Ein schönes Mädchen, ist ja klar. In meinen Augen, wunderbar.
Jag tror att vi stod där och tänkte samma sak.
Så nu är det gjort.
Och jag misstog mig i min ånger.
Så lätt det är att göra, när man väntar.
Men bakom gröna ögon, där fann jag mitt svar idag, till sist.
Kanske inte så mycket, men för mig betydde det.
Ett första led i planen.
Och även ett nytt på den väg som jag kanske egentligen vill vandra.
Ja, hon är vacker.
Ja, det blev bra.
Nu har jag börjat.
Respons
Det har gått ett tag nu.
Jag vet inte, vet så lite.
Men jag antar, antar att hon inte tänker föra det vidare.
Det föll kort. Ambitionen död.
Men om hon inte har lust att delta kanske hon inte heller ska få veta?
Ja, det var en chansning.
Uppenbarligen så tolkade hon nog det fel.
Men helt fel, det var det ju faktiskt inte.
Nej, jag får försöka med något annat då.
Kanske gå den raka vägen istället.
Nu ser det dock svårare ut, utan min inbillade bundsförvant.
Tala med henne då, och se var hon står.
Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.
Köld igen
Hela viken norrut var täckt, så att man inte visste vad som var hav och vad som var land.
Karlsöarna låg som isberg vid horisonten, och i söder syntes Hoburgsklippan.
Kylan svepte in mitt redan väderbitna ansikte.
Därute skulle jag hitta mitt villebråd.
Berglärka och Vinterhämpling.
Nu står de båda på min lista.
Ja, när jag är där ute förstår jag att det är här som jag hör hemma.
Älskade detta landet.
Kylan som en del av mig, jag är van, härdar.
Så vitt.
För alla platser i världen som jag vill komma till, jag kan inte förneka.
Kylan som har fostrat mig.
För jag har alltid sett den som mitt element.
När vinden får en att känna att man lever.
Jag är kall. Jag har gjort det till min sak.
Van att härda, ja, jag måste ju göra det hela tiden.
Kampen.
För när det är kallt och fruset inuti, varför ska man bry sig om det är det utanpå?
Och belöningen blir ännu större, när man kommer in i värmen igen.
Sparsamheten i landskapet, de matta färgerna.
Isen och vattnet som sammansmälter.
Det passar mig så perfekt.
Men helst skulle jag tagit någon med mig.
För vad betyder det vackra, om man inte har någon att dela det med?
I look at you and smile because I'm flyin'
Idag fick jag tala till punkt.
Hon sa att det kändes rätt, det som jag sa.
Hon sa att vi alla nog känner så, men att jag är den enda som sagt det.
Och det, just det har jag ju hört förut.
Jag sa att hon kunde krossa mig om hon ville, med all den kunskap om mig som jag gett henne.
Alla svagheterna de mina, de som jag är villig att dela med mig av till de som jag litar på.
Och hon sa att hon inte skulle vända dem emot mig.
Och jag sa att jag visste det, för annars hade jag aldrig sagt alltihop.
Men jag var säker. Det var avväpnat, ofarligt, och jag fick göra mig hörd.
Göra ett intryck.
Allt jag ville faktiskt.
Ja, just precis efter man har skiljts åt efter ett lyckat möte kanske jag mår som bäst.
On Top.
Dom andra
Den onda cirkeln, förut något diffust.
Den framträder nu så påtagligt.
Jag är min egen fiende idag.
Min vän är min vän, om hen vågar.
Men jag kan inte alltid vara glad, skratta och le.
Nej, idag var jag bitter.
Hatet blossade upp igen.
Ilskan och föraktet för mina egna tillkortakommanden.
Men säg mig...nej, jag vet ju, jag vet ju hur man gör.
Bara inte idag.
Idag igen.
Ångesten börjar ta sitt pris.
Och jag avundas ni som klarar av att föra det vidare.
Inte dra er själva ur balans.
Så se då ner på mig, sky mig.
För vad kan jag tillföra i det här stadiet?
Nej, jag kan bidra.
Men att tro något om sig själv har jag nog alltid sett som högmod.
Så ser jag den bra Hannes, jag har potential så det räcker, gömd för alla, nästan även för mig själv.
Ser hur jag blir en annan människa, lever ut, skrattar, lugn och avslappnad. Säker.
Ja, jag säger att jag ska klara mig ensam, men det är med vänner som det är så här.
Vänner, älskade ord.
Jag förstår nog innebörden först nu.
Nästan.
Det är ett offer för någon annan.
Ödmjukhet och tillit.
Detsamma i gengäld.
Men vänner, jag skulle se er som det.
Idag dunkelt, men egentligen så klart när jag slår mig igenom.
Skingrar orosmolnen med mina ord.
Ja, jag hoppas på att nå er i morgon, nya tag.
Vi bryter tystnaden, du och du och jag.
Jag behöver er mer än jag anar ibland.
Men jag kan inte bygga allt på tacksamhet.
Vill inte stå i skuld om ni inget kräver.
Ni är mitt arbete, liksom alla andra i min närhet.
Jag jobbar mig upp på skalan, om jag kan.
En ocean av möjligheter.
Men det är också lätt att vara ensam i en grupp.
Så kanske ska jag ställa krav då.
Men jag är så rädd att någon ska bräcka mig genom att nämna mina svagheter.
Eller också för att få ett nej.
Jag har aldrig klarat ett nej särskilt bra.
Och jag undrar, har undrat länge...
Kan man ta sig fram utan att trampa på någon?
Lär mig i så fall hur.
Berg- och dalvana
En tyst dag.
Så där som vanligt, när våra ord har tagit slut.
Men nej, jag menar ju inget illa, och ni vet nog det.
Jävla matte.
Jävla tystnad.
Arg för att jag hindrar mig själv från att nå mina mål.
På det här humöret kommer jag nog ingenstans ändå.
Låt det vara då.
Gör det inte värre.
Och kanske hittar jag snart ett svar bakom gröna ögon och röda läppar.
Jag kan bara hoppas, ja, som med er andra.
Stå ut med mig.
Illusion
Härligheten i illusionen som jag själv skapat, bara för att uppfylla mina krav.
Så kanske bilden av flickan är påhittad, och olika personer har istället fått representera den som jag är ute efter.
Men nej, de påverkar ju mig personligen.
Och det finns alltid mer än ett skäl för att älska en person.
För alla flickor har jag hittat olika.
Så låt det då vara, ja, bra, tack.
Jag har hittat en som är min största dröm, kanske genom sin ouppnåelighet, som vanligt då.
Låt det vara.
Låt henne vara den hon verkligen är för dig.
Testa att se verkligheten.
Ja, jag kan.
Och den är vacker.
Så in i helvete vacker.
Jag lyckades idag. Med arbetet lyckas jag imorgon.
Det går bra nu, en bra start.
Ja, jag tycker om dem väldigt mycket, vännerna de mina.
Ni ger mig en chans igen.
.
När jag tänker på alla de underbara, vackra saker vi människor faktiskt är kapabla till...
Kanske krävs det att jag är uppe ensam mitt i natten för att inse det.
Men en vacker tanke, det är det.
Lycka.
Tick tack
hör du klockorna som går
Initiativ
En stråk av lycka.
Precis vad jag behövde.
Och tack, till mig själv också.
Nu klarar jag det här.
Something beautiful
Gör upp dina planer, förberedda repliker och nödlösningar.
När det kommer till kritan klarar jag mig som det är.
Innerst inne är jag nog alltid redo.
Innerst inne vet jag att jag alltid litar på att det jag gör kommer att lyckas, eftersom jag vet att jag kan göra det bra.
Två planer nu, den som går vägen för dig är du självklart minst intresserad av, eftersom du ju alltid vill ha det som du inte kan få.
Och nej, inte prylar.
Jag bryr mig inte om saker.
Det handlar om människor.
Everything will be alright
Längtar efter att sjukdomen ska släppa sitt grepp.
Längtar efter att komma ut.
Längtar efter att visa vad jag går för.
Inte långt kvar nu...
Samtidigt måste jag någon gång lära mig att åstadkomma det jag vill i tid. Skolan hjälper mig på traven, men jag kan inte lägga all tillit där. Jag måste ta initiativ, agera.
Men som jag sa, så här en dag innan börjar det att ljusna.
Integritet
Men det är väl det man gör på en blogg?
Jag vet inte hur mycket jag har att dölja.
Mitt mål är att avdemonisera relationerna mellan människor.
Men det är väl ett vågspel.
Jag får uttrycka mig precis hur jag vill, och därmed påverka ni som läser det. Det kan underlätta för oss båda, ni förstår mig bättre, om jag nu går att förstå.
Samtidigt ger jag er mina svagheter. Ni vet om mina svaga punkter.
När jag är på dåligt humör tycker jag om att låta så många som möjligt veta om det. Jag kan inte hjlpa det och konsekvenserna är inte de bästa.
Men jag antar att ni som läser ser er som vänner snarare än fiender.
Jag får hoppas det, i alla fall.
Mot en askgrå horisont
Ja, det blir ju det här som kommer att minnas.
Musiken och ensamheten.
Alla de stora planerna på nytt.
Väntar bara på att hon ska se, sen kan jag skrida till verket.
Återkomst på nytt.
Kommen ur kylan min vän, visa dig inte alltför kall.
Visa ditt rätta ansikte bland de rätta människorna.
Vackra liv som jag kanske har chansen att dela.
Mitt eget som desperat söker en väg att tillföra andra något.
Men huvudsaken är att jag behöver sitta säkert.
Inget krav på att ständigt leverera.
Vänskap som bygger på prestation och konkurrens är ingenting för mig.
Jag föredrar säkerhet och kärlek.
Men det kan jag inte säga, eller ens visa kanske.
Från mig komna tycks de orden överdrivna, ovana och påträngande.
Avskräckande, frånstötande och olustiga.
De kan ju inte sägas till någon som inte är en av de mina.
Och de mina är numera få.
Så kanske verkar det då svårt att ta sig vidare, men vet du vad Hannes?
Det går. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.
Mest handlar det nog om att övervinna mina egna rädlsor och se sakerna för vad de faktiskt är.
Ja, jag upprepar mig, men ni får helt enkelt finna er i det på samma sätt som jag är tvungen att göra det.
Jag trodde kanske på mig själv en gång, bortsett från att jag var liten och osäker. Kanske så som det sägs att man ska göra. Jag var ung och oerfaren, jämfört med nu.
Alla ställningstagaden blev till idioti eftersom jag visste att man aldrig kunde vara helt säker på något.
Men nej, jag har nog aldrig någonsin trott på att tro. Därför har jag blivit så överväldigad varje gång jag har visat mig kunna göra det.
Och alltid handlade det om kärleken.
Men du är liten och osäker fortfarande Hannes, fastän, ja, jag måste erkänna - ofta ser jag mig själv som smart.
Likväl kan jag erkänna att jag gång på gång känner mig som en idiot på grund av hur jag omsätter mitt tänkande, mina planer, i praktiken. Det vill säga, inte alls.
Ja, jag är en paradox. Som det mesta faktiskt.
Men jag hittade ju något. Något vackert och stort.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag behöver något att tro på, ett mål, som jag hade det förut.
I min värld finns det ingen gud. Ingenting som är större än det vi har här.
Men vad säger att du inte skulle hitta något som för dig upplevs som lika underbart ändå?
Ingen gud, men kanske en flicka.
Ja, det är nog min sanning, något som skiftar bland alla individer.
Hon som verkar så underbar att du knappt förstår att hon är sann. Av kött och blod, hud tankar och tvivel.
Som du, min evige vän.
Att hon också är svag, mjuk, är kanske det jag älskar mest. Att jag ser upp till henne trots hennes mänsklighet, det som gör att hon rent objektivt hade kunnat vara en i mängden.
Ändå verkar hon på mig som något större. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån det, men nervositeten finns fortfarande kvar, efter alla år av närvaro till offren för min tidigare kärlek.
Men att hon är mjuk, det råder det inga tvivel om, så jag vågar tro nu.
Vågar tro på att älska en flicka som hyser så mycket kärlek kan vara det rätta valet.
Fastän dina chanser att någonsin vinna hennes kärlek tycks minimala?
Just nu känns det värt att ta risken.
Noland
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen för mitt eget bästa.
En konsekvensetik som innebar att jag skulle bygga på de riktiga värdena i livet.
Ge mig kraft att orka - för det har jag uppenbarligen inte nu.
För sysslolös i min sysslolöshet.
Jag slösar tid.
Men vad var det som jag kom fram till...frihet föder lathet och förtryck gör en handlingskraftig.
Nästa steg
Jobba.
Fyra dagar bör kunna föra med sig något.
Nej, jag kanske gjorde fel då, fel som försökte.
Men jag måste säga som det är.
Och ännu vet jag ju inte konsekvenserna av mitt handlande.
Det var kanske idiotiskt, men då måste jag också fråga mig; har jag verkligen något bättre för mig!?
Och ännu har jag faktiskt inte börjat att spela över.
Så låt hoppet fara.
Med musik känns det mycket säkrare.
Ville bara säga
Den dagen som jag blir riktigt lycklig, då slutar jag att blogga.
Då har jag inget mer att säga.
För visst händer det att jag har mina bra stunder, men alltid men den bitterljuva känslan av att det snart är över.
Men man blir ju aldrig lycklig för gott.
Ingen idé att oroa sig alltså.
Men jag ville bara säga det här ändå.
Effektivisering
Sluta klaga och gör det du klagar på istället Hannes.
Men det var ju det jag sa.
Nu börjar jag.
.
Det finns många som jag skulle vilja säga det till, men just inatt tänker jag bara på dig.
Ja, det här blir ditt år för mig.
Slutpläderingen
Tiden är väl aldrig på min sida, men nu när det bara återstår några ynka timmar av året ska jag försöka stanna den.
Ja, det gick för fort. Allt rann iväg nu på slutet, men jag får finna mig i det.
Ännu har jag inte avgett några löften, men planerat det har jag gjort.
Mycket.
Det är ju trots allt bara ett mänskligt påhitt, det här med år, (och löften för den delen), så precis som förra året tänker jag inte bry mig om det jag lovar formuleras klart någon timme för sent eller för tidigt.
Men nog har jag något att lova alltid.
Jag tycker mest att det känns löjligt med personer som säger "nu ska jag ändra mig", men i det här fallet är det nog oudvikligt för mig. Annars leder det bara till mer idioti.
Det går inte bara så där, över en dag, men som jag sagt är det rätt logiskt att se den här tiden som en vändpunkt.
Och om det är något jag tycker om, så är det logik och rationallitet.
Det jag tvingat mig själv att inse är att jag hållt mig kvar i den onda cirkeln eftersom jag har tyckt att det var för sent att backa ur. Jag vågade inte bryta mot det, tog inga initiativ, eftersom det då hade inneburit att allt tid jag hade varit fast också varit bortslösad.
Men det var den ju, i alla fall.
Och jag tjänar ingenting på att bli martyr för mig själv.
Ingen kommer ju tt bry sig.
Kanske inte ens jag, när jag bara vill ha andra människor.
"Gott nytt år tillbaka! Hoppas det blir ett toppenår!!"
Så började 2009 för mig, och jag var lycklig för en dag åtminstånne, innan jag själv spårade ur - men det är en helt annan historia.
Jag hade uppfyllt ett löfte och jag var fast besluten att ta de här orden med mig, för som de kom, i det läget, kändes de väldigt ärliga och de betydde.
Mycket.
Jag ljuger om jag säger att det dåliga började först sen. Det hade redan varit på gång ett tag. Hösten innan kanske.
Eller kanske efter balen i nian. Jag kan tänka mig att det vände där.
Matten, kemin, isolationen och den jävla alkoholen knäckte mig nästan, under en lång tid dessutom.
Men jag tog mig igenom det.
Jag klarar allt det där nu. Jag är äldre.
Januari såg lovande ut, och jag glömde nästan flickan som jag kört ner mig i månaderna innan.
Februari var skit.
Livet vände i Tyskland i mars.
April försvann i lathet.
Maj förde tyskarna hit. Underbart, innan bara väntan.
I juni besegrade jag tillslut Matte B.
I juli var jag i Litauen och upplevde äkta vänskap på nytt.
Augusti var nog mest ett ensamt jävla helvete.
September såg aningen ljusare ut.
Oktober var en formtopp, sen stukningen och Italien.
November var kent, kärlek och uppåt.
December var den bästa tiden på länge, om så bara för att vi ger lite extra när vi vet att vi ska skiljas åt.
Så mycket mer finnas det att säga förstås. Så mycket som bara jag någonsin kommer att bry mig om.
Så mycket som jag håller inne, för farligt att yttra här.
Så mycket som är irrelevant för er andra, men som har hjälpt till att bygga mig.
Farsan sa igår att jag söker mig till problemen, uppfinner nya om de inte redan finns.
Ja, nog är det så alltid.
Men nu, nu ska jag sluta.
Det blir ju snart nytt att tänka på istället för gammalt.
Den här gången ska jag vara redo.
