Tvivel
Nu är jag det definitivt. Jag har hunnit hitta många på vägen, sparat tankarna om det som blev av och det som inte blev av som minnen. Sådana kan jag aldrig få nog av.
Kanske inte ens de dåliga faktiskt.
Hur har jag legitimerat det jag känner? Hur kan jag?
Tvivel.
Förut sa jag åt mig så många gånger att sluta tvivla. Jag gav mig löften efter att ha fått härligheten i flickan bevisad att aldrig göra det igen. Så många gånger jag gjorde det.
Sen gav jag upp.
Någonstans, ja ganska snabbt, gav jag upp. För idioten och fanatikern i mig så svårt att förstå, för den tänkande, befriade, geniale så enkelt.
Kanske ville jag försöka tro på det så länge jag kunde. Jag ville tro att det jag gjorde var rätt. För mig i alla fall, i en värld där moralen är högst relativ. Att jag valt rätt, bland alla möjliga personer.
Eller var mitt val kanske givet från första början?
Men jag gav mig, i alla fall.
Gav upp, ställd inför sanningen om att aldrig mer tvivla är ungefär lika omöjligt som att dela med noll.
Men det stunder då jag vågar tro, tro på tankar om människan, en människa.
En utvald.
Är det som dyrkan av en förebild? Jag vill inte dyrka någon.
Vad får mig att se en person stå ut från mängden? Någon jag faller för.
Jag borde väl ha förstått det vid det här laget. Erfarenheten sträcker ju sig tillbaka till tiden då jag var åtta år gammal, om inte ännu längre, även om jag först förstod det när jag var elva och gav mig in på allvar, den riktiga första kärleken, då jag var tolv.
Tänker jag efter så inser jag det. Ena delen av mig ställer frågan och den andra ger mig svaret. Svaret som jag egentligen vet innan jag ställer frågan.
Jag vill ha det jag inte har, jag vill bli kompletterad, utfylld.
Mjukt och varmt, då jag är kall och hård.
Hård mot mig själv, den enda jag har rätten att straffa.
Att kunna se utåt, se på riktigt, då jag inte behöver vara rädd.
Då hon vaktar min rygg.
Som "Nu kan jag gå ut och möta världen" av Mikael Wiehe.
Beskyddad.
Men vem är jag att begära något sådant om jag inte kan ge något tillbaka?
Snälla, beskydda mig.
Villkorslöst.
Nej. Jag tror inte det va?
Men i mitt bästa, när jag är uppe på topp, då vet jag att jag har något. Jag kan inte ignorera hur ofta jag har lyckats när jag verkligen försökt, när jag gjorde precis det som skulle göras. När en bedrift har följts upp av en annan.
När allt är så enkelt.
Just så vänder jag, som så ofta. Slår om till positiv när jag fått säga det jag ville, hur jobbigt det än kunde vara.
Så.
Nu är jag klar. Jag tar en titt på mästarinnans blogg för att få lite inspiration.
Ja, du kan sannerligen leka med ord.
Seger
Jag är helt slut.
Nu har jag sprungit.
Snacket om att älska smärtan gäller tror jag bara på när jag är arg. Ren vilja är det som egentligen tar en igenom.
Ilskan hade dock till stor del redan försvunnit genom musiken.
Men jag sprang. Jag visste att jag bara kunde vinna eller förlora, och att det helt och hållet var jag som bestämde över utgången.
Jag visste att jag skulle vinna.
Jag vann.
Förresten upptäckte jag en anonym kommentar som löd "Du är grym Hannes".
En sån liten sak gör mig glad.
Glad vill jag ju trots allt vara, fastän det känns fel att ge upp något när man väl har börjat.
Att ge upp ilskan är svårt, men egentligen förlorar jag inget på det, det måste jag intala mig när jag är där.
Den ger ju faktiskt inget, jag tror bara det för att allt blir så svart och vitt.
Bittersweet Symphony
Igår fick jag uppleva lite vänskap på riktigt igen. När jag tänker på det så var det längesen. Det bästa var att jag inte behövde anstränga mig heller.
Idag föll allt. Eller...gjorde det verkligen det?
Polhemsolympiaden blev ett mindre fiasko för klassen som bara hålls samman av listan den är skriven på. Men jag ska inte klaga. Jag hat slutat att göra något åt det - ja, för längesen faktiskt.
Sen så kom chocken. Vi kom femma i stafetten. Kanske hade det till och med blivit ett bättre resultat ifall det inte blivit bråk och missförstånd inom laget.
Någon sorts triumf kände jag trots allt. Blandat med massor av ilska.
Jag vet inte varför, men jag tänkte mer på min tabbe än att det faktiskt gått bra.
Jag är väl en negativ jävel.
Situationen var inte den rätta och jag tror att jag ändå inte kunde tillföra något till någon, allra minst dig. Jag har lessnat på att vänta men jag var ur balans, som så ofta, arg. Ni andra ni gör inga fel, så döm mig inte - jag hade inget att säga idag heller.
Så hur ska vi någonsin kunna bryta isen?
Det gäller för alla, men jag tror att jag är längre ifrån att få dig än jag någonsin varit.
Mitt eget fel, förstås. Jag skulle kunna gjort det så mycket bättre. Kanske är det därför jag blir så arg.
Allt jag kunnat göra bättre.
Hem tog jag mig i alla fall, förföljd av mitt totala misslyckande. Sjönk ner framför datorn och drog igång kent. Säg vad ni vill, men ingen musik talar så mycket till mig som deras. Jag har dessutom haft ett avbrott från den, så det var skönt att komma tillbaka. Så får jag ur mig allt.
Istället för ljud. Sången som blivit helig, som jag tillägnade en annan flicka för längsesen, men som idag ändå fick gälla för dig.
Egentligen hade jag tänkt att vara kreativ. Fylld med den rättfärdiges ilska.
Ut och springa.
Spinga tills jag inte orkar med.
Trampa ut ilskan genom tårna.
Så länge fötterna bär. Så länge lungorna kan.
Älska smärtan. Smärtan som befriar genom segern.
Segern i det jag kan bestämma över själv, så länge jag har viljan.
Och det har jag.
Återkomsten
Litauenresan kanske. Jag övervägde starkt att skriva då igen, men det skulle blivit för mycket.
Det sägs ju att orden inte räcker till ibland. I det här fallet var det nog sant. Jag hade blivit tvungen att utelämna alldeles för mycket, ja - man är nog tvungen att uppleva det. Fysisk närvaro.
Dock tror jag stenhårt på språket som mitt verktyg, något jag bemästrar för att göra mig hörd. Egentligen går det nog att förmedla de flesta känslor genom ord, bara man har tid och ork, samt att läsaren eller åhöraren har en vilja att förstå.
Men nog om det. Anledningen till att jag skriver är inte det ovannämnda. Inte bara det, i alla fall.
Efter tillräckligt lång tid av isolation och passivitet har man så mycket som måste ut. Jag vet oftast inte hur, men jag vet att jag förmodligen går till överdrift.
Mitt svammel. Något som är irrelevant i era liv.
Kanske finner jag det enklare att uttrycka mig här, där den som ger sig in i det bara har sig själv att skylla. Favorittypen av kontakt är dock den gamla hederliga en mot en, öga mot öga. Kom inte och säg att jag inte vet hur man gör. Är jag tvungen försöker jag dessutom alltid. En dag som denna var jag dock tom på ord.
Med skolstarten kom en punkt då jag kände att det var dags att agera igen. Nu ska jag försöka uppdatera någorlunda regelbundet, men jag kan inte lova något.
Med min eviga följeslagare, beslutsångesten, har aldrig löften varit min starkaste sida. Tolka det inte fel bara. Det har aldrig varit min avsikt att svika någons förtoende, även om det har hänt. Ömsesidig lojalitet värderar jag högt. Det är äkta tillit, något som allt vi har bygger på.
Själv tycker jag att hela den här bloggen är en aning depressiv. Det kan vara svårt att se saker utifrån ibland.
Målet är väl att bli lycklig. Ändå kan jag aldrig tänka mig att vara dum och glad. Inte så länge det finns problem.
Problem som jag inte vill eller kan blunda för.
Jag har hört att all den tunga litteraturen bygger på olycka. Olyckliga människor får tid att tänka och göra insikter. Till detta måste jag dock tillägga att jag inte mår särskilt dåligt. Inte nu.
Ju starkare sinnesnärvaron är, desto bättre mår jag. Allt blir så vridet när jag är arg.
Jag var hur som helst ute på Hällarna idag. Kanske på platsen det ska byggas på. Jag vet inte riktigt. Jag hoppas verkligen att det inte blir av, men min starka pessimistiska sida säger åt mig att inte ha några falska förhoppningar.
Jag klättrade upp på en kulle och satte mig där och tittade ut över havet, filosoferade, om man så vill. För övrigt vet jag inte var gränsen mellan filosofi och idioti går, men är man verkligen beredd att tro på något är det en ståndpunkt som andra får respektera.
En stund av ensamhet och lugn som jag verkligen behövde. Rannsaka mig själv och tänka över målen. Tvivla, som jag alltid gör. Varför vill jag ha det så? Varför inte? Allt jag vill ha och vara, som jag inte klarar av. Inte nu.
Kanske sen. Ett sen vi snackade om i åttan, men som aldrig kom...eller gjorde det?
Sen då allt blev bra.
Men det blev det ju inte. Ännu är jag ofullständig.
Alltid ska jag vara det. Ingen himmel på jorden för mig.
Jag läste en text där någon skrev att hon längtade tillbaka till tiden innan det blev fel. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt samma sak, nostalgisk som jag är.
Och lillgammal, av mitt sätt att döma.
Någonstans slutade dock min längtan till den bättre tiden tillbaka. Kanske när jag slutade tänka på den.
Insåg att jag inte hade det så mycket bättre då. Att samma problem har utvecklats och lever vidare.
Hur mycket mindre jag visste.
Hur liten jag faktiskt var.
Att komma tillbaka dit för att ändra det skulle ju betyda att jag skulle bli tvungen att göra om allt.
Det skulle jag aldrig orka.
Att jag är som jag är idag är trots allt bara ett resultat av hur det faktiskt blev. Ändrades saker skulle jag kanske ha helt andra referenser.
Därför blickar jag frammåt istället, även om det känns tungt med Matte C och allt det där.
Kanske blir det bättre, om jag själv tar mig dit...
...för vad kan jag annars göra?
Besegrad är jag bara när jag själv erkänner mig det.
Avfärd
Det är någon typ av utbyte mellan Sverige, Lettland och Litauen. Jag hade tur som kom med eftersom jag egentligen anmälde mig för sent.
Jag tycker sånna här tillställningar, då ett begränsat antal personer tvingas stå ut med varandra, vare sig de vill det eller ej. Kontakten person till person blir mycket tydligare och starkare, och det är ju dit man vill komma...eller?
Chans
Därför skyller jag inte på någon. Mig själv då, möjligtvis.
Idétorka
Det gamla vanliga, med andra ord.
Ja, visst vill jag ha ur mig det jag skriver, men det är ändå bara en liten del.
Det känns som att jag aldrig kommer ända fram. Att jag aldrig riktigt skriver det som både betyder något och dessutom låter vettigt.
Men men...man kan aldrig tvinga sig fram till inspirationen. Den är som kärlek. Den kommer till en.
När den väl är där vet man hur det ska vara. Det är enkelt att känna.
En stund på jorden
Som jag en gång tidigare beskrivit på allas våran bilddagbok, så har jag mina små "heliga" stunder i natten då jag lyssnar på Cornelis. Alltid är det samma låtar. Det ger en form av enhet. Jag vet vad det rör sig om. Inte minst får det mig att förstå på allvar varför jag älskar det här språket så mycket. Svenska. Det språk som så många förbiser men som jag valt att göra till mitt eget.
Men det är så mycket mer än så. Man säger ju att känslor inte har något språk. Med den här musiken, i ensamheten efter midnatt, hittar jag punkten där det verkar flyta samman. Känslorna och språket. Litegrann som Peter Gabriels Mercy Street. En ljudbild som gränsar till det overkliga.
Nej, jag gör inte det här ofta. Högst en gång i månaden. Stora saker får inte missbrukas.
Jag lever kanske spartanskt, men jag vill aldrig gå till överdrift. Tillslut tröttnar man på det goda. Ändå finns det vissa känslor som jag aldrig kn få nog av. De är svåra att väcka så här långt efteråt, när allt redan gått på övertid.
Men det går.
Mitt på natten. Med en nattfjäril på skärmen, eller så.
Med en bild från en tid för längesen.
Jag hatar att glömma. Svaghet, att inte minnas den man var. Därför är jag också väldigt nostalgisk.
Allt jag är nu bygger ju på den jag var då. Att säga något annat skulle vara att förneka sig själv, sin skapare.
Därför lämnar jag inte saker. Kommer inte över dem. Det är att försöka fly undan, och så feg tänker jag aldrig tillåta mig själv att vara. Jag växer med dem istället.
Så jag fortsätter att drömma. Ta mig tillbaka hela vägen till ett liv som jag så ofta ansett vara mycket lyckligare och bättre. Mycket av det är bara lögnen som fyller i glömskans hål, men bitar av det hela, är som så gott som alltid, sant. Jag saknar det jag har lämnat, men jag skulle aldrig orka göra om allting igen.
...och om det gjordes på ett annat sätt, då skulle ju jag inte vara jag...
Cecilia Lind.
Om det är något jag hade ändrat om jag kunnat, så skulle det väl ändå vara det, den dagen, den elfte juni förra året. Istället för att säga att numret blivit inställt skulle jag ha ställt mig där och sjungit, mot Snabels vilja och med min.
Sjungit ut det gamla livet och gett det rättvisa.
Behov
Jag säger åt mig att jag måste vara ifred. Att jag inte orkar något annat. Någonstans ligger det något i det. Ensamheten är en sorts behov.
Motpolen är väl ganska uppenbar. Det skriker inne i mig. Jag vill ut. Jag vill att det ska hända något. Huvudet blir tyngre och tyngre för varje minut av mitt liv som beslutsångesten äter upp.
Ja tyck synd om dig bara. Stjäl av min tid.
Tankarna är döda. Bara stressen och ilskan finns kvar. Ilska över att jag inte klarar av att fatta beslut. Något som ska vara enkelt, som jag vet att jag kan, men det blir bara inget av det. Jag slavar till datorn istället.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tankarna lever. Nu har första gnistan tänts. Så där, när man rycker upp sig och inser att man gör fel och försöker ställa det till rätta, även om det nästan är för sent. Nästan bara. Annars skulle man aldrig ha gjort det. Litegrann som att säga: "Imorgon kommer jag att vara en ny människa", fast mindre löjligt. Det är ju trots allt inte lika extremt som det sistnämnda, och ja...jag har hört det där citatet sägas på allvar...
Bara man tvingar sig igång så blir det så mycket bättre. Därför värderar jag viljesyrkan så högt. Ett strakt sinne håller ut långt efter att kroppen börjat vägra. Det går aldrig att kämpa för något om man inte har viljan att göra det.
Allt som allt kändes det väldigt befriande att skriva det här inlägget. Mina mentala kugghjul har börjar snurra igen. Behovet av att tänka har uppfyllts.
Varför?
Stressa inför en 50-årsresa som ingen riktigt kan bestämma sig vart den ska gå.
Stressa inför vänner man intalat sig själv att man har, fast man aldrig träffar dem.
Stressa inför ett självkonstruerat träningsprogram, när man har allt tid i världen.
Stressa inför faktumet att man kastar bort sin tid. Att hinna dö utan att ha levt på riktigt.
Varför?
En timme, en minut
En timme, en minut. Jag gör som jag vill.
Någon annan gör också som hen vill.
Nu är vi tillbaka på ruta ett.
Man skulle kunna påstå att jag är konflikträdd. Jag säger att jag är pragmatisk. Sen så har jag mina stunder då jag verkligen säger ifrån. Då är jag nog mer dogmatisk.
Klart att alla ska få säga ifrån. Klart att man har rätt att få nog. Samtidigt finns det tillfällen då jag verkligen inte förstår hur vissa orkar käfta emot. Kan man inte bara låta den andra få sin vilja igenom någon gång?
"Shut up and suck", som Jonas Gardell så fint uttryckte det. (Ingen homofobi tack - som komiker och författare är han lysande.)
Bit ihop bara. Inse dig besegrad. Kanske är det en dygd, hur man nu ser på saken...
...och så kommer jag tillbaka dit igen. Den egna svagheten. Det jag hatar mest av allt.
Kanske det enda som jag verkligen hatar. Perfektionisten i mitt hjärta.
Konflikter är bara tröttsamma. Även de som pågår inuti.
Ändå bättre det, än att pracka på skiten på någon annan. Men ändå inte. Inte alltid. Omväxling är nog nyckelen.
För vad gör det att man kämpar om man inte får något gensvar?
Men ett nej är ett nej.
Det borde jag förstå väldigt bra vid det här laget...
En början...
Om någon orkar läsa ökar sannolikheten för att den ska bli långlivad avsevärt.
Men nu har jag kommit till den svåraste frågan av alla.
Vad att skriva om?
En bra blogg, enligt alla rådande principer, har ju ett givet tema. Vilket ska då denna ha? I det här fallet blir nog den enklaste, mest intressanta och (för mig) roligaste lösningen att skriva om min verklighet.
Om du som läser är intresserad av att lära dig något, förstå mig och mitt tänkande, och således kunna lägga ännu en pusselbit i det stora mysterium som är människan på rätt plats, så ska du fortsätta läsa. Annars kan du lika gärna sluta nu.
Då är den här bloggen ingenting för dig.
När jag väl går in för något så är det på allvar. Som de flesta andra behöver jag en blandning av ytligt och djupt, men det djupa tar oftast överhanden i slutändan. Förr i tiden, då jag såg saker mer i svart och vitt, brukade jag dela upp människor i tänkare och görare. Självklart såg jag mig själv som en tänkare. Som den perfektionist jag är var ett av mina långsiktiga mål att jämna ut de båda sidorna till rätta proportioner. Det är förmodligen ett mål som aldrig kommer att upfyllas.
"I still havn't found what I'm looking for", liksom...
Ni kanske undrar varför sidan ser ut som den gör? Är jag lat eller helt enkelt tekniskt obevandrad, månntro?
Om sanningen ska fram så beror det helt enkelt på att jag inte skulle kunna bry mig mindre om designen. Den här sidan handlar endast om det som står i texten - svårare än så är det inte. Jag brukar i varje fall inte sitta och titta på bakgrunden till andra personers bloggar. Istället läser jag vad de har skrivit.
För övrigt tycker jag att vit är en väldigt fin färg...
Lev med det.
Som slutkläm hade det säkert passat med något filosofiskt visdomsord, men klockan är i skrivande stund 00:34 och dagen har varit ganska utpumpande. Jag är nämligen helt färdig med Matte B efter två veckors koncentrerat arbete. Med andra ord är tankeverksamhet inte min starkaste sida...
Jag får väl nöja mig för denna gången.
