tro.
Men hos dig tvivlar jag inte.
För hos dig kan även jag vara mig själv.
Jag har inget att dölja.
Och den du blivit.
För mig, nästan perfekt.
För som du sa.
Fullkomlig perfektion tar bort det intressanta, det roliga.
Men om du har några brister är jag mer än villig att leva med dem.
För kärlek måste vara villkorslös.
