Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind
Hittills har det inte gått så långt. Dessutom går det bra nu.
Jag sa det och jag menade det.
Och hon är djup flickan, precis som jag ville.
Och nu är det inte långt kvar till min deadline.
Jag kommer att misslyckas, men kanske har jag redan svalt förlusten.
Det var jag faktiskt jag och bara jag som satte målet.
Avund blandat med uppgivenhet, det var vad jag kände.
Men jag kan inte ge mig innan jag har börjat.
Så nu är det dags att ta tag i det.
Ja, en spänning och en längtan. Jag ska försöka.
Imorgon ankommen på nytt.
Återigen nalkas stunden.
Vidgar
Nu går det bra.
Vi intalar oss det och vet att veckan som varit faktiskt blev hyffsat lyckad.
´
En morgon bortslösad om jag så vill, men imorgon blir det definitivt ändring på det. Idag rättare sagt.
Klockan är ju över tolv och det har spelats Cornelis och allt det där.
Jag har tagit initiativ. Jag har till och med fått lov att stå upp som jag gjorde förrut.
När jag var säker och inget nervvrak som nu.
Vad dum jag måste ha varit? Jag hade i alla fall något att tro på.
Den yttersta, innerligaste, djupaste längtan och sanningen.
Flickan.
Ja, för vad skulle mitt liv ha varit, eller vara, utan henne?
Men nästa vecka ja, fylld med uppgifter, men bara lite är ju större än belåtenheten över att ha skött dem bra.
En tillfällig belöning som får mig att tända till.
Och ja, jag ska fortsätta. Det går bra nu.
Om jag öppnat upp en ny bana skadar det inte att se vart den leder.
Jag vill ju vara med henne.
Jag har hittat en till som jag växt med över tiden.
Hindra mig inte, Hannes.
Som jag sa, och Jocke Berg sjöng: Sätt dig själv inga gränser.
Inte för kärleken, i alla fall.
.
Disciplin
Som jag förutsett, gick det inte särskilt bra.
Jag tillåter inga misstag. Inga alls.
Aldrig svika mina ideal. Det jag anser mig representera.
Aldrig backa från mina krav, min plikt.
Aldrig vika mig.
Aldrig sluta kämpa.
Aldrig förlora min heder.
Aldrig visa svaghet.
Aldrig sjunka under min värdighet.
Aldrig misslyckas.
Aldrig någonsin.
Ändå gör jag det hela tiden, i det här inlägget, ja, just nu.
Jag måste, för någonstans ska det komma ut.
Men då så, då var det ute.
Fortsätt kampen, min vän.
Återkomst igen
Ja, så var det äventyret slut.
Dags för utvärdering, kan man tycka.
Sen dags för en ny start. Det hoppas jag alltid men det blir aldrig så.
Kanske kom jag fram till någon sorts sanning, insikt om man så vill, där nere i Rom.
Jag såg alla människorna, alla möjligheter, all potential, alla livsöden.
Någonstans där ska jag hamna när allt väl har blivit av, men det blir ju inget om jag inte gör något.
För vilken väg ska jag välja?
Och någon dag får bli den första, då jag börjar.
Det verkar så svårt, att behöva vara igång på heltid, insatt i händelseförloppet och redo att stå upp för att vara något man inte är. Därför har jag undvikit det.
Jag orkar det inte, det är inte vad jag är ute efter, vad jag verkligen vill. Så har jag tänkt.
Men för allt mitt tänkande kommer jag inte längre om jag inte omsätter det i praktiken.
Och om man verkligen vill något, då gör man det väl?
Jag får med största sannolikhet återse dig imorgon, du som jag fastnat för så. Jag har tvivlat och tvivlat och tvivlat, för jag vet att även om målet skulle nås så skulle det inte fungera ändå. Det finns ett problem som jag inte kan rå för.
Ändå, återigen; att säga något annat än att du älskar henne skulle vara en lögn Hannes. En stor, fet, jävla lögn.
Det vet du.
Reda upp allt nu. Skolan, min bane tillika räddare. Ännu har vi lite tid.
Försök bara Hannes, försök och se att det fungerar. Något i mig skriker efter kontroll, kontroll över situationen jag ofrivilligt men oundvikligt satt mig i.
"Wear you inside out" sjunger Peter Gabriel i "Mercy street" och det är precis vad jag känner, fastän jag vet att misslyckas grovt med att tala klarspråk på den här bloggen. Helt försvarslös tänker jag inte göra mig.
Men hur farligt kan det egentligen vara att vara ärlig?
Älskade människor, min bild av er skulle bli än finare.
Jag vill vara rak. Jag vill ha det äkta. Jag lovar, om än kanske tomt, att jag ska bättra mig.
Jag är trött på att omge mig med "kollegor". Jag vill ha det djupare än så.
Det är väl det som livet går ut på?
Avfärd igen
Beslutsångesten får mig nästan att svettas på platsen jag står. Armarna trycker kryckorna i golvet, annars helt oansträngd, fastän stressen gör sig ständigt påmind. En månad av matte. Derivata hit och logaritmer dit.
Ge mig kraft att orka.
Men tror du, på fullt allvar, att svaret finns utanför dig själv?
Nej.
Så just det; Ingen ger dig kraften att uthärda allt, jag måste göra det själv. Klara allting själv, så brilljant och mitt övermod lyser igenom, och jag säger allt detta med glimten i ögat för jag vet att jag har fel.
Ja, jag älskar människan i allt det bra, goda, som jag ser i så många av oss, du inräknad förstås, du som är mitt mål. Så långt jag kan nå inom ramarna av personlig kontakt, för jag värdesätter dig mest.
Bono döpte en låt till "Sometimes you can't make it on your own" och även om jag lyssnat på U2 så har jag aldrig hört den. Dock sammanfattar den meningen min situation väldigt bra.
Bara jag lyckas svälja stoltheten.
Så lägg inte band på dig Hannes, jag vet inte hur ofta jag har sagt det, men gör det inte.
Ingen heder att stå för. Inga ideal.
Bara en människa, som som jag lärt mig att se er andra, men av någon anledning gjort mig själv till ett undantag.
Så tvingar vi oss fram till sanningen. Sanningen för mig, samma mantra som det handlar om varje gång, och även om jag aldrig verkar komma någon vart så kan, ja, det här kan ju faktiskt varit den gången som det leder någonstans.
Men nu ger jag mig av. Ensamhet är jag duktig på, och jag får gott om tid att förbereda min återkomst.
Italien. Något helt nytt i händelselösheten.
Men först en dag, en dag då jag ska visa vad jag går för.
Diss
En del får så mycket skit för att de gör just det som de är bra på.
Kanske en härskarteknik. Ett effektivare sätt än att klaga på det dåliga hos någon, är att klaga på det bra, för då finns det inget bra hos den personen alls.
Jag deltog, liksom för att passa in, men bara objektivt, för att kunna förstå.
Tillskansade mig en fördel om man så vill, men jag var inte stolt.
Jag trodde att vi hade vuxit ifrån sånt.
Nej förresten, inte trodde.
Så naiv är jag inte.
Hoppades.
Det är ett bättre ord.
Vi är ju trots allt vuxna snart.
Det kanske är dags att vara ärlig?
Beskyddaren. Det låten säger en av de vackraste sanningarna till mig.
Ponera, Hannes, att du får henne. Att hon förbarmar sig över din ynkliga existens.
Är du lycklig då? Har vi nått ända fram? Det slutgiltiga målet.
Ja, och nej, blir väl svaret.
För det är hon jag vill ha, hon jag vill vara med, hon som verkar vara allt som jag kan begära.
Sen kommer nästa stora mål, vad det än blir.
Men nej, du kommer aldrig att lyckas.
Sitt bara här och ruttna, min vän.
Men varför gör hon mig så svag?
Jag kände mig som fjorton år igen.
På det här sättet är du dömd på förhand.
Men jag har lovat att det inte ska gå som med den första kärleken.
Jag vägrar att misslyckas.
Vem är du att styra över den fria tanken?
Positiv
Ett par bra dagar, ett par dåliga. Idag reddes det upp. Idag tar jag tag i det igen.'
Sjunga ska jag också.
Matte, så mycket viktigare saker än det, men min bane följer efter mig, ger mig ingen ro.
Hade jag varit på humör hade jag gjort bättre ifrån mig.
Ja, den blir min eviga ursäkt, men den tål att användas om och om igen.
För jag får väl en andra chans?
Ja, i det här fallet, åtminstonne.
Men jag jagade ifatt tankarna när jag var ute. I onsdags var det nog. Såg det klart igen, som jag gjort det förut.
I en värld där vi själva skapar moralen hittar jag så mycket att leva för.
Ja, jag kan kalla mig själv olycklig om jag vill, men jag har alltid ett mål, alltid ett hopp.
Så jag stal negativiteten, tog bort den från allt onödigt och lade den på mig själv.
Jag hatar aldrig. Bara mig själv, då jag är svag, otillräcklig.
Hatet är otillräckligheten i sig.
Man har inget försvar, ingen annan bortförklaring, än att hata.
Inte tänka, bara hata.
Så jag försöker att aldrig ogilla något utan orsak.
Kanske är jag negativ, översvämmad av all min självkritik, men i det här, ja, så positiv.
Uldrer
Nu ska jag flyga fram igen, nu när han är hel, han som tjänat mig troget så länge.
Cykeln är människans bästa vän.
Kamtjatka
Vändpunkt
Enformigt och idiotiskt, det är vad det är.
Att bara komma dragandes med samma temata.
Du som aldrig kan lämna allvaret, vars existens hela tiden balanserar på en jävligt skör tråd.
Bra eller dåligt, men du vill aldrig se något i svart och vitt.
Så du känner för att bryta trenden. Gör det då. Gör det Hannes.
Gör det och se vad som händer.
Idag var en bra dag, jag kan inte säga något annat. Hela veckan har varit rätt bra faktiskt.
Men ändå är du inte nöjd.
Omgiven av så många trevliga människor, det mesta gick din väg.
Fortfarande kan jag inte följa upp mina segrar.
Å ja Hannes, visst är du kvar. Kvar i samma mönster som alla dina alster följer.
Så du säger, har sagt länge, ja, att du vill ändra dig.
Komma fram till en vändpunkt, och sen ska problemen vara över.
Men självklart vet du redan svaret. Denna punkt finns inte. Alltid har du valet. Kanske är det bara att göra det - för att i nästa stund ställas inför ytterligare ett val.
En långdragen process, men just idag känner jag att den går framåt, uppåt.
Inget ska ta det ifrån mig.
Enjoy the silence
Så du lät situationen glida ur ditt grepp, igen, som vanligt.
Hade du inte lovat dig att, för en gångs skull, ta allting lugnt och sansat?
Inte ge efter för frustrationen.
Inte få utlopp för aggressionen.
Så det fick bli en tyst dag, tagen av ditt eget misslyckande. Svagheten som jag hatar.
Men varför Hannes? När ska du lära dig disciplin?
Lyssna på mig. Gör som jag säger. Bit ihop, ta skit, och kom ut som en segrare.
"Nej" säger den andra rösten. Det går bara i teorin.
Verkligheten är bra mycket svårare.
Svår för den som inte kan logaritmer och som inte ens kan förmå sig hoppa över ett tal för att göra ett annat, enklare.
Svår för den som har annat, andra problem att tänka på, än matte.
För problem, det är verkligen något jag inte behöver söka länge för att hitta.
Ge dig bara.
Ge mig en käftsmäll, jag är feg.
Dra ut på det mer bara, och skratta glädjelöst när det är förlorat utan att du ens försökt.
Stunden nalkas. Är du redo?
Jag är alltid redo. Jag kan alltid göra det.
Det är så det ska vara.
Kom bara, jag ska visa er.
Jag har alltid något att säga - har ni det?
En perfekt och underbar lag.
Jag vill ju tro att ni är de ni utger er för att vara. Goda.
Som jag.
Skryt lagom Hannes...men det var ju aldrig din avsikt att göra något fel.
Jag har hittat nånting vackert, vännen.
Ser du vad jag ser?
Jag är nästan som du.
Eller rättare sagt: Så skulle jag vilja vara.
Nästan perfekt
Frågan är bara om du kan följa upp det.
Som Hannibal vet du hur man vinner, men inte hur du ska använda segern.
Men jag vinner alltid i mitt bästa.
Men vad mer, ja nu kommer en omvälvning.
Vad fick du se då? Vad kastade sinnet in i tumult och obalans?
En helig, en illusion som bröts.
Eller gjorde den det? Kanske bara avväpnades, avdemoniserades något.
Skönhet sällan skådad, för mig nästan perfekt.
Värde
Ja, nu har jag sett den så bra filmen av geniet som aldrig riktigt lämnat sitt tidiga tonårsjag.
Ja, den var bra, rent objektivt väldigt bra, men när jag ska dra en slutsats så faller den platt, för genom all ondska är moralen och värderingarna helt borta.
Ja verkligen, där satt det inget värde på människors liv.
Så när jag sen får höra brevet om vår frånvarande kamrat läsas upp, vad som har hänt hela tiden i det tysta.
När jag snabbt inser att det brevet, om saker hade varit lite annorlunda, lika gärna kunde ha handlat om mig.
När jag tänker tillbaka på flickan som jag, för att visa mig självständig och stark, tillslut lämnade, hon som jag ibland var tvungen att stötta så, och tvärtom.
Då.
Då kommer svaret krypande någonstans, det där om ödmjukhet som jag älskar.
I viss mån bryr man väl sig mindre så länge man själv inte är drabbad, men de ligger oftast bara i att man inte skulle orka så mycket, hoppas jag.
Så mycket som är bortom alla former av priser och betalningar, när det kommer till dessa värderingar.
Köld
För rädd att bryta den illusion jag byggt upp i mitt bästa.
Rädd att den ska vara större, vackrare, bättre, än det riktiga.
Så jag får övertyga mig, igen, om hur du bevisar det största.
Liksom insvepta i ett hölje av kyla var mina fingrar, men jag frös inte. Jag brukar inte göra det.
Inte med dig, eller med någon av dina föregångare. Det bästa skyddet mot kyla.
Jag blev bara kallare i blodet, härdade ut, som jag alltid gör.
Nu kommer en lång kall vinter, en vinter i ditt namn.
Du håller mig varm, inuti och utanpå.
Fel?
Ja, jag har skjutit upp det länge nog.
Som alltid, när det blir såhär...
När jag tillslut gör det, kommer illusionen att brytas då?
Åh, Hannes, vad gör du om det visar sig att du hade fel?
Fel hela tiden, nej, så får det bara inte vara...
Fel i din tillit på flickan som det största. Hon som är målet.
För var skulle jag annars gå?
Ja, jag håller färgen, fortsätter i samma mönster. Tvivel.
För
Jag tyckte om det, som alltid.
Ja, människa, dig vill jag lita på.
Och mer sådant, ja mer sådant vill jag ha.
För nej, jag tröttnar aldrig.
Aldrig på skönhet.
Aldrig på flickan.
Aldrig på människan.
För mig blir ni heliga, högst subjektivt då objektiv moral saknas.
För om man blir lyckligare av att tro på något, att ha ett mål - vad vore då bättre än det största!?
Så jag trodde på det, en stund åtminstonne, och var glad.
Ja, jag sa att jag var glad.
Men det bästa av allt - sen, då höll det i sig.
Jag njöt av varenda liten minut av väntans bortslösade tid, för sällskapets skull.
Varje liten stund på jorden.
Varje vackert liv jag har tur att ta del av.
För när humöret faller på, varför inte göra det?
Det är den chans jag får.
Så med tillit på det bra i livet, ställer jag mig bland många för att möta de som vill förstöra imorgon.
Möta de som vill skylla felen på någon annan istället för att våga gå emot sig själva, ifrågasätta. Svart och vitt.
För om det var något jag verkligen förstod i Litauen, en stor insikt om man så vill, så blev så klar, var det att vi människor aldrig kan bygga på konkurrens. Vi måste bygga på samarbete.
Imorgon har vi chansen att visa det.
Ut
Det känns bra.
Så jävla bra.
Ut imorgon. Ut till det som passar mig bäst, i fält. Kikaren och fågelboken. Sången som jag inte längre kan höra.
Frihet. Vackert.
Ja, jag gillar den här ön...
Tankar om arbete
Arbete är även något vi alla tar för givet att någon annan ska utföra.
Arbete är något man kan tjäna mycket pengar på, och bli väldigt glad.
Man kan också tjäna väldigt mycket pengar, men ändå vara olycklig.
Arbete är något man kan tjäna lite pengar på, men fortfarande vara lycklig.
Men man kan också tjäna väldigt lite pengar, och dessutom må väldigt dåligt.
Man kan också tjäna mer än bara pengar, så som upplevelser och känslor som vänskap och samhörighet.
Inom vissa arbeten kan dock detta vändas emot en.
Genom att arbeta kan man bli glad och stolt över att man uppfyller sina mål eller ideal.
Man kan också bli nöjd över att veta att man bidrar till att samhällets kugghjul ska fortsätta rulla.
Men om kraven blir för stora, då kan man bli stressad och kanske till och med utbränd.
Olika arbeten är något som vi alla någonstans väger mot varandra. Vad kan man tänka sig att göra, vad som är viktigast, roligast, svårast, enklast, får mest betalt.
Arbete kan vara väldigt själviskt, men det kan också vara väldigt osjälviskt.
Vissa människor har arbeten där de bollar med människors liv. Ja, alla människors liv faktiskt.
Vissa har arbeten där andra människors liv kan offras och miljön skövlas, så länge det gagnar deras egna ekonomiska vinstintressen.
Vissa har arbeten där de får döda andra människor utan att det räknas som mord.
Vissa har arbeten där de själva dör i kampen för att ge andra bättre möjligheter, bättre liv.
Arbete är något många klagar på att ingen annan utför, fast de inte gör det själva.
Vissa människor förväntar sig att vissa typer av arbeten ska bli utförda av andra människor, utan att de själva behöver bry sig.
Många arbetar under förhållanden som de inte hade varit tillåtna att arbeta under i andra länder.
Många barn i Tanzania lider av nikotinförgiftning för att vi i Sverige och andra länder ska få gynna oss en laglig drog.
På samma kontinent, Afrika, har två av fem barn redan "gett sig ut i arbetslivet".
Men vad gör det, om man vill ha cigg och fina skor?
Vissa människor arbetar med att avliva djur på bestialiska sätt, bara för att det är billigare.
Ändå äter jag kött, och jag kan dessutom lova att jag inte skulle klara mig utan det.
Ja - vissa arbeten är nog mindre trevliga än andra.
I Sverige verkar vi knappt ha några arbeten.
Om alla ska ha lön så har arbetsgivarna inte råd att anställa dem.
Så var tionde svensk, som nu är sysslolös - åk till Afrika, där verkar de finnas saker att göra. För skitlöner vi svenskar är värda mycket mer än. Arbeten vi aldrig kan tänka oss.
Skämt åsido, så finns det mycket vettigt att göra där nere för den som är beredd på självuppoffringar.
Men vem är egentligen det? Ja, jag vill, men jag är inte redo.
Jag ska ju suga ut pengar ur samhället, leva på bidragen på vägen till toppbetygen.
Fan ta dig, lilla ego.
Men det finns ju myten om den soffliggande människan, ja den som kanske till och med är sann, vad vet jag?
Högervridna, patriotiska amerikaner talas om "soft, weak pussies", som snyltar på deras egna herderliga arbeten.
Utöver det uppenbara kvinnoföraktet så blir jag sjukt arg av att läsa sådant...och det finns dessutom gott om det. Kolla bara in gruppen "Soldiers are not heros" på Facebook så får ni se.
För jag vill, jag verkligen vill tro på att människor vill hjälpa varandra, bygga gemensamt.
Jag vet även att vissa man hör talas om verkar vara födda så onda att man kan önska att de aldrig sett dagens ljus.
Men jag vill ändå tro på en majoritet av goda, hjälpsamma människor som förstår att andra också har behov.
Jag vill tro, fastän jag har så svårt att tro på något, att vi kan samarbeta. Att vi vill arbeta och göra det bättre, att vi går in och gör vårt bästa tillsammans för att skapa något ännu bättre.
Det är en dröm.
En dröm, där alla ska med.
(Tack Märta!)
