Kanske
Hoppas, hoppas, hoppas.
Svik mig inte nu.
Så nära vi är målet, bara vi kan komma överrens.
Det ska gå.
Men vad att vänta sig nu?
Kanske gamla känslor som kommer upp till ytan igen.
Nej.
Snarare samma syfte men i en ny tappning.
Jag hittar tillbaka till henne, men bara om jag vill.
Oenighet
Ja, det höll ju på att gå så galet.
Och vi fick inget riktigt resultat.
Men ändå så slutade det på något sätt bra.
Jag ser hoppfullt på det.
Bara vi kan enas tillslut.
Och vi fick inget riktigt resultat.
Men ändå så slutade det på något sätt bra.
Jag ser hoppfullt på det.
Bara vi kan enas tillslut.
A stone's throw from Jerusalem
Det börjar bra.
Jag lovade mig själv något bra.
Än så länge har jag inte brutit mitt löfte.
Och jag tänker inte göra det heller.
För jag ser ingen orsak, inte nu när det är bra.
Ingen orsak att gå ner igen.
För jag ser så mycket hopp.
Öppnar ögonen.
Ni, människorna.
Så mycket kärlek jag hittar där också, hos er, liksom i mig.
Hållande det undan, liksom för farligt att skylta med.
Men vi kan, kan om vi bara vill.
Vara underbara.
Vackra i övertygelsen om något bra.
Men hur ska man ta steget?
Varför ska det fortfarande vara något i vägen?
Men sån tillit jag sätter till den jag tycker om.
Jag kan ju inte göra något annat.
Och jag kan inte förneka, det finns en annan.
Jag skulle förlora mig i henne likaså.
Men vad ska jag göra, Hannes?
Du har ju henne, nästan, nästan nära dig, om du vill så.
För första gången på länge, det var hon som fick dig att skälva.
Rysningar som jag trodde gick över med åldern.
Men ack så vacker hon är.
Jag lovade mig själv något bra.
Än så länge har jag inte brutit mitt löfte.
Och jag tänker inte göra det heller.
För jag ser ingen orsak, inte nu när det är bra.
Ingen orsak att gå ner igen.
För jag ser så mycket hopp.
Öppnar ögonen.
Ni, människorna.
Så mycket kärlek jag hittar där också, hos er, liksom i mig.
Hållande det undan, liksom för farligt att skylta med.
Men vi kan, kan om vi bara vill.
Vara underbara.
Vackra i övertygelsen om något bra.
Men hur ska man ta steget?
Varför ska det fortfarande vara något i vägen?
Men sån tillit jag sätter till den jag tycker om.
Jag kan ju inte göra något annat.
Och jag kan inte förneka, det finns en annan.
Jag skulle förlora mig i henne likaså.
Men vad ska jag göra, Hannes?
Du har ju henne, nästan, nästan nära dig, om du vill så.
För första gången på länge, det var hon som fick dig att skälva.
Rysningar som jag trodde gick över med åldern.
Men ack så vacker hon är.
Smile like you mean it
Första dagen av min bra vecka nästan avklarad.
Mina motgångar är det bara jag själv som skapar.
Den här veckan ska inte misslyckas.
Fem av fem bra dagar, det är mitt mål.
Jag kommer att lyckas.
Mina motgångar är det bara jag själv som skapar.
Den här veckan ska inte misslyckas.
Fem av fem bra dagar, det är mitt mål.
Jag kommer att lyckas.
Vita linjer
Ja, just nu blev jag glad.
Jag har gjort det jag skulle.
Gjort min plikt.
Levt upp till mina ideal.
Det räcker för mig.
Och vi hittar ju alla lyckan på olika sätt.
Försök att få dig att förstå nu när du mår bra. Det tjänar ingenting till att du går ner dig. Du blir inte visare i misären. Du möter bara samma gamla problem igen, de som du inte kan bemöta utan att rycka upp dig.
Förstå Hannes. örstå att du är bättre än så.
Och jag vet.
Någon som jag får aldrig en flicka som du.
Kanske är du för bra för att vara sann.
Din enda brist varandes din tro, det som jag saknar.
Och jag som så gärna vill tro.
Tro på dig.
(Nej, jag vet att du inte ser det här och förmodligen aldrig heller kommer att göra det, men jag säger ändå du - lite som när jag pratar med bilden av dig, i mitt huvud. Där följer du varje steg jag tar, ser alla mina brister och fel.)
Men jag skulle förlora mig i dig, bara jag fick ett svar.
(Idiot, Hannes - vill du ha ett svar så får du gå och ta det.)
Men du, flicka.
Underbara, vackra flicka.
Varför ska jag vara ett undantag?
Du som hyser så gränslöst mycket kärlek, jag måste väl kunna få ta del av den?
Kanske även du ger den bara till dina utvalda.
Kanske även du blundar för dem som verkar vara bortom räddning.
Hemska tanke, ja.
Men du är god.
Det måste du vara.
Något med dig lyser ju igenom.
Annars hade du ju trots allt varit en i mängden.
Och jag, jag är ynklig inför dig.
Men jag vet.
Om något i den här världen verkligen är sant.
Som vita linjer mot målet.
Jag tycker om dig villkorslöst.
Jag har gjort det jag skulle.
Gjort min plikt.
Levt upp till mina ideal.
Det räcker för mig.
Och vi hittar ju alla lyckan på olika sätt.
Försök att få dig att förstå nu när du mår bra. Det tjänar ingenting till att du går ner dig. Du blir inte visare i misären. Du möter bara samma gamla problem igen, de som du inte kan bemöta utan att rycka upp dig.
Förstå Hannes. örstå att du är bättre än så.
Och jag vet.
Någon som jag får aldrig en flicka som du.
Kanske är du för bra för att vara sann.
Din enda brist varandes din tro, det som jag saknar.
Och jag som så gärna vill tro.
Tro på dig.
(Nej, jag vet att du inte ser det här och förmodligen aldrig heller kommer att göra det, men jag säger ändå du - lite som när jag pratar med bilden av dig, i mitt huvud. Där följer du varje steg jag tar, ser alla mina brister och fel.)
Men jag skulle förlora mig i dig, bara jag fick ett svar.
(Idiot, Hannes - vill du ha ett svar så får du gå och ta det.)
Men du, flicka.
Underbara, vackra flicka.
Varför ska jag vara ett undantag?
Du som hyser så gränslöst mycket kärlek, jag måste väl kunna få ta del av den?
Kanske även du ger den bara till dina utvalda.
Kanske även du blundar för dem som verkar vara bortom räddning.
Hemska tanke, ja.
Men du är god.
Det måste du vara.
Något med dig lyser ju igenom.
Annars hade du ju trots allt varit en i mängden.
Och jag, jag är ynklig inför dig.
Men jag vet.
Om något i den här världen verkligen är sant.
Som vita linjer mot målet.
Jag tycker om dig villkorslöst.
.
Samlar mig så småningom.
Helt ärligt, det kanske var en överdrift.
Men jag tänker faktiskt så när jag är nere.
Men så mycket med ett liv som man kan vara missnöjd över.
Glöm inte något, var bra på allt.
Ångest över den rätta som saknas.
Över att man inte är störst, bäst, vackrast och smartast.
Allt som är brister.
Jävla, hatade brister.
Jag har fått nog av dem nu.
Kanske kan man sluta att bry sig, men då lever man ett dumt liv i ovetskap.
Och när man är där nere verkar inget alternativ vara bra nog.
Men jag har ju mina mål nu, alltid, förut.
Ta mig samman, göra min plikt, arbeta.
Våga nå ut, ställa krav.
Påverka, tillföra.
Ja, jag har stora planer, för er och för mig.
Saknar bara initiativ.
Väntar som alltid på de rätta tillfällena.
De sociala spelreglerna håller mig borta i alla andra fall.
Där kommer det att gå fel.
Man får ju inte bete sig hur som helst.
Men nu, veckan som kommer.
Jag ska ge mer.
Helt ärligt, det kanske var en överdrift.
Men jag tänker faktiskt så när jag är nere.
Men så mycket med ett liv som man kan vara missnöjd över.
Glöm inte något, var bra på allt.
Ångest över den rätta som saknas.
Över att man inte är störst, bäst, vackrast och smartast.
Allt som är brister.
Jävla, hatade brister.
Jag har fått nog av dem nu.
Kanske kan man sluta att bry sig, men då lever man ett dumt liv i ovetskap.
Och när man är där nere verkar inget alternativ vara bra nog.
Men jag har ju mina mål nu, alltid, förut.
Ta mig samman, göra min plikt, arbeta.
Våga nå ut, ställa krav.
Påverka, tillföra.
Ja, jag har stora planer, för er och för mig.
Saknar bara initiativ.
Väntar som alltid på de rätta tillfällena.
De sociala spelreglerna håller mig borta i alla andra fall.
Där kommer det att gå fel.
Man får ju inte bete sig hur som helst.
Men nu, veckan som kommer.
Jag ska ge mer.
Ärlighet
Nej, förlåt.
Nu var jag ärlig.
Det får man inte vara.
Då kan man verka läskig och frånstötande.
Och ja, jag tror verkligen att jag är något, egentligen.
Jag tror att jag är jättebra.
Nu var jag ärlig.
Det får man inte vara.
Då kan man verka läskig och frånstötande.
Och ja, jag tror verkligen att jag är något, egentligen.
Jag tror att jag är jättebra.
Dömd
Dumma män som trampar på snälla män och snälla flickor.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
.
Ja, hur gick det här då?
Jag vet inte.
Men det var värt ett försök.
Och det var ju precis vad jag hade satt upp som mål.
Jag vet inte.
Men det var värt ett försök.
Och det var ju precis vad jag hade satt upp som mål.
Sometimes you can't make it on your own
Vi ber aldrig om hjälp längre.
Inte i det här samhället.
Här hjälper vi oss själva.
För vad ska man ha vänner till, när man kan klara sig på egen hand?
Gör det själv, var konkurrenskraftig.
Om man inte vet behöver man inte fråga.
All information finns att hämta för den som är ambitiös nog.
Då slipper man även att visa sina svagheter för andra.
Men det stämmer inte.
Vi behöver alla någon form av hjälp.
Kanske bara som en form av uppmärksamhet.
Så som jag horar billigt med mitt känsloliv på den här bloggen.
Egentligen är nog allt ett enda jävla stort rop på hjälp.
Fast det erkänner jag aldrig.
Men nu gjorde ju jag faktiskt det, ändå.
Listen to me now
I need to let you know
You don't have to do it alone
Nej, det är inte som värst nu.
Men det blir det kanske om jag inte gör något åt det.
Så om jag ska klara det här.
Ja, jag kommer nog att behöva er mer än någonsin.
Inte i det här samhället.
Här hjälper vi oss själva.
För vad ska man ha vänner till, när man kan klara sig på egen hand?
Gör det själv, var konkurrenskraftig.
Om man inte vet behöver man inte fråga.
All information finns att hämta för den som är ambitiös nog.
Då slipper man även att visa sina svagheter för andra.
Men det stämmer inte.
Vi behöver alla någon form av hjälp.
Kanske bara som en form av uppmärksamhet.
Så som jag horar billigt med mitt känsloliv på den här bloggen.
Egentligen är nog allt ett enda jävla stort rop på hjälp.
Fast det erkänner jag aldrig.
Men nu gjorde ju jag faktiskt det, ändå.
Listen to me now
I need to let you know
You don't have to do it alone
Nej, det är inte som värst nu.
Men det blir det kanske om jag inte gör något åt det.
Så om jag ska klara det här.
Ja, jag kommer nog att behöva er mer än någonsin.
Zanzibar
Nu gick starten.
Det börjar dra ihop sig, fastän det ännu är lång tid kvar.
Hannes, det är dags att mogna.
Dags att ta ansvar.
Dags att bli vuxen.
Nu om någonsin.
Nu har du chansen.
Inte att glänsa, det tycker ingen om.
Men att visa vad du går för.
Visa dig kapabel.
Visa dig handlingskraftig.
Ett mål att kämpa för.
Kanske ett enormt utökande av mängden arbete.
Men en utmaning som jag rentav antar med glädje.
Dels för resultatet, lönen för mödan.
En dröm som går i uppfyllelse.
Men även för äran.
Känslan av att ta steget, att stå på egna ben.
Ett självständigt arbete.
Ett självständigt liv.
Jag får bevisa mig själv, inför mig själv.
Visa vad jag verkligen går för.
Det börjar dra ihop sig, fastän det ännu är lång tid kvar.
Hannes, det är dags att mogna.
Dags att ta ansvar.
Dags att bli vuxen.
Nu om någonsin.
Nu har du chansen.
Inte att glänsa, det tycker ingen om.
Men att visa vad du går för.
Visa dig kapabel.
Visa dig handlingskraftig.
Ett mål att kämpa för.
Kanske ett enormt utökande av mängden arbete.
Men en utmaning som jag rentav antar med glädje.
Dels för resultatet, lönen för mödan.
En dröm som går i uppfyllelse.
Men även för äran.
Känslan av att ta steget, att stå på egna ben.
Ett självständigt arbete.
Ett självständigt liv.
Jag får bevisa mig själv, inför mig själv.
Visa vad jag verkligen går för.
Upprepning
Ja, jag kunde gjort det det bättre.
Jag kan alltid göra det bättre.
Men klaga inte.
Det tjänar inget syfte.
Men nu, så mycket att göra.
Måste ta mig samman.
Kan tänka på det riktigt betydelsefulla senare.
Ja.
Visst känns det som om kärleken väntar.
Jag kan alltid göra det bättre.
Men klaga inte.
Det tjänar inget syfte.
Men nu, så mycket att göra.
Måste ta mig samman.
Kan tänka på det riktigt betydelsefulla senare.
Ja.
Visst känns det som om kärleken väntar.
.
Att känna pressen och ångesten över alla krav som inte uppfylls.
Det måste vara svårare än att uthärda ansträngningen för att uppfylla dem.
Idag har jag arbetat.
Det gick bra.
Det går bra nu.
Jag hoppas bara att tiden räcker till.
Men det känns så bra.
Så bra när det går frammåt.
Det måste vara svårare än att uthärda ansträngningen för att uppfylla dem.
Idag har jag arbetat.
Det gick bra.
Det går bra nu.
Jag hoppas bara att tiden räcker till.
Men det känns så bra.
Så bra när det går frammåt.
Handlingskraft
Jag föreställde mig hur det skulle kännas att vara vuxen och se tillbaka på en ungdom full av misslyckanden.
Jag beslöt mig för att inte sätta mig i den sitsen.
Jag kan säga att nu tar jag steget, om och om igen.
Men jag tar det aldrig.
Det finns inte.
Det sker nog över en längre tid.
Successivt.
Så många möjligheter jag ser.
Alla fina människor jag vill ha hos mig, i mig.
Någon form av tillit.
Men jag skulle bli för påträngande.
Deras liv förblir utom räckhåll för mig.
För långt borta för att dela dem.
Så jag blir idioten.
Martyr för min egen ensamhet.
För ideal som ingen annan uppmärksammar.
Ingen att sörja mig för detta.
Så jag säger då att jag ska klara mig på egen hand.
Det är en lögn.
Flickan behövs mer än någon annan.
Så stark jag skulle vara vid hennes sida.
Men vad var det jag sa, Hannes?
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen.
Bara göra sådant som bygger om det viktiga i livet.
Gå och sköta min syssla.
Uppfylla min plikt.
Uppbåda koncentrationsförmågan.
Inte falla för frestelsen.
Ingen lathet.
Ingen ånger.
Visa mig så kapabel som jag på fullt allvar verkar tro att jag är.
Men idiot igen då.
Glöm inte bort att ha roligt.
Men det är ju svårt när man är bitter.
Säg det om dina vänner.
De, om något, är väl använd tid.
Jag blir lite helare för varje gång.
Håll det uppe då.
Försök att få kärlekens stora hål att läka.
Jag beslöt mig för att inte sätta mig i den sitsen.
Jag kan säga att nu tar jag steget, om och om igen.
Men jag tar det aldrig.
Det finns inte.
Det sker nog över en längre tid.
Successivt.
Så många möjligheter jag ser.
Alla fina människor jag vill ha hos mig, i mig.
Någon form av tillit.
Men jag skulle bli för påträngande.
Deras liv förblir utom räckhåll för mig.
För långt borta för att dela dem.
Så jag blir idioten.
Martyr för min egen ensamhet.
För ideal som ingen annan uppmärksammar.
Ingen att sörja mig för detta.
Så jag säger då att jag ska klara mig på egen hand.
Det är en lögn.
Flickan behövs mer än någon annan.
Så stark jag skulle vara vid hennes sida.
Men vad var det jag sa, Hannes?
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen.
Bara göra sådant som bygger om det viktiga i livet.
Gå och sköta min syssla.
Uppfylla min plikt.
Uppbåda koncentrationsförmågan.
Inte falla för frestelsen.
Ingen lathet.
Ingen ånger.
Visa mig så kapabel som jag på fullt allvar verkar tro att jag är.
Men idiot igen då.
Glöm inte bort att ha roligt.
Men det är ju svårt när man är bitter.
Säg det om dina vänner.
De, om något, är väl använd tid.
Jag blir lite helare för varje gång.
Håll det uppe då.
Försök att få kärlekens stora hål att läka.
Brist
Vi börjar om igen.
Det var ju så bra.
Jag kan hoppas lite igen.
Att det blir som det var.
Tomma blir väl mina ord.
Har kanske inte mycket att säga.
Avpersonifiera mig för att arbeta.
Jag sköter min plikt imorgon.
Bara jag kan ta tag i det nu.
Bara jag slipper vara trött.
Jag klarar det.
Jag blir till och med stolt på kuppen.
Men det jag har så svårt för då.
Att veta var er gräns med mig går.
Hur stor plats jag kan ta innan det blir fel.
För jag vill ju vara med, även om jag knappt anstränger mig ibland.
Känslan av att det är så mycket enklare att bara behöva ta hand om sig själv.
Men när det går bra, då är det bara så enkelt.
Jag har de rätta avsikterna.
Jag vet bara inte vad att göra med dem.
Jag saknar de rätta orden.
Saknar den rätta tajmingen.
Saknar de rätta kläderna.
Saknar de rätta kontakterna.
Saknar den rätta hållningen.
Men jag vet.
Det ska gå ändå.
Jag har ju något, något som jag åtminstonne tror ska vara värdefullt.
Kärlek som ännu inte fått komma till uttryck.
.
Så snabbt det svänger.
Frustrerad och arg över mitt fysiska tillstånd.
Vetskapen om all den smärta jag måste uthärda.
Men det är väl manligt då?
Jag kan bara hoppas på ett snyggt är.
Men så farligt är det ju inte.
Så ge dig, sluta klaga.
Ja, jag vände på humöret sen igen.
Inte det bästa, inte det sämsta.
Men snart får jag besked om stora saker.
Med talets gåva tar jag mig fram.
Ännu är det lång tid kvar, men jag har redan börjat att hoppas.
Frustrerad och arg över mitt fysiska tillstånd.
Vetskapen om all den smärta jag måste uthärda.
Men det är väl manligt då?
Jag kan bara hoppas på ett snyggt är.
Men så farligt är det ju inte.
Så ge dig, sluta klaga.
Ja, jag vände på humöret sen igen.
Inte det bästa, inte det sämsta.
Men snart får jag besked om stora saker.
Med talets gåva tar jag mig fram.
Ännu är det lång tid kvar, men jag har redan börjat att hoppas.
Plan
Nu vet jag inte hur det går.
Inte heller var jag står.
Men jag tror att jag vet hur jag mår.
Bra.
Då ska det gå bra.
Två läger då.
Det första tryggt, åtminstonne när det går min väg.
Evigt tacksam för att jag har dem, men ibland behöver vi pauser.
Bara så att det kan bli bra när vi ses igen.
Det andra, något större, ytterligare, begäret av att få något nytt.
Just eftersom det inte är kärnan.
Och jag trivs.
Jävligt bra faktiskt.
Men kravet på att leverera är högre.
Och nu presterar jag kanske inte med de bästa resultaten.
Ändra på det då.
Gröna ögon och röda läppar, där finns det mer att hämta.
Och i nuläget är det ju just dit jag vill komma.
Med kärlekens hjälp hittade jag kanske en till värdefull.
Och vacker.
Vacker som få.
Inte heller var jag står.
Men jag tror att jag vet hur jag mår.
Bra.
Då ska det gå bra.
Två läger då.
Det första tryggt, åtminstonne när det går min väg.
Evigt tacksam för att jag har dem, men ibland behöver vi pauser.
Bara så att det kan bli bra när vi ses igen.
Det andra, något större, ytterligare, begäret av att få något nytt.
Just eftersom det inte är kärnan.
Och jag trivs.
Jävligt bra faktiskt.
Men kravet på att leverera är högre.
Och nu presterar jag kanske inte med de bästa resultaten.
Ändra på det då.
Gröna ögon och röda läppar, där finns det mer att hämta.
Och i nuläget är det ju just dit jag vill komma.
Med kärlekens hjälp hittade jag kanske en till värdefull.
Och vacker.
Vacker som få.
.
Jag såg inte den största idag.
Men flera andra.
De var så fina.
Vackra som de blir när man tycker om dem.
Men flera andra.
De var så fina.
Vackra som de blir när man tycker om dem.
Matematik
Som alltid, så många alternativ.
Idag var färglös, aningen mer bra än dåligt.
Det jag hade i tankarna skedde ju igår.
Men mitt arbete hinner ifatt mig till sist, om inget annat.
Jag tror att jag har någon sorts hatkärlek till matte.
En evig kamp.
Jag är verkligen inte så bra som ni andra.
Men jag vägrar att säga att jag är dålig.
Ibland känns det bara hopplöst.
Ibland är det lätt.
Jag vägrar att ge mig.
Och trots allt har jag ju inget val.
Jag måste klara det.
Hade jag bara tid, ja, det skulle gå.
Som så bekant, jag hatar inte, förutom ett undantag.
Det är ett så starkt ord för mig.
Nästan som att älska någon, fast tvärtom, men inte lika starkt.
Men allt det som jag skulle kunna kalla hat.
Det enda jag hatar, min egen svaghet.
Jag vägrar att misslyckas.
Så matte.
En hedervärd motståndare.
Jag vinner till sist.
Idag var färglös, aningen mer bra än dåligt.
Det jag hade i tankarna skedde ju igår.
Men mitt arbete hinner ifatt mig till sist, om inget annat.
Jag tror att jag har någon sorts hatkärlek till matte.
En evig kamp.
Jag är verkligen inte så bra som ni andra.
Men jag vägrar att säga att jag är dålig.
Ibland känns det bara hopplöst.
Ibland är det lätt.
Jag vägrar att ge mig.
Och trots allt har jag ju inget val.
Jag måste klara det.
Hade jag bara tid, ja, det skulle gå.
Som så bekant, jag hatar inte, förutom ett undantag.
Det är ett så starkt ord för mig.
Nästan som att älska någon, fast tvärtom, men inte lika starkt.
Men allt det som jag skulle kunna kalla hat.
Det enda jag hatar, min egen svaghet.
Jag vägrar att misslyckas.
Så matte.
En hedervärd motståndare.
Jag vinner till sist.
Mad About You
Nu lyssnar jag på Sting.
Nog gillade jag några låtar förut, sedan länge.
Men det känns som om jag inte riktigt var mogen för den här musiken då.
Nu har jag vuxit in i den.
Nog gillade jag några låtar förut, sedan länge.
Men det känns som om jag inte riktigt var mogen för den här musiken då.
Nu har jag vuxit in i den.
