Vita linjer
Ja, just nu blev jag glad.
Jag har gjort det jag skulle.
Gjort min plikt.
Levt upp till mina ideal.
Det räcker för mig.
Och vi hittar ju alla lyckan på olika sätt.
Försök att få dig att förstå nu när du mår bra. Det tjänar ingenting till att du går ner dig. Du blir inte visare i misären. Du möter bara samma gamla problem igen, de som du inte kan bemöta utan att rycka upp dig.
Förstå Hannes. örstå att du är bättre än så.
Och jag vet.
Någon som jag får aldrig en flicka som du.
Kanske är du för bra för att vara sann.
Din enda brist varandes din tro, det som jag saknar.
Och jag som så gärna vill tro.
Tro på dig.
(Nej, jag vet att du inte ser det här och förmodligen aldrig heller kommer att göra det, men jag säger ändå du - lite som när jag pratar med bilden av dig, i mitt huvud. Där följer du varje steg jag tar, ser alla mina brister och fel.)
Men jag skulle förlora mig i dig, bara jag fick ett svar.
(Idiot, Hannes - vill du ha ett svar så får du gå och ta det.)
Men du, flicka.
Underbara, vackra flicka.
Varför ska jag vara ett undantag?
Du som hyser så gränslöst mycket kärlek, jag måste väl kunna få ta del av den?
Kanske även du ger den bara till dina utvalda.
Kanske även du blundar för dem som verkar vara bortom räddning.
Hemska tanke, ja.
Men du är god.
Det måste du vara.
Något med dig lyser ju igenom.
Annars hade du ju trots allt varit en i mängden.
Och jag, jag är ynklig inför dig.
Men jag vet.
Om något i den här världen verkligen är sant.
Som vita linjer mot målet.
Jag tycker om dig villkorslöst.
Jag har gjort det jag skulle.
Gjort min plikt.
Levt upp till mina ideal.
Det räcker för mig.
Och vi hittar ju alla lyckan på olika sätt.
Försök att få dig att förstå nu när du mår bra. Det tjänar ingenting till att du går ner dig. Du blir inte visare i misären. Du möter bara samma gamla problem igen, de som du inte kan bemöta utan att rycka upp dig.
Förstå Hannes. örstå att du är bättre än så.
Och jag vet.
Någon som jag får aldrig en flicka som du.
Kanske är du för bra för att vara sann.
Din enda brist varandes din tro, det som jag saknar.
Och jag som så gärna vill tro.
Tro på dig.
(Nej, jag vet att du inte ser det här och förmodligen aldrig heller kommer att göra det, men jag säger ändå du - lite som när jag pratar med bilden av dig, i mitt huvud. Där följer du varje steg jag tar, ser alla mina brister och fel.)
Men jag skulle förlora mig i dig, bara jag fick ett svar.
(Idiot, Hannes - vill du ha ett svar så får du gå och ta det.)
Men du, flicka.
Underbara, vackra flicka.
Varför ska jag vara ett undantag?
Du som hyser så gränslöst mycket kärlek, jag måste väl kunna få ta del av den?
Kanske även du ger den bara till dina utvalda.
Kanske även du blundar för dem som verkar vara bortom räddning.
Hemska tanke, ja.
Men du är god.
Det måste du vara.
Något med dig lyser ju igenom.
Annars hade du ju trots allt varit en i mängden.
Och jag, jag är ynklig inför dig.
Men jag vet.
Om något i den här världen verkligen är sant.
Som vita linjer mot målet.
Jag tycker om dig villkorslöst.
.
Samlar mig så småningom.
Helt ärligt, det kanske var en överdrift.
Men jag tänker faktiskt så när jag är nere.
Men så mycket med ett liv som man kan vara missnöjd över.
Glöm inte något, var bra på allt.
Ångest över den rätta som saknas.
Över att man inte är störst, bäst, vackrast och smartast.
Allt som är brister.
Jävla, hatade brister.
Jag har fått nog av dem nu.
Kanske kan man sluta att bry sig, men då lever man ett dumt liv i ovetskap.
Och när man är där nere verkar inget alternativ vara bra nog.
Men jag har ju mina mål nu, alltid, förut.
Ta mig samman, göra min plikt, arbeta.
Våga nå ut, ställa krav.
Påverka, tillföra.
Ja, jag har stora planer, för er och för mig.
Saknar bara initiativ.
Väntar som alltid på de rätta tillfällena.
De sociala spelreglerna håller mig borta i alla andra fall.
Där kommer det att gå fel.
Man får ju inte bete sig hur som helst.
Men nu, veckan som kommer.
Jag ska ge mer.
Helt ärligt, det kanske var en överdrift.
Men jag tänker faktiskt så när jag är nere.
Men så mycket med ett liv som man kan vara missnöjd över.
Glöm inte något, var bra på allt.
Ångest över den rätta som saknas.
Över att man inte är störst, bäst, vackrast och smartast.
Allt som är brister.
Jävla, hatade brister.
Jag har fått nog av dem nu.
Kanske kan man sluta att bry sig, men då lever man ett dumt liv i ovetskap.
Och när man är där nere verkar inget alternativ vara bra nog.
Men jag har ju mina mål nu, alltid, förut.
Ta mig samman, göra min plikt, arbeta.
Våga nå ut, ställa krav.
Påverka, tillföra.
Ja, jag har stora planer, för er och för mig.
Saknar bara initiativ.
Väntar som alltid på de rätta tillfällena.
De sociala spelreglerna håller mig borta i alla andra fall.
Där kommer det att gå fel.
Man får ju inte bete sig hur som helst.
Men nu, veckan som kommer.
Jag ska ge mer.
Ärlighet
Nej, förlåt.
Nu var jag ärlig.
Det får man inte vara.
Då kan man verka läskig och frånstötande.
Och ja, jag tror verkligen att jag är något, egentligen.
Jag tror att jag är jättebra.
Nu var jag ärlig.
Det får man inte vara.
Då kan man verka läskig och frånstötande.
Och ja, jag tror verkligen att jag är något, egentligen.
Jag tror att jag är jättebra.
Dömd
Dumma män som trampar på snälla män och snälla flickor.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
Vad att uppnå?
Så fort man slutar att bry sig så försummar man sitt ansvar.
Vi glider alla in i samma fack, omedvetna.
En åsikt för att vända opinionen.
Vi hör att det är dåligt och vi bryr oss.
Vi hör att det är bra igen och slutar bry oss.
Vi kan inte alltid hänga med i allvaret.
Det är ju enklare att blunda.
Även om man gör det med öpna ögon.
När man ser det, fast det har slutat att göra intryck.
Jag gör det också.
Alla tankar redan tänka.
Jag skriver inget nytt.
Kanske bara min variant.
Men jag sa ju åt mig, jag hade idén som skulle spräcka etablissemanget.
Göra ett stort jävla håll i myten om svårigheterna mellan människor.
Avväpna relationerna.
Men så gled jag in i precis det jag ville bekämpa - eller rättare sagt - jag har varit där hela tiden.
Alla relationer så spända.
Och vad ska jag ha människorna till, när de inte behöver mig?
Och jag säger att jag klarar mig bäst själv.
Men är det kanske inte fegt att fly undan från alla andra?
Ständigt förföljd av bilden av mig själv sm någon ur ett lägre socialt kast.
Ja, nu kan jag inte ställa krav.
Liksom det sades att alla var lika inför gud, så skulle alla vara lika inför mig.
Jag ville aldrig göra skillnad på människor, men jag kan inte hjälpa att jag ser hierarkin.
Jag ser den som är lika ensam som jag, orkar inte förbarma mig - hen skulle inte tillåta det i alla fall.
Jag ser alfa- och betahanarna och honorna. De som alla flockas kring, de vars åsikter alla vill höra.
Jag är så trött på allt dömande.
Trött på att jag gör det själv.
Trött på att vissa människor ska vara mer värda än andra.
Jag delar upp det så själv.
Det stora förtrycket kommer inte fysiskt.
Inte genom ord.
Det kommer inifrån den förtrycka.
Det behöver aldrig sägas, vem som får vara med och vem som inte får det.
Förlorarna är de som vet om sin plats utan att behöva fråga.
De som fått sitt utanförskap som något underförstått.
De vet själva att det inte tjänar någonting till att försöka, och håller därför sig själva nere.
De - eller ska jag säga vi - för jag är ju faktiskt en av dem - som blir tvungna att intala oss att vi inte behöver människor bara eftersom vi vet att vi aldrig kan få dem.
Men nej, jag är för stolt för att se mig själv som en förlorare.
Min storhetstid kommer att infalla om några år, när ni andra har lugnat ner er.
Men jag är inte den som vill vänta.
Jag vill se mig som något eget, har alltid velat det.
Inte normal och inte onormal.
Någonstans mitt emellan kanske.
Vill inte synas, men vill bli sedd.
Vill stå utanför alla skalor; värdig eller ovärdig, cool eller tönt, inne eller ute.
Såna principer känns bara uttjatade, onödiga.
Jag vill tillföra så mycket, ja, bara någon orkar lyssna.
Så många människor som jag på allvar tror att jag kan ge något, men som jag inte riktigt kan nå.
Så många människor som känns så främmande från min verklighet att jag inte har något med dem att göra.
Jag vet hur de är, men jag kan inte spela med - då måste jag ju spela, göra mig till.
Så jag kanske blir tvungen att skapa mitt eget liv, i min lilla bubbla.
Nej, det behöver inte vara så dåligt.
Min mörka sida har talat, full av självförakt.
Jag har ju er.
Ni som är det närmaste jag skulle kunna kalla vänner.
.
Ja, hur gick det här då?
Jag vet inte.
Men det var värt ett försök.
Och det var ju precis vad jag hade satt upp som mål.
Jag vet inte.
Men det var värt ett försök.
Och det var ju precis vad jag hade satt upp som mål.
Sometimes you can't make it on your own
Vi ber aldrig om hjälp längre.
Inte i det här samhället.
Här hjälper vi oss själva.
För vad ska man ha vänner till, när man kan klara sig på egen hand?
Gör det själv, var konkurrenskraftig.
Om man inte vet behöver man inte fråga.
All information finns att hämta för den som är ambitiös nog.
Då slipper man även att visa sina svagheter för andra.
Men det stämmer inte.
Vi behöver alla någon form av hjälp.
Kanske bara som en form av uppmärksamhet.
Så som jag horar billigt med mitt känsloliv på den här bloggen.
Egentligen är nog allt ett enda jävla stort rop på hjälp.
Fast det erkänner jag aldrig.
Men nu gjorde ju jag faktiskt det, ändå.
Listen to me now
I need to let you know
You don't have to do it alone
Nej, det är inte som värst nu.
Men det blir det kanske om jag inte gör något åt det.
Så om jag ska klara det här.
Ja, jag kommer nog att behöva er mer än någonsin.
Inte i det här samhället.
Här hjälper vi oss själva.
För vad ska man ha vänner till, när man kan klara sig på egen hand?
Gör det själv, var konkurrenskraftig.
Om man inte vet behöver man inte fråga.
All information finns att hämta för den som är ambitiös nog.
Då slipper man även att visa sina svagheter för andra.
Men det stämmer inte.
Vi behöver alla någon form av hjälp.
Kanske bara som en form av uppmärksamhet.
Så som jag horar billigt med mitt känsloliv på den här bloggen.
Egentligen är nog allt ett enda jävla stort rop på hjälp.
Fast det erkänner jag aldrig.
Men nu gjorde ju jag faktiskt det, ändå.
Listen to me now
I need to let you know
You don't have to do it alone
Nej, det är inte som värst nu.
Men det blir det kanske om jag inte gör något åt det.
Så om jag ska klara det här.
Ja, jag kommer nog att behöva er mer än någonsin.
Zanzibar
Nu gick starten.
Det börjar dra ihop sig, fastän det ännu är lång tid kvar.
Hannes, det är dags att mogna.
Dags att ta ansvar.
Dags att bli vuxen.
Nu om någonsin.
Nu har du chansen.
Inte att glänsa, det tycker ingen om.
Men att visa vad du går för.
Visa dig kapabel.
Visa dig handlingskraftig.
Ett mål att kämpa för.
Kanske ett enormt utökande av mängden arbete.
Men en utmaning som jag rentav antar med glädje.
Dels för resultatet, lönen för mödan.
En dröm som går i uppfyllelse.
Men även för äran.
Känslan av att ta steget, att stå på egna ben.
Ett självständigt arbete.
Ett självständigt liv.
Jag får bevisa mig själv, inför mig själv.
Visa vad jag verkligen går för.
Det börjar dra ihop sig, fastän det ännu är lång tid kvar.
Hannes, det är dags att mogna.
Dags att ta ansvar.
Dags att bli vuxen.
Nu om någonsin.
Nu har du chansen.
Inte att glänsa, det tycker ingen om.
Men att visa vad du går för.
Visa dig kapabel.
Visa dig handlingskraftig.
Ett mål att kämpa för.
Kanske ett enormt utökande av mängden arbete.
Men en utmaning som jag rentav antar med glädje.
Dels för resultatet, lönen för mödan.
En dröm som går i uppfyllelse.
Men även för äran.
Känslan av att ta steget, att stå på egna ben.
Ett självständigt arbete.
Ett självständigt liv.
Jag får bevisa mig själv, inför mig själv.
Visa vad jag verkligen går för.
Upprepning
Ja, jag kunde gjort det det bättre.
Jag kan alltid göra det bättre.
Men klaga inte.
Det tjänar inget syfte.
Men nu, så mycket att göra.
Måste ta mig samman.
Kan tänka på det riktigt betydelsefulla senare.
Ja.
Visst känns det som om kärleken väntar.
Jag kan alltid göra det bättre.
Men klaga inte.
Det tjänar inget syfte.
Men nu, så mycket att göra.
Måste ta mig samman.
Kan tänka på det riktigt betydelsefulla senare.
Ja.
Visst känns det som om kärleken väntar.
.
Att känna pressen och ångesten över alla krav som inte uppfylls.
Det måste vara svårare än att uthärda ansträngningen för att uppfylla dem.
Idag har jag arbetat.
Det gick bra.
Det går bra nu.
Jag hoppas bara att tiden räcker till.
Men det känns så bra.
Så bra när det går frammåt.
Det måste vara svårare än att uthärda ansträngningen för att uppfylla dem.
Idag har jag arbetat.
Det gick bra.
Det går bra nu.
Jag hoppas bara att tiden räcker till.
Men det känns så bra.
Så bra när det går frammåt.
Handlingskraft
Jag föreställde mig hur det skulle kännas att vara vuxen och se tillbaka på en ungdom full av misslyckanden.
Jag beslöt mig för att inte sätta mig i den sitsen.
Jag kan säga att nu tar jag steget, om och om igen.
Men jag tar det aldrig.
Det finns inte.
Det sker nog över en längre tid.
Successivt.
Så många möjligheter jag ser.
Alla fina människor jag vill ha hos mig, i mig.
Någon form av tillit.
Men jag skulle bli för påträngande.
Deras liv förblir utom räckhåll för mig.
För långt borta för att dela dem.
Så jag blir idioten.
Martyr för min egen ensamhet.
För ideal som ingen annan uppmärksammar.
Ingen att sörja mig för detta.
Så jag säger då att jag ska klara mig på egen hand.
Det är en lögn.
Flickan behövs mer än någon annan.
Så stark jag skulle vara vid hennes sida.
Men vad var det jag sa, Hannes?
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen.
Bara göra sådant som bygger om det viktiga i livet.
Gå och sköta min syssla.
Uppfylla min plikt.
Uppbåda koncentrationsförmågan.
Inte falla för frestelsen.
Ingen lathet.
Ingen ånger.
Visa mig så kapabel som jag på fullt allvar verkar tro att jag är.
Men idiot igen då.
Glöm inte bort att ha roligt.
Men det är ju svårt när man är bitter.
Säg det om dina vänner.
De, om något, är väl använd tid.
Jag blir lite helare för varje gång.
Håll det uppe då.
Försök att få kärlekens stora hål att läka.
Jag beslöt mig för att inte sätta mig i den sitsen.
Jag kan säga att nu tar jag steget, om och om igen.
Men jag tar det aldrig.
Det finns inte.
Det sker nog över en längre tid.
Successivt.
Så många möjligheter jag ser.
Alla fina människor jag vill ha hos mig, i mig.
Någon form av tillit.
Men jag skulle bli för påträngande.
Deras liv förblir utom räckhåll för mig.
För långt borta för att dela dem.
Så jag blir idioten.
Martyr för min egen ensamhet.
För ideal som ingen annan uppmärksammar.
Ingen att sörja mig för detta.
Så jag säger då att jag ska klara mig på egen hand.
Det är en lögn.
Flickan behövs mer än någon annan.
Så stark jag skulle vara vid hennes sida.
Men vad var det jag sa, Hannes?
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen.
Bara göra sådant som bygger om det viktiga i livet.
Gå och sköta min syssla.
Uppfylla min plikt.
Uppbåda koncentrationsförmågan.
Inte falla för frestelsen.
Ingen lathet.
Ingen ånger.
Visa mig så kapabel som jag på fullt allvar verkar tro att jag är.
Men idiot igen då.
Glöm inte bort att ha roligt.
Men det är ju svårt när man är bitter.
Säg det om dina vänner.
De, om något, är väl använd tid.
Jag blir lite helare för varje gång.
Håll det uppe då.
Försök att få kärlekens stora hål att läka.
Brist
Vi börjar om igen.
Det var ju så bra.
Jag kan hoppas lite igen.
Att det blir som det var.
Tomma blir väl mina ord.
Har kanske inte mycket att säga.
Avpersonifiera mig för att arbeta.
Jag sköter min plikt imorgon.
Bara jag kan ta tag i det nu.
Bara jag slipper vara trött.
Jag klarar det.
Jag blir till och med stolt på kuppen.
Men det jag har så svårt för då.
Att veta var er gräns med mig går.
Hur stor plats jag kan ta innan det blir fel.
För jag vill ju vara med, även om jag knappt anstränger mig ibland.
Känslan av att det är så mycket enklare att bara behöva ta hand om sig själv.
Men när det går bra, då är det bara så enkelt.
Jag har de rätta avsikterna.
Jag vet bara inte vad att göra med dem.
Jag saknar de rätta orden.
Saknar den rätta tajmingen.
Saknar de rätta kläderna.
Saknar de rätta kontakterna.
Saknar den rätta hållningen.
Men jag vet.
Det ska gå ändå.
Jag har ju något, något som jag åtminstonne tror ska vara värdefullt.
Kärlek som ännu inte fått komma till uttryck.
.
Så snabbt det svänger.
Frustrerad och arg över mitt fysiska tillstånd.
Vetskapen om all den smärta jag måste uthärda.
Men det är väl manligt då?
Jag kan bara hoppas på ett snyggt är.
Men så farligt är det ju inte.
Så ge dig, sluta klaga.
Ja, jag vände på humöret sen igen.
Inte det bästa, inte det sämsta.
Men snart får jag besked om stora saker.
Med talets gåva tar jag mig fram.
Ännu är det lång tid kvar, men jag har redan börjat att hoppas.
Frustrerad och arg över mitt fysiska tillstånd.
Vetskapen om all den smärta jag måste uthärda.
Men det är väl manligt då?
Jag kan bara hoppas på ett snyggt är.
Men så farligt är det ju inte.
Så ge dig, sluta klaga.
Ja, jag vände på humöret sen igen.
Inte det bästa, inte det sämsta.
Men snart får jag besked om stora saker.
Med talets gåva tar jag mig fram.
Ännu är det lång tid kvar, men jag har redan börjat att hoppas.
Plan
Nu vet jag inte hur det går.
Inte heller var jag står.
Men jag tror att jag vet hur jag mår.
Bra.
Då ska det gå bra.
Två läger då.
Det första tryggt, åtminstonne när det går min väg.
Evigt tacksam för att jag har dem, men ibland behöver vi pauser.
Bara så att det kan bli bra när vi ses igen.
Det andra, något större, ytterligare, begäret av att få något nytt.
Just eftersom det inte är kärnan.
Och jag trivs.
Jävligt bra faktiskt.
Men kravet på att leverera är högre.
Och nu presterar jag kanske inte med de bästa resultaten.
Ändra på det då.
Gröna ögon och röda läppar, där finns det mer att hämta.
Och i nuläget är det ju just dit jag vill komma.
Med kärlekens hjälp hittade jag kanske en till värdefull.
Och vacker.
Vacker som få.
Inte heller var jag står.
Men jag tror att jag vet hur jag mår.
Bra.
Då ska det gå bra.
Två läger då.
Det första tryggt, åtminstonne när det går min väg.
Evigt tacksam för att jag har dem, men ibland behöver vi pauser.
Bara så att det kan bli bra när vi ses igen.
Det andra, något större, ytterligare, begäret av att få något nytt.
Just eftersom det inte är kärnan.
Och jag trivs.
Jävligt bra faktiskt.
Men kravet på att leverera är högre.
Och nu presterar jag kanske inte med de bästa resultaten.
Ändra på det då.
Gröna ögon och röda läppar, där finns det mer att hämta.
Och i nuläget är det ju just dit jag vill komma.
Med kärlekens hjälp hittade jag kanske en till värdefull.
Och vacker.
Vacker som få.
.
Jag såg inte den största idag.
Men flera andra.
De var så fina.
Vackra som de blir när man tycker om dem.
Men flera andra.
De var så fina.
Vackra som de blir när man tycker om dem.
Matematik
Som alltid, så många alternativ.
Idag var färglös, aningen mer bra än dåligt.
Det jag hade i tankarna skedde ju igår.
Men mitt arbete hinner ifatt mig till sist, om inget annat.
Jag tror att jag har någon sorts hatkärlek till matte.
En evig kamp.
Jag är verkligen inte så bra som ni andra.
Men jag vägrar att säga att jag är dålig.
Ibland känns det bara hopplöst.
Ibland är det lätt.
Jag vägrar att ge mig.
Och trots allt har jag ju inget val.
Jag måste klara det.
Hade jag bara tid, ja, det skulle gå.
Som så bekant, jag hatar inte, förutom ett undantag.
Det är ett så starkt ord för mig.
Nästan som att älska någon, fast tvärtom, men inte lika starkt.
Men allt det som jag skulle kunna kalla hat.
Det enda jag hatar, min egen svaghet.
Jag vägrar att misslyckas.
Så matte.
En hedervärd motståndare.
Jag vinner till sist.
Idag var färglös, aningen mer bra än dåligt.
Det jag hade i tankarna skedde ju igår.
Men mitt arbete hinner ifatt mig till sist, om inget annat.
Jag tror att jag har någon sorts hatkärlek till matte.
En evig kamp.
Jag är verkligen inte så bra som ni andra.
Men jag vägrar att säga att jag är dålig.
Ibland känns det bara hopplöst.
Ibland är det lätt.
Jag vägrar att ge mig.
Och trots allt har jag ju inget val.
Jag måste klara det.
Hade jag bara tid, ja, det skulle gå.
Som så bekant, jag hatar inte, förutom ett undantag.
Det är ett så starkt ord för mig.
Nästan som att älska någon, fast tvärtom, men inte lika starkt.
Men allt det som jag skulle kunna kalla hat.
Det enda jag hatar, min egen svaghet.
Jag vägrar att misslyckas.
Så matte.
En hedervärd motståndare.
Jag vinner till sist.
Mad About You
Nu lyssnar jag på Sting.
Nog gillade jag några låtar förut, sedan länge.
Men det känns som om jag inte riktigt var mogen för den här musiken då.
Nu har jag vuxit in i den.
Nog gillade jag några låtar förut, sedan länge.
Men det känns som om jag inte riktigt var mogen för den här musiken då.
Nu har jag vuxit in i den.
Ein schönes Mädchen, ist ja klar. In meinen Augen, wunderbar.
Hon sa mitt namn och jag frös till.
Jag tror att vi stod där och tänkte samma sak.
Så nu är det gjort.
Och jag misstog mig i min ånger.
Så lätt det är att göra, när man väntar.
Men bakom gröna ögon, där fann jag mitt svar idag, till sist.
Kanske inte så mycket, men för mig betydde det.
Ett första led i planen.
Och även ett nytt på den väg som jag kanske egentligen vill vandra.
Ja, hon är vacker.
Ja, det blev bra.
Nu har jag börjat.
Jag tror att vi stod där och tänkte samma sak.
Så nu är det gjort.
Och jag misstog mig i min ånger.
Så lätt det är att göra, när man väntar.
Men bakom gröna ögon, där fann jag mitt svar idag, till sist.
Kanske inte så mycket, men för mig betydde det.
Ett första led i planen.
Och även ett nytt på den väg som jag kanske egentligen vill vandra.
Ja, hon är vacker.
Ja, det blev bra.
Nu har jag börjat.
Respons
I väntan på ett svar.
Det har gått ett tag nu.
Jag vet inte, vet så lite.
Men jag antar, antar att hon inte tänker föra det vidare.
Det föll kort. Ambitionen död.
Men om hon inte har lust att delta kanske hon inte heller ska få veta?
Ja, det var en chansning.
Uppenbarligen så tolkade hon nog det fel.
Men helt fel, det var det ju faktiskt inte.
Nej, jag får försöka med något annat då.
Kanske gå den raka vägen istället.
Nu ser det dock svårare ut, utan min inbillade bundsförvant.
Tala med henne då, och se var hon står.
Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.
Det har gått ett tag nu.
Jag vet inte, vet så lite.
Men jag antar, antar att hon inte tänker föra det vidare.
Det föll kort. Ambitionen död.
Men om hon inte har lust att delta kanske hon inte heller ska få veta?
Ja, det var en chansning.
Uppenbarligen så tolkade hon nog det fel.
Men helt fel, det var det ju faktiskt inte.
Nej, jag får försöka med något annat då.
Kanske gå den raka vägen istället.
Nu ser det dock svårare ut, utan min inbillade bundsförvant.
Tala med henne då, och se var hon står.
Ingen kan anklaga mig för att inte ha försökt.
Köld igen
Isen låg packad runtom Näsudden, nästan fördubblande den smala halvöns bredd.
Hela viken norrut var täckt, så att man inte visste vad som var hav och vad som var land.
Karlsöarna låg som isberg vid horisonten, och i söder syntes Hoburgsklippan.
Kylan svepte in mitt redan väderbitna ansikte.
Därute skulle jag hitta mitt villebråd.
Berglärka och Vinterhämpling.
Nu står de båda på min lista.
Ja, när jag är där ute förstår jag att det är här som jag hör hemma.
Älskade detta landet.
Kylan som en del av mig, jag är van, härdar.
Så vitt.
För alla platser i världen som jag vill komma till, jag kan inte förneka.
Kylan som har fostrat mig.
För jag har alltid sett den som mitt element.
När vinden får en att känna att man lever.
Jag är kall. Jag har gjort det till min sak.
Van att härda, ja, jag måste ju göra det hela tiden.
Kampen.
För när det är kallt och fruset inuti, varför ska man bry sig om det är det utanpå?
Och belöningen blir ännu större, när man kommer in i värmen igen.
Sparsamheten i landskapet, de matta färgerna.
Isen och vattnet som sammansmälter.
Det passar mig så perfekt.
Men helst skulle jag tagit någon med mig.
För vad betyder det vackra, om man inte har någon att dela det med?
Hela viken norrut var täckt, så att man inte visste vad som var hav och vad som var land.
Karlsöarna låg som isberg vid horisonten, och i söder syntes Hoburgsklippan.
Kylan svepte in mitt redan väderbitna ansikte.
Därute skulle jag hitta mitt villebråd.
Berglärka och Vinterhämpling.
Nu står de båda på min lista.
Ja, när jag är där ute förstår jag att det är här som jag hör hemma.
Älskade detta landet.
Kylan som en del av mig, jag är van, härdar.
Så vitt.
För alla platser i världen som jag vill komma till, jag kan inte förneka.
Kylan som har fostrat mig.
För jag har alltid sett den som mitt element.
När vinden får en att känna att man lever.
Jag är kall. Jag har gjort det till min sak.
Van att härda, ja, jag måste ju göra det hela tiden.
Kampen.
För när det är kallt och fruset inuti, varför ska man bry sig om det är det utanpå?
Och belöningen blir ännu större, när man kommer in i värmen igen.
Sparsamheten i landskapet, de matta färgerna.
Isen och vattnet som sammansmälter.
Det passar mig så perfekt.
Men helst skulle jag tagit någon med mig.
För vad betyder det vackra, om man inte har någon att dela det med?
I look at you and smile because I'm flyin'
Idag fick jag tala till punkt.
Hon sa att det kändes rätt, det som jag sa.
Hon sa att vi alla nog känner så, men att jag är den enda som sagt det.
Och det, just det har jag ju hört förut.
Jag sa att hon kunde krossa mig om hon ville, med all den kunskap om mig som jag gett henne.
Alla svagheterna de mina, de som jag är villig att dela med mig av till de som jag litar på.
Och hon sa att hon inte skulle vända dem emot mig.
Och jag sa att jag visste det, för annars hade jag aldrig sagt alltihop.
Men jag var säker. Det var avväpnat, ofarligt, och jag fick göra mig hörd.
Göra ett intryck.
Allt jag ville faktiskt.
Ja, just precis efter man har skiljts åt efter ett lyckat möte kanske jag mår som bäst.
On Top.
Dom andra
Jag leder mig neråt.
Den onda cirkeln, förut något diffust.
Den framträder nu så påtagligt.
Jag är min egen fiende idag.
Min vän är min vän, om hen vågar.
Men jag kan inte alltid vara glad, skratta och le.
Nej, idag var jag bitter.
Hatet blossade upp igen.
Ilskan och föraktet för mina egna tillkortakommanden.
Men säg mig...nej, jag vet ju, jag vet ju hur man gör.
Bara inte idag.
Idag igen.
Ångesten börjar ta sitt pris.
Och jag avundas ni som klarar av att föra det vidare.
Inte dra er själva ur balans.
Så se då ner på mig, sky mig.
För vad kan jag tillföra i det här stadiet?
Nej, jag kan bidra.
Men att tro något om sig själv har jag nog alltid sett som högmod.
Så ser jag den bra Hannes, jag har potential så det räcker, gömd för alla, nästan även för mig själv.
Ser hur jag blir en annan människa, lever ut, skrattar, lugn och avslappnad. Säker.
Ja, jag säger att jag ska klara mig ensam, men det är med vänner som det är så här.
Vänner, älskade ord.
Jag förstår nog innebörden först nu.
Nästan.
Det är ett offer för någon annan.
Ödmjukhet och tillit.
Detsamma i gengäld.
Men vänner, jag skulle se er som det.
Idag dunkelt, men egentligen så klart när jag slår mig igenom.
Skingrar orosmolnen med mina ord.
Ja, jag hoppas på att nå er i morgon, nya tag.
Vi bryter tystnaden, du och du och jag.
Jag behöver er mer än jag anar ibland.
Men jag kan inte bygga allt på tacksamhet.
Vill inte stå i skuld om ni inget kräver.
Ni är mitt arbete, liksom alla andra i min närhet.
Jag jobbar mig upp på skalan, om jag kan.
En ocean av möjligheter.
Men det är också lätt att vara ensam i en grupp.
Så kanske ska jag ställa krav då.
Men jag är så rädd att någon ska bräcka mig genom att nämna mina svagheter.
Eller också för att få ett nej.
Jag har aldrig klarat ett nej särskilt bra.
Och jag undrar, har undrat länge...
Kan man ta sig fram utan att trampa på någon?
Lär mig i så fall hur.
Den onda cirkeln, förut något diffust.
Den framträder nu så påtagligt.
Jag är min egen fiende idag.
Min vän är min vän, om hen vågar.
Men jag kan inte alltid vara glad, skratta och le.
Nej, idag var jag bitter.
Hatet blossade upp igen.
Ilskan och föraktet för mina egna tillkortakommanden.
Men säg mig...nej, jag vet ju, jag vet ju hur man gör.
Bara inte idag.
Idag igen.
Ångesten börjar ta sitt pris.
Och jag avundas ni som klarar av att föra det vidare.
Inte dra er själva ur balans.
Så se då ner på mig, sky mig.
För vad kan jag tillföra i det här stadiet?
Nej, jag kan bidra.
Men att tro något om sig själv har jag nog alltid sett som högmod.
Så ser jag den bra Hannes, jag har potential så det räcker, gömd för alla, nästan även för mig själv.
Ser hur jag blir en annan människa, lever ut, skrattar, lugn och avslappnad. Säker.
Ja, jag säger att jag ska klara mig ensam, men det är med vänner som det är så här.
Vänner, älskade ord.
Jag förstår nog innebörden först nu.
Nästan.
Det är ett offer för någon annan.
Ödmjukhet och tillit.
Detsamma i gengäld.
Men vänner, jag skulle se er som det.
Idag dunkelt, men egentligen så klart när jag slår mig igenom.
Skingrar orosmolnen med mina ord.
Ja, jag hoppas på att nå er i morgon, nya tag.
Vi bryter tystnaden, du och du och jag.
Jag behöver er mer än jag anar ibland.
Men jag kan inte bygga allt på tacksamhet.
Vill inte stå i skuld om ni inget kräver.
Ni är mitt arbete, liksom alla andra i min närhet.
Jag jobbar mig upp på skalan, om jag kan.
En ocean av möjligheter.
Men det är också lätt att vara ensam i en grupp.
Så kanske ska jag ställa krav då.
Men jag är så rädd att någon ska bräcka mig genom att nämna mina svagheter.
Eller också för att få ett nej.
Jag har aldrig klarat ett nej särskilt bra.
Och jag undrar, har undrat länge...
Kan man ta sig fram utan att trampa på någon?
Lär mig i så fall hur.
Berg- och dalvana
Nej, det gick väl inte så bra.
En tyst dag.
Så där som vanligt, när våra ord har tagit slut.
Men nej, jag menar ju inget illa, och ni vet nog det.
Jävla matte.
Jävla tystnad.
Arg för att jag hindrar mig själv från att nå mina mål.
På det här humöret kommer jag nog ingenstans ändå.
Låt det vara då.
Gör det inte värre.
Och kanske hittar jag snart ett svar bakom gröna ögon och röda läppar.
Jag kan bara hoppas, ja, som med er andra.
Stå ut med mig.
En tyst dag.
Så där som vanligt, när våra ord har tagit slut.
Men nej, jag menar ju inget illa, och ni vet nog det.
Jävla matte.
Jävla tystnad.
Arg för att jag hindrar mig själv från att nå mina mål.
På det här humöret kommer jag nog ingenstans ändå.
Låt det vara då.
Gör det inte värre.
Och kanske hittar jag snart ett svar bakom gröna ögon och röda läppar.
Jag kan bara hoppas, ja, som med er andra.
Stå ut med mig.
Illusion
Ja, som jag sa idag, så kanske jag är mer förälskad i tanken än i verkligheten.
Härligheten i illusionen som jag själv skapat, bara för att uppfylla mina krav.
Så kanske bilden av flickan är påhittad, och olika personer har istället fått representera den som jag är ute efter.
Men nej, de påverkar ju mig personligen.
Och det finns alltid mer än ett skäl för att älska en person.
För alla flickor har jag hittat olika.
Så låt det då vara, ja, bra, tack.
Jag har hittat en som är min största dröm, kanske genom sin ouppnåelighet, som vanligt då.
Låt det vara.
Låt henne vara den hon verkligen är för dig.
Testa att se verkligheten.
Ja, jag kan.
Och den är vacker.
Så in i helvete vacker.
Jag lyckades idag. Med arbetet lyckas jag imorgon.
Det går bra nu, en bra start.
Ja, jag tycker om dem väldigt mycket, vännerna de mina.
Ni ger mig en chans igen.
Härligheten i illusionen som jag själv skapat, bara för att uppfylla mina krav.
Så kanske bilden av flickan är påhittad, och olika personer har istället fått representera den som jag är ute efter.
Men nej, de påverkar ju mig personligen.
Och det finns alltid mer än ett skäl för att älska en person.
För alla flickor har jag hittat olika.
Så låt det då vara, ja, bra, tack.
Jag har hittat en som är min största dröm, kanske genom sin ouppnåelighet, som vanligt då.
Låt det vara.
Låt henne vara den hon verkligen är för dig.
Testa att se verkligheten.
Ja, jag kan.
Och den är vacker.
Så in i helvete vacker.
Jag lyckades idag. Med arbetet lyckas jag imorgon.
Det går bra nu, en bra start.
Ja, jag tycker om dem väldigt mycket, vännerna de mina.
Ni ger mig en chans igen.
.
När man ser allt det dåliga, det är då man verkligen kan se det bra.
När jag tänker på alla de underbara, vackra saker vi människor faktiskt är kapabla till...
Kanske krävs det att jag är uppe ensam mitt i natten för att inse det.
Men en vacker tanke, det är det.
Lycka.
När jag tänker på alla de underbara, vackra saker vi människor faktiskt är kapabla till...
Kanske krävs det att jag är uppe ensam mitt i natten för att inse det.
Men en vacker tanke, det är det.
Lycka.
Tick tack
Och i paniken när du vaknar
hör du klockorna som går
hör du klockorna som går
Initiativ
Nu har nog kommit så långt som var möjligt idag.
En stråk av lycka.
Precis vad jag behövde.
Och tack, till mig själv också.
Nu klarar jag det här.
En stråk av lycka.
Precis vad jag behövde.
Och tack, till mig själv också.
Nu klarar jag det här.
Something beautiful
Det är märkligt hur mycket du ska oroa dig över saker innan de händer Hannes.
Gör upp dina planer, förberedda repliker och nödlösningar.
När det kommer till kritan klarar jag mig som det är.
Innerst inne är jag nog alltid redo.
Innerst inne vet jag att jag alltid litar på att det jag gör kommer att lyckas, eftersom jag vet att jag kan göra det bra.
Två planer nu, den som går vägen för dig är du självklart minst intresserad av, eftersom du ju alltid vill ha det som du inte kan få.
Och nej, inte prylar.
Jag bryr mig inte om saker.
Det handlar om människor.
Gör upp dina planer, förberedda repliker och nödlösningar.
När det kommer till kritan klarar jag mig som det är.
Innerst inne är jag nog alltid redo.
Innerst inne vet jag att jag alltid litar på att det jag gör kommer att lyckas, eftersom jag vet att jag kan göra det bra.
Två planer nu, den som går vägen för dig är du självklart minst intresserad av, eftersom du ju alltid vill ha det som du inte kan få.
Och nej, inte prylar.
Jag bryr mig inte om saker.
Det handlar om människor.
Everything will be alright
Nu börjar det att hända saker igen.
Längtar efter att sjukdomen ska släppa sitt grepp.
Längtar efter att komma ut.
Längtar efter att visa vad jag går för.
Inte långt kvar nu...
Samtidigt måste jag någon gång lära mig att åstadkomma det jag vill i tid. Skolan hjälper mig på traven, men jag kan inte lägga all tillit där. Jag måste ta initiativ, agera.
Men som jag sa, så här en dag innan börjar det att ljusna.
Längtar efter att sjukdomen ska släppa sitt grepp.
Längtar efter att komma ut.
Längtar efter att visa vad jag går för.
Inte långt kvar nu...
Samtidigt måste jag någon gång lära mig att åstadkomma det jag vill i tid. Skolan hjälper mig på traven, men jag kan inte lägga all tillit där. Jag måste ta initiativ, agera.
Men som jag sa, så här en dag innan börjar det att ljusna.
Integritet
Ja, jag kanske säljer mig billigt.
Men det är väl det man gör på en blogg?
Jag vet inte hur mycket jag har att dölja.
Mitt mål är att avdemonisera relationerna mellan människor.
Men det är väl ett vågspel.
Jag får uttrycka mig precis hur jag vill, och därmed påverka ni som läser det. Det kan underlätta för oss båda, ni förstår mig bättre, om jag nu går att förstå.
Samtidigt ger jag er mina svagheter. Ni vet om mina svaga punkter.
När jag är på dåligt humör tycker jag om att låta så många som möjligt veta om det. Jag kan inte hjlpa det och konsekvenserna är inte de bästa.
Men jag antar att ni som läser ser er som vänner snarare än fiender.
Jag får hoppas det, i alla fall.
Men det är väl det man gör på en blogg?
Jag vet inte hur mycket jag har att dölja.
Mitt mål är att avdemonisera relationerna mellan människor.
Men det är väl ett vågspel.
Jag får uttrycka mig precis hur jag vill, och därmed påverka ni som läser det. Det kan underlätta för oss båda, ni förstår mig bättre, om jag nu går att förstå.
Samtidigt ger jag er mina svagheter. Ni vet om mina svaga punkter.
När jag är på dåligt humör tycker jag om att låta så många som möjligt veta om det. Jag kan inte hjlpa det och konsekvenserna är inte de bästa.
Men jag antar att ni som läser ser er som vänner snarare än fiender.
Jag får hoppas det, i alla fall.
Mot en askgrå horisont
Minns du den där vintern?
Ja, det blir ju det här som kommer att minnas.
Musiken och ensamheten.
Alla de stora planerna på nytt.
Väntar bara på att hon ska se, sen kan jag skrida till verket.
Återkomst på nytt.
Kommen ur kylan min vän, visa dig inte alltför kall.
Visa ditt rätta ansikte bland de rätta människorna.
Vackra liv som jag kanske har chansen att dela.
Mitt eget som desperat söker en väg att tillföra andra något.
Men huvudsaken är att jag behöver sitta säkert.
Inget krav på att ständigt leverera.
Vänskap som bygger på prestation och konkurrens är ingenting för mig.
Jag föredrar säkerhet och kärlek.
Men det kan jag inte säga, eller ens visa kanske.
Från mig komna tycks de orden överdrivna, ovana och påträngande.
Avskräckande, frånstötande och olustiga.
De kan ju inte sägas till någon som inte är en av de mina.
Och de mina är numera få.
Så kanske verkar det då svårt att ta sig vidare, men vet du vad Hannes?
Det går. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.
Mest handlar det nog om att övervinna mina egna rädlsor och se sakerna för vad de faktiskt är.
Ja, jag upprepar mig, men ni får helt enkelt finna er i det på samma sätt som jag är tvungen att göra det.
Jag trodde kanske på mig själv en gång, bortsett från att jag var liten och osäker. Kanske så som det sägs att man ska göra. Jag var ung och oerfaren, jämfört med nu.
Alla ställningstagaden blev till idioti eftersom jag visste att man aldrig kunde vara helt säker på något.
Men nej, jag har nog aldrig någonsin trott på att tro. Därför har jag blivit så överväldigad varje gång jag har visat mig kunna göra det.
Och alltid handlade det om kärleken.
Men du är liten och osäker fortfarande Hannes, fastän, ja, jag måste erkänna - ofta ser jag mig själv som smart.
Likväl kan jag erkänna att jag gång på gång känner mig som en idiot på grund av hur jag omsätter mitt tänkande, mina planer, i praktiken. Det vill säga, inte alls.
Ja, jag är en paradox. Som det mesta faktiskt.
Men jag hittade ju något. Något vackert och stort.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag behöver något att tro på, ett mål, som jag hade det förut.
I min värld finns det ingen gud. Ingenting som är större än det vi har här.
Men vad säger att du inte skulle hitta något som för dig upplevs som lika underbart ändå?
Ingen gud, men kanske en flicka.
Ja, det är nog min sanning, något som skiftar bland alla individer.
Hon som verkar så underbar att du knappt förstår att hon är sann. Av kött och blod, hud tankar och tvivel.
Som du, min evige vän.
Att hon också är svag, mjuk, är kanske det jag älskar mest. Att jag ser upp till henne trots hennes mänsklighet, det som gör att hon rent objektivt hade kunnat vara en i mängden.
Ändå verkar hon på mig som något större. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån det, men nervositeten finns fortfarande kvar, efter alla år av närvaro till offren för min tidigare kärlek.
Men att hon är mjuk, det råder det inga tvivel om, så jag vågar tro nu.
Vågar tro på att älska en flicka som hyser så mycket kärlek kan vara det rätta valet.
Fastän dina chanser att någonsin vinna hennes kärlek tycks minimala?
Just nu känns det värt att ta risken.
Ja, det blir ju det här som kommer att minnas.
Musiken och ensamheten.
Alla de stora planerna på nytt.
Väntar bara på att hon ska se, sen kan jag skrida till verket.
Återkomst på nytt.
Kommen ur kylan min vän, visa dig inte alltför kall.
Visa ditt rätta ansikte bland de rätta människorna.
Vackra liv som jag kanske har chansen att dela.
Mitt eget som desperat söker en väg att tillföra andra något.
Men huvudsaken är att jag behöver sitta säkert.
Inget krav på att ständigt leverera.
Vänskap som bygger på prestation och konkurrens är ingenting för mig.
Jag föredrar säkerhet och kärlek.
Men det kan jag inte säga, eller ens visa kanske.
Från mig komna tycks de orden överdrivna, ovana och påträngande.
Avskräckande, frånstötande och olustiga.
De kan ju inte sägas till någon som inte är en av de mina.
Och de mina är numera få.
Så kanske verkar det då svårt att ta sig vidare, men vet du vad Hannes?
Det går. Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen.
Mest handlar det nog om att övervinna mina egna rädlsor och se sakerna för vad de faktiskt är.
Ja, jag upprepar mig, men ni får helt enkelt finna er i det på samma sätt som jag är tvungen att göra det.
Jag trodde kanske på mig själv en gång, bortsett från att jag var liten och osäker. Kanske så som det sägs att man ska göra. Jag var ung och oerfaren, jämfört med nu.
Alla ställningstagaden blev till idioti eftersom jag visste att man aldrig kunde vara helt säker på något.
Men nej, jag har nog aldrig någonsin trott på att tro. Därför har jag blivit så överväldigad varje gång jag har visat mig kunna göra det.
Och alltid handlade det om kärleken.
Men du är liten och osäker fortfarande Hannes, fastän, ja, jag måste erkänna - ofta ser jag mig själv som smart.
Likväl kan jag erkänna att jag gång på gång känner mig som en idiot på grund av hur jag omsätter mitt tänkande, mina planer, i praktiken. Det vill säga, inte alls.
Ja, jag är en paradox. Som det mesta faktiskt.
Men jag hittade ju något. Något vackert och stort.
Och jag ljuger inte när jag säger att jag behöver något att tro på, ett mål, som jag hade det förut.
I min värld finns det ingen gud. Ingenting som är större än det vi har här.
Men vad säger att du inte skulle hitta något som för dig upplevs som lika underbart ändå?
Ingen gud, men kanske en flicka.
Ja, det är nog min sanning, något som skiftar bland alla individer.
Hon som verkar så underbar att du knappt förstår att hon är sann. Av kött och blod, hud tankar och tvivel.
Som du, min evige vän.
Att hon också är svag, mjuk, är kanske det jag älskar mest. Att jag ser upp till henne trots hennes mänsklighet, det som gör att hon rent objektivt hade kunnat vara en i mängden.
Ändå verkar hon på mig som något större. Jag trodde att jag hade vuxit ifrån det, men nervositeten finns fortfarande kvar, efter alla år av närvaro till offren för min tidigare kärlek.
Men att hon är mjuk, det råder det inga tvivel om, så jag vågar tro nu.
Vågar tro på att älska en flicka som hyser så mycket kärlek kan vara det rätta valet.
Fastän dina chanser att någonsin vinna hennes kärlek tycks minimala?
Just nu känns det värt att ta risken.
Noland
Jag vet inte riktigt om jag räknade det som ett löfte, men nu sitter jag här och kan bara konstatera att jag har misslyckats, hur man än vänder och vrider på det.
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen för mitt eget bästa.
En konsekvensetik som innebar att jag skulle bygga på de riktiga värdena i livet.
Ge mig kraft att orka - för det har jag uppenbarligen inte nu.
För sysslolös i min sysslolöshet.
Jag slösar tid.
Men vad var det som jag kom fram till...frihet föder lathet och förtryck gör en handlingskraftig.
Jag skulle avstå från tillfälliga nöjen för mitt eget bästa.
En konsekvensetik som innebar att jag skulle bygga på de riktiga värdena i livet.
Ge mig kraft att orka - för det har jag uppenbarligen inte nu.
För sysslolös i min sysslolöshet.
Jag slösar tid.
Men vad var det som jag kom fram till...frihet föder lathet och förtryck gör en handlingskraftig.
Nästa steg
Nu måste jag möta den bistra sanningen.
Jobba.
Fyra dagar bör kunna föra med sig något.
Nej, jag kanske gjorde fel då, fel som försökte.
Men jag måste säga som det är.
Och ännu vet jag ju inte konsekvenserna av mitt handlande.
Det var kanske idiotiskt, men då måste jag också fråga mig; har jag verkligen något bättre för mig!?
Och ännu har jag faktiskt inte börjat att spela över.
Så låt hoppet fara.
Med musik känns det mycket säkrare.
Jobba.
Fyra dagar bör kunna föra med sig något.
Nej, jag kanske gjorde fel då, fel som försökte.
Men jag måste säga som det är.
Och ännu vet jag ju inte konsekvenserna av mitt handlande.
Det var kanske idiotiskt, men då måste jag också fråga mig; har jag verkligen något bättre för mig!?
Och ännu har jag faktiskt inte börjat att spela över.
Så låt hoppet fara.
Med musik känns det mycket säkrare.
Ville bara säga
Ett löfte.
Den dagen som jag blir riktigt lycklig, då slutar jag att blogga.
Då har jag inget mer att säga.
För visst händer det att jag har mina bra stunder, men alltid men den bitterljuva känslan av att det snart är över.
Men man blir ju aldrig lycklig för gott.
Ingen idé att oroa sig alltså.
Men jag ville bara säga det här ändå.
Den dagen som jag blir riktigt lycklig, då slutar jag att blogga.
Då har jag inget mer att säga.
För visst händer det att jag har mina bra stunder, men alltid men den bitterljuva känslan av att det snart är över.
Men man blir ju aldrig lycklig för gott.
Ingen idé att oroa sig alltså.
Men jag ville bara säga det här ändå.
Effektivisering
Nu börjar jag.
Sluta klaga och gör det du klagar på istället Hannes.
Men det var ju det jag sa.
Nu börjar jag.
Sluta klaga och gör det du klagar på istället Hannes.
Men det var ju det jag sa.
Nu börjar jag.
.
Gott nytt år, min älskade.
Det finns många som jag skulle vilja säga det till, men just inatt tänker jag bara på dig.
Ja, det här blir ditt år för mig.
Det finns många som jag skulle vilja säga det till, men just inatt tänker jag bara på dig.
Ja, det här blir ditt år för mig.
